Kvällen innan Dinas och Dorindas pappa ska ge sig iväg på en farlig resa blåser det på månen. Det är en farlig vind, säger pappan till sina flickor, för om man gör något styggt så kan vinden blåsa in i hjärtat så att man är stygg hela året.
Dina och Dorinda bestämmer sig för att göra väldigt snälla saker: Hänga upp husets alla klockor i ett träd så det låter vackert, och hjälpa pappa packa genom att rulla ihop hans skjortor och uniformsbyxor till långa korvar som tar mindre plats. De blir djupt sårade när detta uppfattas som styggt, och bestämmer sig för att då kan de lika gärna vara uppsåtligt stygga.
De äter upp sig till fyrdubbel storlek och gråter ner sig till tändsticksstorlek innan de förvandlar sig till känguruer med hjälp av fru Häxelins trolldryck och blir tillfångatagna och satta i baron Druvas djurpark. Där löser de mysteriet med de stulna strutsäggen och blir goda vänner med Guldpuman och Silverfalken som de hjälper att rymma.
De engagerar advokaterna Uppman och Nerman och gömmer döda ålar i domarens hus för att få ut sin älskade lärare herr Gido Gitarr ur fängelset. Tillsammans med Guldpuman och Silverfalken följer sedan Dina och Dorinda med herr Gido Gitarr till hans hemland som lider under svårt förtryck, för att rädda sin tillfångatagne pappa.
Världens bästa högläsningsbok heter Det blåser på månen och är skriven av Eric Linklater. Jag har den stora lyckan att äga ett exemplar från 1954. Det är min mamma som färglagt illustrationerna, och hon fick boken av sin storasyster på tolvårsdagen. Jag läste den själv många gånger, sen minst en gång om året för mina barn när de var mellan kanske åtta och tolv. Tre barn har jag, så det blev många gånger det också. Senaste gången jag läste den högt var när mitt då femtonåriga barn låg på sjukhus. Han var då alltså ”för gammal” men ville ändå höra den.
Och jag gråter varje gång Guldpuman dör. Varje gång.
Uppdatering: Ingrid har samma bilder. Nu med fröken Tjatlund. (Det var Ingrid som fick mig att äntligen skriva.)
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Eric Linklater, Det blåser på månen, Dina, Dorinda, Guldpuman, Silverfalken, Gido Gitarr, Fröken Tjatlund
Oh ja! Jag har ett slitet ex nånstans som jag fick av min farbror när jag var liten. 🙂
Så fina illustrationer! Jag blir så otroligt nostalgisk när jag läser om Dina och Dorinda. Jag kan fortfarande så gammal jag är gå och titta på månen ibland och konstatera ”jaha, nu blåser det nog på månen” … Nu måste jag genast gå och se efter var jag har mitt (min pappas) gamla exemplar av boken! Tack Snowflakes!
Hellre barfota än boklös och Ingrid
Snälla, lägg ut bilder så vi kan jämföra! Jag vill väldigt väldigt jättegärna se dem!
Har ju inte visat upp fru Häxelin och greve Hulahu Blod och fröken Tjatlund och en rad andra karaktärer, det blir så långt, men ni minns dem väl?
Tack för rekapitulationen av den här boken. Jag har inte läst den sedan jag var… 10 kanske? Men jag har ett utrensat biblioteksex härhemma som jag har räddat, och snart (hrm) är väl dottern tillräckligt gammal för att lyssna till den. Det är en intressant bok, tycker jag, för den är inte så läst och känd i Sverige, men många andra engelska barnböcker är väldigt inspirerad av den, det märker man ju.
Men jag är nästan säker att man gjorde svensk tv-teater av pjäsen (eller var det t o m en filmatisering av en teaterpjäs?) i mitten av 80-talet. Det var en sån där filmatisering med en stor studio (i blått), där man illustrerade med ett gammalt träd, och andra minimalistiska tillbehör (10 år före sin tid). Går och googlar innan jag skriver mer, och kolla här:
http://www.imdb.com/title/tt0266132/
Men jag har faktiskt aldrig sett någon engelsk filmatisering av den här. Borde det inte vara dags i spåren av HP och Narnia-filmerna?
Vixxtoria
Otroligt! En svensk tv-serie – och jag har missat den!! Så går det när man inte har nån tv. Jag har en lucka där på 80-talet som aldrig går att ta igen.
Tanken på en engelsk både skrämmer och lockar, jag vet inte hur mcyket ändringar jag skulle stå ut med.
Narniafilmerna (nu senast) blev ju väldigt bra, så jag har faktiskt hopp om mänskligheten även om en del av dem är manusförfattare och regissörer.
Själv har jag en lucka på fem år på 90-talet då jag levde utan tv. Om vi säger så här: Nilecity har jag bara upplevt i bokform. Det känns lite knepigt om man som jag tillhör den ironiska generationen.
Vixxtoria
Jag gillar tv-serien som gick på Jullovsmorgon nästan bättre. Men Tilda Swinton som The White Witch är ju makalöst vacker, förstås.
När jag var liten brukade min mamma läsa ”När det blåser på månen” för mig och min syster och det är verkligen världens bästa högläsningsbok!
Jag grät också varje gång guldpuman dog.
Nu står boken i min hylla och väntar (?) på att jag ska få egna barn någon gång i framtiden att läsa den högt för. Katterna är tyvärr inte lika förtjusta i högläsning.
Oh, jag älskar Det blåser på månen! Läste den om och om igen när jag var yngre och läste den igen tidigare i år när jag tog hem mina gamla barndomsböcker från föräldrarna. Minns också tv-serien som det pratades om innan! Bäst!
Anna S och Fia
Vad roligt med fler fans! Kan ni inte lägga ut bilder? Jag skulle vilja se hur Dina och Dorinda ser ut i modernare tappning, om de är lika fina.
Har den inte gått som radioteater också? Har för mig det var så jag mötte boken för första gången. Gav den i present till äldste sonen härom året och han verkligen älskade den. KUL när gamla favoriter håller i flera generationer!
Titti
Ja, vad roligt med nya generationer som upptäcker den! Ser illustrationerna likadana ut?
Den borde passa som radioteater, men jag har aldrig hört den. Engelsmännen *måste* ha gjort den, kanske flera gånger om. De är ju väldigt bra på att förvalta sina klassiker.
Jag fullkomligt älskar ”Det blåser på månen”, tack för att du påminde om den! Det får nog bli en omläsning i sommar!!
cecber
Ja, ibland behöver man påminnas. Jag tror jag ska läsa om Pip-Larssons. 🙂
Jaaaa, gör det! Pip-Larssons är bra. Konstigt bara att namnet Edith Unnerstad är så anonymt. Har hon helt hamnat i Astrid Lindgren-skugga? Jag gissar att majoriteten av svenskarna (t o m de som läst och älskat Pip-Larssons) inte ens känner igen hennes namn.
Vixxtoria
Astrid Lindgren-skugga var ett bra uttryck, och jag tror att det är så. Mitt ex kom fram när jag halade ut mina röda för fotografering. 🙂
Jag kommer ihåg att Det blåser på månen gick som radioföljetång i slutet på 1970-talet. Alla barn satt som klistrade framför radion. Själv läste jag boken för mina barn i några omgångar och försökte t o m bryta på italienska i Guido Gitarrs repliker. Men barnen envisades med att jag lät finsk.
frktjatlund
Den kunde jag ju ha hört! Men det gjorde jag inte.
Men där har vi svaret på vad Titti kom ihåg.
Avancerat att bryta på italienska, men det är ju ack så lätt att glida in i det finska sjungandet… 🙂
Den här boken är mycket mer populär och älskad i Sverige i än den är i England. Där är den praktiskt taget bortglömd och finns inte i någon ny upplaga.
Hej Emma
Vad konstigt! Hur vet du det och har du nån teori om varför det är så? Den är ju på flera sätt så typiskt engelsk, med guvernant och pappa militären som åker till främmande land, och de där små sappörerna som gräver och gräver och blir förskräckta när drottning Victoria (är det väl?) har dött.
Jag tror att den fanns i ny upplaga på årets bokrea här i Sverige, men annars har jag ingen koll på hur många gånger den kommit ut här.
[…] vad många sökningar på det här gamla fina inlägget! Är det något korsord nånstans som ska lösas eller? Med Eric Linklater som tema? Det jag skrev […]