Anna Schulze är en författare med ett fantastiskt språk. Hon har också en tendens att hålla sig med ointressanta karaktärer. Men ibland läser man en bok ändå, och jag har tillbringat några snoriga timmar med Vårt gemensamma liv. Det är högst sannolikt en fantastisk bok för rätt publik: Alla som tycker att vardagen och äktenskapet känns för trångt ibland, alla som har svårt att liksom komma igång och hela tiden tror att livet väntar runt hörnet. Nyskilda som undrar varför det blev som det blev, när man slutade kommunicera?
Inget av allt det där passar egentligen in på mig, men jag läser ändå ut den och tycker om den på ett lite svalt sätt.
Någon gång skulle jag vilja att Anna Schulze skrev om människor som är lite knäppare, som lever lite spretigare liv och råkar ut för värre saker. Men jag gissar att det är vardagen som intresserar henne.
Så här skrev jag om Att ringa Clara.
Jag önskar att du då nån gång får läsa min bok. 😛
Har du skrivit en bok?
Jag brukar i och för sig akta mig mycket noga för att läsa en bok av någon jag känner. Det brukar sluta i katastrof.
I höstas. Men den är inte utgiven. Än. Besides, du känner inte mig riktigt, så… 😉
”Känna” är ett vitt begrepp. Grattis till att ha skrivit en bok!!
Uppskattar Anna Schulzes språk och gestaltning.
Samma här! Suverän dialog.
Åh, jag hoppas att hon INTE börjar skriva om knäppare saker, tycker hon skildrar vanlig vardag helt fantastiskt.
Det är just det, vanlig vardag intresserar mig inte.