Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2010

Aretha Franklin ska släppa nytt för första gången på några år. USA:s förra utrikesminister Condoleeza Rice ska medverka på piano/flygel. Kul grej! Men Queen of Soul var som allra bäst på 1960-talet, det finns en Best of-kvartett med cd:ar som jag spelar igenom regelbundet och precis ALLA är bra. Nästan alla är utgivna 1962–1966, det är en helt otrolig hitkavalkad.



Och så älskar jag A deeper love, från mitten av 1980-talet. Just då hade jag en period när jag gillade att springa, och man orkar springa rätt fort med den här i lurarna.

———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Jag blev så himla glad över att Sofi Oksanen vann Nordiska rådets pris. Jag läser och läser om henne överallt, och fascineras av vilka häftiga bilder DN har men det jobbiga är ju att jag har köpstopp och inte kan springa ut och köpa Utrensning på stört. Så jag har ställt mig i kö på bibblan. Bara 17 före. Läs fort!!!
ps Stalins kossor har jag läst och bloggat här. Baby Jane har jag inte läst.
Uppdatering: Men Bokbabbel har läst alla.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Tre nya länkar har lagts till under mina författarbloggar:
Maja Lundgren bloggar här
Barbara Voors bloggar här
Carina Rydberg bloggar här

Men roligast är nästan att Lena är tillbaka på Jag är jag. En eftertänksam och passionerad bokbloggare.

Read Full Post »

Kall som graven är en ”gammal” Peter Robinson som utspelar sig kort efter att Alan Banks och Annie Cabbot haft ett förhållande, men innan Banks har skilt sig på riktigt. Hans gamla antagonist polismästare Jimmy Riddle ber Banks om hjälp att leta rätt på Riddles vilda tonårsdotter Emily. Banks dumpar sin egen dotter och deras Parishelg, samtidigt som han grubblar över hur dålig farsa han är. Det stör jag mig på. Jag stör mig också på att Robinson alltid redogör för vad Annie Cabbot har på sig, men aldrig ett ord om Banks. Är han en skrynklig kostym-kille? Polotröja? Manchesterkavaj? Har han t-shirts med alla sina älskade band på, eller vita skjortor med slips? Det vill jag gärna veta.
Annars är boken medioker, inte alls i klass med Peter Robinsons bästa. Ibland bränner det till, som när Annie konfronterar en av sina våldtäktsmän, men annars mal det mest på. Troligtvis är Robinsons ojämnhet förklaringen till att alla inte givits ut på svenska.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Kloka som böcker

Det här är förvisso en bokblogg och jag tänker inte låta det bli nån vana att bli samhällskommenterande, men eftersom jag är lika upprörd som alla andra över hur det gick till i Bjästa och eftersom jag älskar internet så kommer här ett antal länkar som jag tycker att alla borde läsa.
Anders Mildner i Svenskan: Farligt skilja nätet från verkligheten
Tove HanssonHelsingborgs dagblad: Det är hatet som är problemet inte nätet
Elsa Dunkels, forskare från Umeå, intervjuad i DN: Skillnad på mobbning och nätspråk
Marcin de Kaminski på sin egen blogg: När de vuxna sviker får kidsen och nätet ta skulden
Nicke Nordmark från Uppdrag Granskning på Newsmill: Mobben mot ”Oskar” begår också ett övergrepp
Mymlan på sin egen blogg: Det handlar inte om Bjästa

UPPDATERING: En till, Katarina Wennstam i Svenskan.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


De här fina böckerna har jag tiggt till mig. Siegfried Lenz: En tyst minut och Rikki Ducornet: Fosfor i drömlandet. Det är första gången jag bett om recensionsböcker, så jag är väldigt glad att jag fick dem.
När jag tagit mig ur anglo-attacken ska jag alltså läsa tyskt och surrealistiskt. Det blir finfint, tror jag.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Skit i den här bokens tråkiga utseende och läs den! Antonya Nelson skriver klart och brännande om vanliga människors misslyckanden; i kärlek & äktenskap, som föräldrar, som syskon. Hon naglar fast situationerna som insekter för oss att studera. Mitt-i-natten-samtalet från ett gråtande tonårsbarn. Kvinnan som reser med sin lilla bäbis till sin barndoms semesterparadis och blir ett otroget pars förtrogna. Mannen som slarvat sig genom livet och sen plötsligt får hem sin knäppa lillasyster. Paret som berättar sina hemligheter för varandra efter första och enda knullet. Kvinnan som efter skilsmässan flyttar tillbaka till hemstaden och konfronteras med låtsaspersonen hennes tjejgäng uppfann. (Foxfire-vibbar på den.)
Det är alltså en novellsamling, och det är väldigt väldigt bra. Jag gillar särskilt att det oftast utspelar sig i Chicago, Kansas, Texas…. orter som inte är glamorösa på minsta vis. På baksidesfliken läser jag att Antonya Nelson är född 1961 och räknas som en av sin generations viktigaste amerikanska författare. På den andra fliken är det en recensent som kallar hennes prosa muskulär. Om detta är muskulär prosa så gillar jag det!
Förresten var jag nog lite sträng när jag skrev ”människors misslyckanden”. Jag menar mer sådana där situationer som man inte gärna berättar om, som man inte stolt visar upp. Glimtarna av klarsyn, självrannsakan och insikt. Som definierar oss som människor.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Anna Laestadius Larsson, Bokhora-Helena Dahlgren, Carl-Michael Edenborg, Petra Östergren och en till som jag missade namnet på har diskuterat Sara Stridsbergs Darling river och Nabokovs Lolita i TV4 hos Malou von Sivers alldeles nyss. Väldigt intressant om makt, sexualitet, äckel & ångest, manlig blick, barnafödande, starka känslor. De tre förstnämnda hade mest att komma med, och särskilt träffad kände jag mig av Helenas resonemang om vår nedärvda bild av Lolita. Den har — tillsammmans med pedofil-debatten — stått i vägen för mig att läsa Nabokov. Nu tror jag att jag måste härma henne och parallellläsa båda böckerna.
Intressant var också den icke närvarande Sara Stridsbergs tankar kring hur den manligt sexuella blicken slås på, för unga flickor och sen av, nån gång i 37-årsåldern enlig Laestadius Larsson. 😉 Edenborg hade bästa one-linern: ”Man ska inte läsa intervjuer med författare, de förstår ingenting av sina böcker”.
Jag hoppas och tror att hela diskussionen kommer att läggas ut på TV4 Play här. Och så måste jag fråga: Är det alltid så här intressanta bokprat, eller var det extraordinärt idag?
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Jag är inne i ett stim

De två senaste böckerna jag läst fick båda en Best of 2010-etikett, och nu tror jag banne mig att det blir den tredje på raken! Det har nog aldrig hänt förr, så snål som jag är.
Dessutom ser jag att de senaste åtta, tio böckerna jag läst alla är av författare med engelska som modersmål. Engelsk engelska, skotsk engelska, amerikansk engelska, … men dock engelska. Jag känner mig hemma i den anglosaxiska sfären, så är det bara.

Read Full Post »

Olivia fyller 17 år. Hon öppnar sina presenter vid frukostbordet, låtsas att hon tycker om sin älskade lille lillebrors smaklösa present, går till sömmerskan för att beställa en klänning till sin första dans, ler mot en granne, handlar en spetskrage. Och under ytan händer allting.
Jag förstår precis varför Rosamond Lehmann blev en storsäljande författare. Hon har den där Känslan. Många många kvinnor måste ha känt igen sig i Olivias tankar och känslor, hennes analyser av de olika levnadsförhållanden hon ser omkring sig och hennes egna alternativ. Vad vill hon? Vart vill hon?
Olivia är den mer alldagliga systern, Kate är den söta. De har en nära och levande relation, de förstår varandra. Men på dansen blir Kate fort uppbokad, medan Olivia ömsom är panelhöna, ömsom hamnar i armarna på den ena märkliga mannen efter den andra. Olivia lär sig mycket på sin första dans.
Rosamond Lehmann är en alldeles ny och spännande upptäckt för mig. Hon har flera likheter med brittiskorna jag älskar, Virginia Woolf, Rebecca West, Dorothy Sayers, Daphne du Maurier och även Zelda Fitzgerald. Jag tänker läsa fler.

Read Full Post »

Lite netikett

Efter ett drygt decennium på internet tycker jag mig vara i det allra lugnaste och snällaste hörnet här i bokbloggosfären. Alla lyssnar på varandra, vi skriver konstruktiva kommentarer, diskuterar sakfrågor och går nästan aldrig till personangrepp. Därför blir jag helt bestört när jag upptäcker det allra mest flagranta övergreppet på åratal just här. En person som vill vara anonym visar sig ha stulit en annan persons e-postadress! Och hon fattar inte ens vad som är felet med det.

Därför kommer här några grundläggande regler för hur man beter sig:
1 Det är aldrig okej att låtsas vara nån annan
2 Det är inte okej att avslöja saker om nån annan som du fått veta i ett annat sammanhang
3 Det är inte okej att berätta vad folk egentligen heter, det får de göra själva
4 Det är aldrig någonsin okej att lämna ut nån annans mejladress, hemadress, arbetsplats, eller telefonnummer
5 Grundregeln är: låt var och en själv bestämma var gränserna för hur öppen man vill vara går. Var lyhörd för detta.
6 Förstå att folks nätpersona inte är exakt densamma som ens vanliga person.

Det här vet 98,7 procent av alla i bloggosfären, men jag kände att jag behövde skriva ner det.

Read Full Post »

Huvva! Skin tar vid bara några dagar efter att Ritual slutade. Jack Caffery grubblar fortfarande på om inte nån hann smita iväg i den stora upplösningen, och dykaren Flea får stora, enorma, problem med sin ansvarslöse dumskalle till bror.
Jag har läst den här sent på natten, på buss, på flyg, på stökigt kafé, och trots att intrigen är rätt komplicerad med två stora huvudhistorier och många viktiga detaljer så har jag aldrig tappat tråden. Så uppslukad har jag varit och det är mycket högt betyg.
Och så finns det en Dorothy/Oz-referens: ”She sees dolphins jumping and ruby red shoes. ‘There’s no place like home’, she murmurs, smiling.”
Jag vill inte skriva nåt mer om handlingen eftersom man måste läsa Ritual först, som jag skrivit om här.

Read Full Post »



Tolkning av låten Caught a light sneeze.

Det här är från The Beekeeper:

Och det här är Silent all these years:




Hela boken är en hyllning till musikern och kompositören Tori Amos. Serierna är tecknade av olika tecknare, som inspirerats av hennes texter och musik. Förordet är skrivet av Amos gode vän Neil Gaiman.
Detta är tolkningen av Crucify:


———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Svenska barnboksförfattare känner sig allt mer censurerade, enligt denna TT-Spektraartikel i DN och Svd. Det får inte vara tobak, öl, magi eller ”något farligt” — då klagar småbarnsföräldrarna tydligen på förlagen.
Stackars barn.
Viveca Lärn funderar på att sluta skriva barnböcker, och Gunna Grähs säger att ”Syresättningen är lägre än någonsin”. Jag antar att Grähs underbara Nussekudden inte kommer i nytryck nåt mer då? För när Kalle blev av med sin nussekudde började han röka och supa nåt alldeles förfärligt.
Och jag funderar på hur det går för ämnen som utanförskap, elaka kompisar, jobbiga föräldrar… får de förekomma?

Jag ber om ursäkt för alla kommentarer som fick ligga och vänta på godkännande.

En diskussion mellan författaren Ulf Stark och förläggaren Ann Sköld Nilsson finns här. Och hela diskussionen initierades av en artikel i Vi Läser.
Helena på Fiktiviteter bloggar också, liksom Tysta tankar som citerar samma rader ur Lennart Hellsing som i tv-inslaget..
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Oj, vad jag gillar Ann Cleeves deckare från Shetlandsöarna! Det är så levande och fint beskrivet, miljöerna med väder och vind och vidder. Färjorna som går fram och åter. Människorna som omväxlande är stolta över sin hembygd, omväxlande känner sig instängda och längtar bort.
Ann Cleeves är skicklig på att beskriva bipersonerna, alla historier och relationer som gör det intressant, samtidigt som hon aldrig förlorar själva mordgåtan ur sikte. Den här gången handlar det om en utgrävning efter ett köpmannahus som gör att andra, värre, saker också kommer i dagen. Det är små porträtt av den gamla Mima, som lever på sitt okonventionella sätt och struntar fullkomligt i vad andra tycker om henne. Den ängsliga arkeologen Hattie som kommer från England. Den barnslige polisen Sandy och hans föräldrar Joseph och Evelyn. Kusiner, sysslingar, arbetskamrater. Cleeves lägger ut ett nät av människor som sitter ihop och påverkar varandra.
Och så gillar jag polisen Jimmy Perez. Han går inte i den alkoholiserade, bittra och kantiga traditionen, utan mer i stil med Tony Hillermans Joe Leaphorn. En tänkande man, lugn och nyfiken.
Detta är tredje boken efter Svart som natten som jag skrivit om här, och Vita nätter, här.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »