Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 7 september, 2010

Så utomordentligt passande att hitta denna tematrio när jag har tre tunnisar just på vänt. En av dem hann jag läsa nu. 🙂
Shirley Jacksons The Lottery börjar på sidan 3 och slutar på sidan 19. Sen kommer nån sorts diskussionsfrågor för att fylla ut till sidan 30.
Rasmus Grans Alvaret är en tecknad berättelse på 20 sidor, om en familj som ska ut på utflykt på det öländska alvaret. Det är den jag läst nu, en fin liten enkel sak om … längtan. Jag bestämmer mig för att ämnet är längtan. Alla i familjen längtar efter olika saker.
Baa baa black sheep av Rudyard Kipling är nästan tjock i jämförelse med de andra, hela 53 sidor. Höjden är kanske 14–15 centimeter. Nu upptäcker jag att det är två historier, först Baa baa black sheep som ska handla om Kiplings eländiga barndom, och sen på sidan 40 börjar en historia som heter The Gardener.

Read Full Post »

Så, jag läser Dyngkåt och hur helig som helst på bussen och skrattar och gråter om vartannat. Igenkänningsfaktorn är hög (förutom att jag inte är en begåvad skådespelerska eller bor på en ö eller har kissat på mig offentligt för att tåget fått totalstopp — även om det varit väldigt väldigt nära ett par gånger). Men för full har jag varit, och för tjock, och skilsmässoångesten är så sant beskriven att jag får ont i magen. Den där vacklan mellan att tycka att man är en finfin morsa (och människa), och att få komplex och svettas över hela ryggen när man ser andras såå perfekta liv. Det tar ju några år innan man inser att andras så kallade perfekta liv faktiskt inte är något som jag vill ha. Då kan man till och med se en människa äta äpple med kniv och servett utan att bli provocerad till döds.
Jag gillar Mia Skäringers sätt att skriva om sexualitet, hur viktigt det är i en kärleksrelation. I en intervju har hon sagt ungefär ”nio av tio problem löser man med sex” och fick förstås kritik för det. Men alla över 40 vet ju att det är så, så varför hymla om just det? (Nu läser jag på nyomstartade bloggen att hon tydligen inte har nån lust, och det är ju lite sorgligt men hon hittar säkert tillbaka till den)
Men det jag gillar allra mest är att Mia Skäringer är så generöst tillåtande. Till och med mot sig själv. Jag tänker att hon skulle vara fin att vara vän med, skratta och gråta och vara knäppa tillsammans. Sen inser jag att det är ju så mina käraste vänner är. Generösa, tillåtande, operfekta, med nära till skrattet. Och ibland gråten. Så jag behöver inte bli kompis med Mia, jag behöver bara läsa hennes blogg och böcker. Och försöka komma mig iväg på föreställningen, som också heter Dyngkåt och hur helig som helst.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »