Den är så fruktansvärt bra så jag vet inte var jag ska börja. Med flugorna? Som surrar sig igenom boken, letar efter nånstans att lägga ägg. I köttet. Eller i håret på Aliide, som svettas av sitt enorma svek. Äckliga flugor.
Eller med historien, som är två historier. Eller tre. En som börjar 1992 när gamla Aliide hittar ett bylte på sin gård, ett bylte som visar sig vara en ung flicka, Zara. Zara har flytt från någon hon påstår är hennes elake man. Hon har bara ett par stulna tofflor på fötterna, och trasiga, för tunna kläder. Konstig estniska pratar hon också. Aliide känner igen blicken, kroppspråket, hon förstår vad som hänt Zara men hon vill inte förstå för då kommer minnena och dem står Aliide inte ut med.
En annan historia som börjar på 1930-talet i en liten estnisk by, där två systrar bor. Ingel och Aliide. Ingel är den vackra, den duktiga. Den som lyckas med allt i hushållet, på gården, och i kärleken. Det är henne Hans blir kär i, trots att Aliide såg Hans först. Ingels äktenskap blir lyckligt ända tills ryssarna kommer. Då ändras allt.
Eller ska jag skriva om våldtäkterna? Hur Aliide och Ingel förs till kommunhusets källare och våldtas gång på gång, när ryssarna och de estniska kommunisterna vill ha fatt i Hans. Är han med skogsbröderna? Var är han? Jag orkar inte skriva något om vad de gör med Ingels lilla dotter Linda.
Hellre då om maten och alla hushållssysslor. Koka gris till tvål, mjölka korna, konservera tomater, koka sylt, baka bröd på surdegar som stått i två och ett halvt dygn. Tvätta håret med ättika eller asklut, använda någon sorts kolaska för att få vita tänder. Inte vet jag hur det fungerar, men det var vad Ingel gjorde och sen Aliide. Jag tror nämligen på allt som Sofi Oksanen skriver. Jag tror att allt är sant, allt har hänt, även om det inte hänt Ingel och Aliide så är alla dessa hemsysslor, all rädsla och alla övergrepp sådant som hänt.
Zaras historia, den tredje historien, börjar 1991 i Vladivostok. Vännen Oksana uppenbarar sig plötsligt i en egen bil, med västerländska strumpor och höga klackar. Hon övertalar lätt Zara att resa till Tyskland för att tjäna pengar. Såna historier har vi läst i tidningarna, om fattiga unga tjejer från Moldavien, Albanien, gamla Sovjetsatellitstater. Vi läsare vet vad som väntar, men det vet inte Zara. Och Zara blir mycket verkligare för mig än alla dessa verkliga kvinnor i tidningarna. Zara blir en hel människa. Någon som hade hemligheter med sin mormor och bråkade med sin mamma och tänkte plugga till läkare. Innan hon reducerades till en fitta och en mun. En värdelös fitta, men ändå med så mycket värde att männen som äger henne anstränger sig hårt för att inte låta henne slippa undan.
Utrensning handlar om hat och kraft, kärlek och rädsla, svek och mörka hemligheter. Om att leva i en diktatur där till och med dina egna tankar tas ifrån dig. Om våld och förnedring. Om att leva vidare trots sin förnedring. Det är makalöst bra. Stilistiskt är det ett sånt driv i boken, den är helt enkelt spännande, om det inte vore för att jag måste hämta luft ibland och vila mig lite så skulle jag kunna ha sträckläst den. Rent och klart språk, inget tjafs utan bara på kornet fångade detaljer. Det märks att Oksanen skriver dramatik, där man inte har tid med en massa bjäfs. Det märks också på att hon skriver väldigt visuellt: jag ser hur gården ser ut, jag ser köket. Sofi Oksanen förtjänar alla priser hon får, och om 20-30 år hoppas jag att hon får det allra finaste.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Sofi Oksanen, Utrensning, flugor, våldtäkter, Estland
Ja ja ja, jag ska läsa den!!!
*skrattar*
Bra! Jag törs tjata, för jag tror att där finns nåt för alla.
Mitt ja ja ja var ett utrop av bekräftelse!
Har läst Stalins kossor och tror att Utrensning är ännu bättre….men denna bibliotekskö! Och denna attläsa lista! Och dessa utmaningar! Blir till sommaren kanske……:-) Men för varje recension jag läser (eller skummar vill inte veta för mycket) blir jag mer och mer fast i min övertygelse: Ja ja ja, den ska läsas! 🙂
Precis så kände jag också, men bibliotekskön tog slut oväntat fort. Och alla andra recensioner har jag inte heller vågat läsa ;-), kanske ska göra det nu.
Tyckte också mycket om Stalins kossor, men Baby Jane har jag ännu inte hunnit med.
Nej, måste jag?
Jag tror ärligt talat inte att där finns något för mig. Suck. Men man vet ju aldrig.
Om du läser den som en thriller, en deckargåta kanske?
Men har man ingen lust ska man inte tvinga sig, så är det ju.
Tack för din inspirerande återgivning. Jag har ännu inte hunnit läsa denna omtalade, men den ligger hemma och bränner… Det är lurigt med dessa allra mest belysta och prisvinnande böcker. Hur är det möjligt att inte ha vetskapen därom med under sin läsning? Hur håller man tanken neutral? Ändå.
tack själv, för vänliga ord. 🙂
Jag har ett sätt att liksom skumläsa alldeles på ytan när det är nåt jag vill låta bli att läsa/veta, och ändå inte kan låta bli. Ofta misslyckas det förstås, men i det här fallet har jag faktiskt lyckats undgå att veta för mycket. och jag försökte nu också att inte säga för mycket (särskilt som jag nyss ondgjort mig över förord som förstör).
Hoppas du kan läsa Utrensning fri från alla andras tankar!
Jag förstår hur du menar, och håller med. Man kan läsa det allmänna, det abstrakta, om mediebelysata böcker men när det närmar sig verkintima detaljer får man hoppa vidare. Av samma anledning är efterord ibland lättare än förord. Snart dags för Oksanen, det är iallafall säkert.
Och så fastnar man för olika saker.
Jag har redan läst den. Den var naturligtvis bra.
Bjussa på länken!
Håhåjaja… min köplats är nu fem… det finns hopp om snar läsning. (Tror jag i alla fall). Jag gillade Stalins kossor med reservation för att det blev lite väl många sidor matproblem – men jag känner att jag absolut måste läsa ”Utrensning”.
Matproblemen slipper du i den här. Hoppas dina medlånare läser på i rask takt. 🙂
Måste vara en av de bästa marknadsföringsinsatserna hittills för Utrensning! Och då har det ju inte direkt saknats sådana… 🙂
Tack! (tror jag) 😉
Jag vill så gärna läsa den, men jag blir stressad över denna mega-hype! Jag kan inte förhålla mig normalt till boken med förväntningar uppskruvade till maximala nivåer. Den ligger där, jag klappar lite på den men…
Ah, det där är jobbigt… Antingen får du vänta ett par år, eller så kan du ge den till nån som avskyr den (för att balansera upp alla hyllningar).
Jag känner som Ann-SOfie – vill så gärna läsa men blir ack så skraj för att förväntningarna kommer att skrumpna. Fast nån gång blir det nog i alla fall, ett år då jag kan öppna den i smyg nästan…
Jag är glaf att jag fick fatt i den hyfsat fort…. förstår precis vad du menar. Det är många böcker jag läst tre år efter alla andra.
[…] hoppar på Bokbloggarnas litteraturpris och nominerar följande: Sofi Oksanen — Utrensning (fem poäng) Josefine Sundström — Vinteräpplen (fyra poäng) Sen fuskar jag lite för jag […]
[…] läst och jag har inte heller några förväntningar på att jag ska tycka lika bra om den som om Utrensning och Stalins kossor, men vem vet. […]
[…] och Wasateatern i samarbete gör med Sofi Oksanens pjäs. Pjäsen skrevs före romanen, och romanen älskade jag. Västerås har fyra föreställningar, Linköping bara en. Tack till min kollega som bytte […]
[…] och direkt skriven, mer effektivt berättad och inte lika många kinesiska askar som i fantastiska Utrensning. Men jag gillar det, också. Vi följer berättaren, som minns sin passionerade kärlekshistoria […]
[…] Drömfakulteten – Sara Stridsberg (Sverige) 2007 Bitterfittan – Maria Sveland (Sverige) 2008 Utrensning – Sofi Oksanen […]
[…] skriva om Estland. Det ska bli en kvartett böcker som började med Stalins kossor, fortsatte med Utrensing och som trea När duvorna försvann som jag har i hyllan men ännu inte har läst. På frågan om […]