Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 14 september, 2010

Två män i rånarluvor stormar in i det prydliga asiatiska hemmet. De skriker efter ”Bob” men när de inte får fatt i honom tar de med sig familjefadern, Aamir. Av en olyckshändelse blir dottern i familjen skjuten i handen.
Glasgowmiljöerna är sig lika; skitiga, sönderslagna, deprimerande. Hon rör sig för det mesta i de skabbiga utkanterna, Denise Mina, och ingen kan skildra dem så bra som hon. Jag vill nästan kräkas när jag läser om hur det ser ut hemma hos den nersupne man dit de två kidnapparna tar sitt offer. Brr.
Hennes hjältinna är ny, för mig i alla fall. Alex Morrow, en komplexfylld polis på krigsstigen som gärna vill klättra i karriären men saknar smidighets-/taktik-/rövslickar-genen. Så långt känner jag igen henne, hon är släkt med Barbara Havers (Elizabeth George) och Annie Cabbott (Peter Robinson). Mest med Havers, som också kommer från arbetarklassen. Denise Mina intresserar sig för klasskillnader, hur de påverkar människors handlingar, och det är ju en av de stora poängerna med att läsa Mina. Men här tycker jag inte att hon lyckas så bra. Hon förvaltar inte sina idéer ordentligt.

SPOILERVARNING/Mest för dem som redan läst den
Att smärtan och sorgen över barnet bara antyds, det kan jag köpa för man förstår ändå och det känns psykologiskt trovärdigt. Men att det bara är två,tre scener med maken, det är inte tillräckligt för att jag ska bli engagerad i deras äktenskaps eventuella överlevnad eller död.
Och så grejen med brorsan! Herregud vad hon slarvade bort den. Där fanns det ju verkligen potential, och så bara — en liten fis.

(Nu grips jag av tanken att Alex Morrow kanske varit med i en tidigare bok där det handlat väldigt mycket om barnet, maken, brorsan? Och att det här är en mellanbok, efteråt. Men det verkar inte så.)

BÄST i boken: Aamirs tankar och minnen från flykten från Uganda. Den lille pundaren Malki.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Read Full Post »