Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 25 september, 2010

The Easter parade är en tragedi i tre akter, och ett mästerstycke. Jag blir golvad och förstår precis Ingrids alla hyllningar till Yates. Det är psykologiskt tätt, isande vackert, och solkigt tragiskt. Systrarna Sarah och Emily växer upp med sin mor i New York och trakterna därikring. Föräldrarna är skilda, och modern Pookie dricker för mycket och försöker alltid se till att bo finare än hon egentligen har råd med. De flyttar ofta. Flickorna längtar efter sin pappa, som de sällan träffar. Sarah har turen att ha dåliga tänder som måste korrigeras med tandställningar, så hon träffar fadern varje månad när han skjutsar henne till tandläkaren.
Sarah och Emily påminner mig en hel del om systrarna Madeleine och Dinah i sina olika livsval. Här är det Sarah som gifter sig ung och sätter igång med att bilda familj. Emily har en rad kärlekshistorier som sällan faller väl ut. Eller, hon gifter sig förresten också ett tag. Det tar slut efter denna salva:
He didn’t speak again until after they’d crossed the Queensboro Bridge, until after they’d crawled through traffic to the West Side and turned uptown, heading home. Then he said ‘Do you want to know something, Emily? I hate your body. Oh, I suppose I love it too, at least God knows I try yo, but at the same time I hate it. I hate what it put me through last year — what it’s putting me through now. I hate your sensitive little tits. I hate your ass and your hips, the way they move and turn; I hate your thighs, the way they open up. I hate your waist and your belly and your great hairy mound and your clitoris and your whole slippery cunt. I’ll repeat this exact statement to Dr. Goldman tomorrow and he’ll ask me why I said it, and I’ll say ”Because I had to say it.” So do you see, Emily? Do you understand? I’m saying this because I have to say it. I hate your body.’ His cheeks were quivering. ‘I hate your body.’

Sarahs äktenskap är också en katastrof. Våld och alkohol. Men hon stannar. Emily betraktas av familjen som ”a free spirit”, en av systersönerna säger när Women’s Lib börjar växa på 1960-talet att han alltid sett henne som en föregångare till den. I själva verket är hon fruktansvärt ensam och tar till flaskan hon också. Emily påminner mycket om Jean Rhys huvudpersoner Sophia Jansen och Julia Martin. (Jag tänker i mitt stilla sinne att den där vanan med en drink före middagen, som lätt blir två och tre, har förstört många liv.)
Sorgligast av alltihop är nog ändå att systrarna inte kan hjälpa varandra. De gör försök, men någon riktig närhet finns inte. Trots att de ändå älskar varandra.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Jag tycker att Anita Kratz har gjort ett mycket bra jobb med sin bok om Fredrik Reinfeldt; Ensamvargen. Även om hon själv skriver att hon inte tycker riktigt att hon kommer honom inpå livet (framför allt inte de senare åren efter att han blivit statsminister och det kommit ut ett par andra böcker om honom, då knäpper han igen), så tycker jag att jag förstår mer än vad jag gjorde förut. Dessutom tycker jag att det är intressant att få veta mer om turerna bakom vissa saker. Som att det var Bo Lundgren som tog in Anders Borg, som i sin tur krävde att få med sig Sven Otto Littorin. På presskansliet fanns då Ulrika Schenström. När sen Reinfeldt blev vald fick han ärva dem, och de fann varandra väldigt fort. Framför allt Borg och Schenström blev viktiga för Reinfeldt.
Det där med hur alliansen blev alliansen och Maud Olofssons Högfors och rivaliteten med Leijonborg är också intressant. Mycket talande är den bortförklaringskultur som rådde under 1990–2000-talet, och som Reinfeldt var så oerhört irriterad på. Att valanalyserna gick ut på att det var nån annans fel att partiet fått för få röster. (Flera partier ägnar sig åt det.)
Jag tycker att jag fått bättre kläm på varifrån det här med ”nya arbetarpartiet” kommer ifrån, jag ser de ideologiska linjerna, och så tror jag att jag fattar varför ministrar + statssekreterare* får kicken direkt när de ertappas med något. Reinfeldt är väldigt moralisk. Och troligen ganska snarstucken, han tar det nog personligt när nån ljugit för honom. Annars verkar han vara en lugn och resonerande man, som lyckas hålla ihop stridiga viljor inte bara inom sitt parti utan också i alliansen. Och så tycker jag att det är lite kul att han verkar ha inspirerats av Gudrun Schyman i att resa flitigt och träffa vanliga människor och lyssna på deras vardagsbekymmer, det var det han ägnade sig åt när han var ute i kylan flera år för att ha kritiserat Carl Bildt.
Så här skrev jag om början av boken.
Ulrica Schenström = kyssen, Årets bild.
(The Universe is Speaking (again): Johan Rabaeus blurbar i samband med att han tydligen spelade FR i en pjäs.)
Vassa Lena Andersson har läst den här och två andra politiska biografier.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »