Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 23 april, 2010

Oj så skönt

Visst är det skönt att hitta recensioner av böcker och inse att man är totalt ointresserad av att läsa dem? En sån som jag som fångar upp namn, titlar, tankar överallt och blir nyfiken och vill kolla själv och jämföra och fördjupa mig och lustläsa och… blir uppriktigt lättad av att höra om nya böcker som jag absolut inte blir nyfiken på.
Som den här, om kokain.

Read Full Post »

Jag blir glatt överraskad av Sigrid Undsets Jenny. Den har en lätthet och friskhet i språket, som känns modernt trots de gamla verbformen: gingo, voro, äro (som jag förvisso tycker är fina). Och jag tycker mycket om Jenny, en 28-årig norska som befinner sig i Rom, där hon målar och umgås med vänner. Ett fritt, både seriöst och lättjefullt liv. Kär har hon aldrig varit. Förrän Helge Gram dyker upp, och de så småningom finner varandra.
Tillbaka i Norge introduceras Jenny i Helges familj, och dras in i en mångårig maktkamp mellan föräldrarna, där modern är tyrannisk och förtvinad och fadern är varm och öppen. Jenny tycker förstås mest om Helges far. Tycker om honom lite för mycket.
Jennys egen bakgrund är helt annorlunda, föräldrarna hade ett kärleksfullt äktenskap men fadern dog tidigt. Efter några sorgeår gifter modern om sig, och Jenny får en styvfar. Det är bara några sidor som beskriver den tiden, men porträttet av styvfadern är fint och oväntat kärleksfullt. Hur ofta får man läsa något vackert om en styvförälder?
Huvudämnena för boken är alltså konflikten kärlek/sexualitet/arbete/konst (Jennys livliga lilla väninna Francesca slutar måla och börjar städa sen hon gift sig), att vara sig själv samtidigt som man är ena halvan av ett par, om lycklig kärlek är möjlig och var gränserna går för en kvinna att vara en sexuell varelse. Aktuella ämnen 1911, Undset står mitt i traditionen från det moderna genombrottet på 1880-talet, i sällskap med Henrik Ibsen, Victoria Benedictsson, Alfhild Agrell… och pekar framåt mot sin landsmaninna Cora Sandel, som också skriver om konstnärer (Alberte-böckerna). Jag är ingen vän av idéromaner, där personerna står och håller långa monologer för varandra om hur man ska leva och varför. Det finns några såna passager i den här, men man får helt enkelt pressa sig igenom dem.
LÄS INTE förordet förrän efteråt. Det avslöjar för mycket.
Sigrid Undset var en trevlig bekantskap — som inte småler i onödan. Dessutom kan jag nu bocka av en Nobelpristagare på listan.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »