Jag ville ha mer av mor-barnbeskrivningar (efter Voors) och plockade fram ”Blåskrikans dans” av Louise Erdrich. Den handlar om ett år i författarens liv, när hon väntar barn, föder barn, och lever de första månaderna med ett mycket litet barn. Plus två något äldre barn, tre tonåringar med problem, make och en rad djur som kommer och går runt huset de bor i.
Jag tycker mycket om Louise Erdrich, inte minst när hon rör sig kring sitt indianska arv, och det kommer in en del av det här också. Jag tycker om hennes beskrivningar av tillvaron omkring sig, det lilla livet med amning och att inte få sova, maten hennes man lagar, hur hon fångar vildkatter och tämjer dem, fåglar och murmeldjur. (En otäck händelse: gruppvåldtäkt bland gräsänder. Jag tycker inte om gräsänder.)
Men det är ett stort problem, språket lyfter inte och blir så där magiskt som i annat jag läst av henne. Jag tror det beror på översättningen. Det irriterar mig. Särskrivningar dessutom, hu! Det känns som att se på en film där skådespelarna är bra men talet i osynk. Så nu vet jag inte om jag ska leta efter samma bok i original, för det känns verkligen som att det här är en liten pärla som jag inte riktigt fått läsa. Om till och med jag som brukar hoppa över miljöbeskrivningar för att jag tycker de är så tråkiga blir intresserad av växt- och djurlivet i New Hampshire så betyder det något.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Louise Erdrich, Blåskrikans dans, indianskt, överästtning, mor-barn
snowflakes in rain 