Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 27 september, 2010

”I am a cutter, you see. Also a snipper, a slicer, a carver, a jabber. I am a very special case. I have a purpose. My skin, you see, screams. It’s covered with words — cook, cupcake, kitty, curls — as if a knife-wielding first-grader learned to write on my flesh. I sometimes, but only sometimes, laugh. Getting out of the bath and seeing, out of the corner of my eye, down the side of a leg: babydoll. Pulling a sweater on and, in a flash of my wrist: harmful. Why these words? Thousands of hours of theraphy have yielded a few ideas from the good doctors. They are often feminine, in a Dick and Jane, pink vs. puppy dog tails sort of way. Or the are flat out negative. Number of synonyms for anxious carved in my skin: eleven. The one thing I know for sure is that at the time, it was crucial to see these letters on me, and not just see them, but feel them. Burning on my left hip: petticoat.”

En motvillig reporter, Camille Streaker, skickas till sin lilla hemstad i Missouri för att bevaka en mordutredning. En liten flicka är mördad, en annan försvunnen. Båda var små uppstudsiga individer, som kanske eller kanske inte valdes ut just av den orsaken.
I Wind Gap bor Camilles mor Adora, styvfar Alan, och lillasyster Amma som hon först inte känner igen när hon träffar henne. En trettonårig översittare, som använder sex, pennalism, och lögner för att få som hon vill, och som håller den yngre delen av staden i ett järngrepp. I det stora viktorianska huset står fortfarande den döda systern Marians rum kvar som förut. Allt är som förut; skvallret, skitsnacket, maktförhållandena. Vem som är viktig, vem man kan köra med. Med ärvda pengar och en slaktfabrik — vilken skildring! Jag känner blodlukten från de plågade grisarna — behöver Adora inte arbeta. Och alla krusar för henne.
Camilles arbete med att försöka skriva om morden kompliceras av hennes minnen av Marian, och hennes ångestladdade relation till staden och framför allt till sin mor.
Det här är våldsammare än Joyce Carol Oates. I sin förvridenhet är det nästan värre än Mo Hayder. Camille är lika ärrad som Hayders hjältinna Grey i Tokyo, men av andra orsaker.
Tack till Bokhore-Helena som skrev om denna, och jag håller med om Twin peaks-vibbarna. Den där krypande känslan i en småstad full av hemligheter, alla låtsas som att allt är helt normalt men under ytan pågår de mest fasanfulla saker. Det verkar som att Helena på Fiktiviteter läser den här nu också. Och Bokbabbel har läst.


————————–
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Annonser

Read Full Post »