Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 13 april, 2010

Inga gråter och gråter och gråter. Hon snörvlar och har ångest och är hysterisk. Hon är verkligen oerhört jobbig, det är hon. Ärligt talat vet jag inte om jag själv skulle orka med henne. Tänk om jag hade varit en av de där som var elaka bakom ryggen på henne? Tyckt synd om hennes man hade jag garanterat gjort. Inte för att han ”var så duktig” och tog hand om sina egna barn, och inte för att hennes illustrationer var mer efterfrågade än hans och att hon tjänade mer pengar. Men för otroheterna. Och för att det inte kan ha varit lätt att leva med en så klängig människa, som behöver så enormt mycket bekräftelse. (Fast han måste ju ha behövt att vara behövd?)
Jag hade tyckt synd om henne också. Med en självkänsla så minimal att den nästan inte finns. Med alla skuldkänslor, tillkortakommanden som mamma och hustru och människa. Alla rädslor. ÅNGESTEN. Barnsligheten.
Och samtidigt: så begåvad. Att kunna skildra en människa, ett barn eller en modell i vackra Pariskläder med bara några streck. Det ser så lätt ut, så genialt. Och när hon sen tar upp skrivandet…
Smaka på det här stycket (efter att hon fått veta att maken länge varit otrogen med hennes bästa och enda vän, som nu säger att hon aldrig tyckt om Inga):
Min hand la på luren. Min kropp gick lydigt in i badrummet och hällde fram en tablett (1 tablett vid oro, högst 3 ggr dagl). Drack vatten ur den rendiskade muggen som smakade diskmedel.
Men min själ låg bedövad kvar på golvet och skulle åka med dammsugaren nästa gång.
”Slorp”, där var det en riktigt stor dammråtta.

Självklart läser jag Inga = Kerstin Thorvall själv. Och tycker att det är väldigt intressant hur hon kom i ropet samtidigt som tonåringen lanserades, med egna tidningar och reklam. En annan detalj: hon ritade och lät sy upp sina egna mammakläder.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

Read Full Post »