Från en King till en annan

Jag läser den här nu. Lille Danny från hotellet Overlook i The Shining har vuxit upp. Hans ”shining” översätts med ”skimmer”, ”skimret”, det ”skimrar”. Strålande översättning av Boo Cassel, tycker jag. (Om det nu är han som kommit på det, inser att jag aldrig läst Varsel på svenska. Kanske inte heller på engelska?)

Read Full Post »

Herta Müller: Hunger och siden

Så bra hon är, så knivskarpt iakttagande, så analytisk, så detaljerat beskrivande. Herta Müller, exildissident från Rumänien, tyskspråkig, Berlinboende, nobelpristagare. Ändå förstår jag naturligtvis inte mycket av hur det egentligen är att leva i en diktatur. I ett samhälle präglat av angiveri, rövslickeri, lögner och hyckleri och falsarier. En hjord kor flygs runt i landet(!) för att ställas ut där Ceaucescu besöker. De lokala korna är för magra.
Men det är ju bara en bisarr detalj i det där fula, grå, skrämmande förtrycket som gör att människor inte ens vågar tänka. När securitate när som helst kan gå in i din lägenhet och rota runt. Stjäla nån liten sak, eller lämna lamporna på, eller plocka ner en tavla från väggen så att du ska veta att de varit där.
När läkare och jurister är så intimt lierade med makten att mer än halva deras löner kommer från underrättelsetjänsten. Dödsattesterna fylls av fantasifulla olyckor, men nog vet man att det var mord. Tortyr. Müller får själv höra under ett (eller flera?) av förhören hon kallas till hur lätt det är att arrangera en dödsolycka.
Mest bisarrt är fortfarande det som jag redan visste, fem barns-politiken. De årliga kontrollerna av kvinnors underliv. Har hon varit gravid? Har hon gjort abort? Kvinnor över 45 och kvinnor som redan fött fem barn kunde få slippa, men annars var det att producera barn som gällde. Kvinnokroppen i statens tjänst. (Jag minns fortfarande tv-reportaget efter Ceaucescus fall, en rumänsk familj där man bytt bort ett barn mot en videospelare. Så fasansfullt materialistiskt, hur var det möjligt? Men sånt kan förstås ske i ett land där människor tvingas skaffa barn de inte vill ha.)

Upptäcker också att denna essäsamling är översatt av Bodil Zalesky, så roligt! Hennes blogg Under pausträdet var en av de allra första jag började läsa. Sen har jag tyvärr tappat bort den, men nu blir jag glad över att bli påmind igen. Mycket bra översättning också. Klar precis i tid till bokmässan 2011, berättar Bodil Zalesky här.
——————
Läs även andra bloggares åsikter om Herta Mûller, Hunger och siden, diktatur, kommunism, essäer, Bodil Zalesky, översättning, Under pausträdet, nobelpristagare, abortförbud

Read Full Post »

Den store Gatsby i nyöversättning — vad bra!

Nu finns en ny fräsch översättning av F Scott Fitzgeralds lilla mästerverk Den store Gatsby, läser jag hos Svenskan. För vilken gång i ordningen den kommer ut på svenska vet jag inte, men det är härligt att den finns tillgänglig för så många som möjligt för det är en underbar bok som vi är många som älskar. Bravo förlaget Bakhåll. Jag har förärat The Great Gatsby en egen samlingstråd här, skrivit om Tender is the Night här och om fru Zeldas fina Save me the Waltz här.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om F Scott Fitzgerald, Zelda Fitzgerald, Den store Gatsby, Bakhåll, översättning

Read Full Post »

Darling Daphne och varför bästsäljare är bra

För nån månad sen ”upptäckte” jag Daphne du Maurier, det där namnet som flutit omkring i nån mörk och undanskymd vindling av min hjärna men som jag inte ägnat tillräcklig uppmärksamhet för att faktiskt läsa henne. Detta har jag börjat råda bot på nu. Och det fantastiska är att det ju går förhållandevis lätt att få tag i böcker av henne! Jag hittade en på Myrorna, två på loppisen i Fornåsa, och nu en på h:ström antikvariat och bokhandel i Umeå. Den senaste heter Syndabocken och den kostade 60 kronor, i dåtidens pocket. (Heter det nåt särskilt? Ej inbunden alltså, med mjuka pärmar och sprätteblad.) Den fanns inbunden också, men över hundringen betalar jag inte. (h:ströms visade sig vara Ett Dyrt Ställe.)
Jag är i alla fall mycket tacksam över att den goda Daphne var en storsäljare på sin tid. Hon finns översatt, hon finns i många exemplar, och det är tillräckligt länge sen hon hade sin storhetstid för att hon ska ha landat på loppisar och antikvariat. Härligt!

Read Full Post »

Min romans med Ngaio Marsh

Två till har jag hunnit läsa i sommar. En divas död som är en av Ngaio Marsh senare böcker, och Döden på premiär som är en av de tidiga. Som ni förstår rör hon sig ofta inom den konstnärliga världen (divan är en operadiva) och det tycker jag om. Döden på premiär tyckte jag mycket om, den handlar om unga Martyn som rest från Nya Zeeland till London och håller på att svimma av hunger där hon går mellan olika auditions, innan hon får jobb som påkläderska åt en stor skådespelerska. Konstigt nog är Martyn väldigt lik Adam Poole, som spelar den manliga huvudrollen, vilket upprör många och gillas av andra.
I Ngaio Marsh böcker får man följa personerna nästan halva boken innan mordet inträffar. Dessutom finns en lista på alla som är med i början av boken, på klassiskt pusseldeckarmanér. Boken är översatt mycket fint av Torsten Ehrenmark, förutom det lilla skönhetsfelet att Alleyn är feldöpt på den där listan i början.
Tack Klotho för påminnelsen om Ngaio Marsh.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om Ngaio Marsh, En divas död, Döden på premiär, Torsten Ehrenmark, gamla deckare

Read Full Post »

Tentan gick bra

Han var snabb på att rätta, och det visar sig att jag fick VG. Kul! Det ska bli intressant att få tentan hemskickad, för jag vet inte var jag samlade in respektive tappade poäng.
Via Lilla blå bloggen hittar jag ett översättningsprogram där man kan skriva in sin bloggadress och få den översatt till olika språk. Deras engelska är sämre än min – ha! – men jag lärde mig i alla fall att gran heter spruce. När den inte heter Christmas tree, förstås.
Don’t try this at home, Mia* och andra språkfascister.

————————–
Läs även andra bloggares åsikter om tenta, science fictionkurs, översättning

Read Full Post »

Jag längtar efter Lille prinsen

När barnen var små hade vi ett kassettband med Lille prinsen, Antoine de Saint-Exupérys klassiska berättelse. Det var inspelat från radion, med ljud och musik till en man som läste. Suveränt bra, och vi lyssnade mycket. Jag minns precis såna här mörka vinterkvällar och -morgnar, det är precis rätt stämning. Undrar var det bandet är nu?
Jag blir sugen på att lyssna på det, efter att ha läst samme författares Citadell. Det är en sorts filosofisk-religiös-politisk väv av berättelser insprängda i berättelser, korta betraktelser som ibland är på pricken och ibland bara väldigt konstiga. Mycket associativ, det far iväg åt olika håll och flera gånger kommer jag på mig själv med att undra om de Saint-Exupéry tog droger medan han skrev?
Ärligt talat så begriper jag inte särskilt mycket.
Det är rätt fascinerande att förlaget (Atlantis) satsar på att översätta och ge ut en sån här bok, som de från början vet att den inte kommer att ge några pengar. Bara kredd. Hedervärt.
de Saint-Exupéry var pilot och störtade i Medelhavet under Andra världskriget.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Antoine de Saint-Exupéry, Citadell, Lille prinsen, böcker, översättning

Read Full Post »

Kärleken är dödens motsats

Han har mejslat ut en egen nisch åt sig själv, Roberto Saviano. Någonstans mellan reportage och skönlitteratur, lika delar fakta och känsla. Den unga hann-inte-bli-änkan Marias berättelse i Kärleken är dödens motsats borrar sig in i mitt hjärta.
”Att han var död förstod jag på mammas sätt att uppföra sig. Hon kramade mig, vilket hon inte hade gjort på flera år. Hon kramade mig och började stryka mig över håret eftersom hon visste att det alltid tog lite tid för mig att reagera. Efter en stund satte jag igång att slå sönder allt jag såg, jag slog sönder teven och kastade ut bonbonjärerna från balkongen, jag ville inte att någonting skulle överleva Enzo. Inte ens föremålen. Inte heller jag själv.”
Det är en berättelse om sorg, om unga syditalienska män som tar värvning för att delta i krigen i Afganistan, Irak, Libanon, och om kvinnorna som klär sig i svart.
Pytteliten bok, 53 sidor. Den minsta jag köpt sen Pixi-böckerna. Fint översatt av Barbro Andersson.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Roberto Saviano, Kärleken är dödens motsats, böcker, Pixi-böcker, sorg, krig, död, Barbro Andersson, översättning

Read Full Post »

Louise Erdrich – Blåskrikans dans

Jag ville ha mer av mor-barnbeskrivningar (efter Voors) och plockade fram ”Blåskrikans dans” av Louise Erdrich. Den handlar om ett år i författarens liv, när hon väntar barn, föder barn, och lever de första månaderna med ett mycket litet barn. Plus två något äldre barn, tre tonåringar med problem, make och en rad djur som kommer och går runt huset de bor i.
Jag tycker mycket om Louise Erdrich, inte minst när hon rör sig kring sitt indianska arv, och det kommer in en del av det här också. Jag tycker om hennes beskrivningar av tillvaron omkring sig, det lilla livet med amning och att inte få sova, maten hennes man lagar, hur hon fångar vildkatter och tämjer dem, fåglar och murmeldjur. (En otäck händelse: gruppvåldtäkt bland gräsänder. Jag tycker inte om gräsänder.)
Men det är ett stort problem, språket lyfter inte och blir så där magiskt som i annat jag läst av henne. Jag tror det beror på översättningen. Det irriterar mig. Särskrivningar dessutom, hu! Det känns som att se på en film där skådespelarna är bra men talet i osynk. Så nu vet jag inte om jag ska leta efter samma bok i original, för det känns verkligen som att det här är en liten pärla som jag inte riktigt fått läsa. Om till och med jag som brukar hoppa över miljöbeskrivningar för att jag tycker de är så tråkiga blir intresserad av växt- och djurlivet i New Hampshire så betyder det något.
————————–

Läs även andra bloggares åsikter om Louise Erdrich, Blåskrikans dans, indianskt, överästtning, mor-barn

Read Full Post »

Hur inskränkta ska vi bli?

Läser på Svenskan att Norstedts och andra förlag drar ner på antalet översatta titlar i bokutgivningen. Tydligen säljer de för dåligt, det måste ju vara det som är anledningen. Jag blir rätt chockerad, vill vi verkligen bara läsa om svenska människor och svenska förhållanden? Så påvert!
Jag har länge tyckt att jag själv är alldeles för anglosaxiskt orienterad, det vimlar av engelska och amerikanska författare i min bokhylla. Det är också det enda språk jag kan läsa på utöver mitt eget modersmål. Och jag ser ju att jag inte är ensam, precis, inte minst på bokutgivningen. Kan det vara så att böcker på engelska är mer lättillgängliga nu, så att vi köper dem i original istället för att vänta på översättningen, och att det därför inte lönar sig att översätta? Men jag tror inte att översättarna tjänar många kronor.
Och vad med alla andra språkområden? Stora som ryska, franska, tyska, spanska? Våra grannspråk, som jag skrivit om här. Och alla andra små, hur ska vi någonsin hitta fram till pärlorna där?
Det här var riktigt, riktigt trist. Det känns som att världen krymper.

Uppdatering: Först när jag läser Du är vad du läsers kommentar och sen går tillbaka till Svd.se och läser noggrannare ser jag att det handlar om ”deckare och spänningslitteratur”. Lite pinsamt, men… när jag läser artikeln för tredje gången får jag en otäck känsla av att det nästan är likhetstecken mellan utländsk utgivning och utländsk utgivning av deckare. Är det så illa? Är romanen död?
Missförstå mig rätt, jag är storkonsument av deckare, har höga krav på dem och ser ingen motsättning mellan att läsa deckare och att läsa ”högre”/”finare” litteratur, men nog är det skrämmande om det enda som förlagen ser sälja är deckare och spänningslitteratur? (Inte minst för att det ges ut så många erbarmligt dåliga deckare just nu, som aldrig borde fått lämna tryckpressen.)

Read Full Post »

En annan och tröttare Harry

Harry Bosch i Michael Connellys nya ”Räven” tillhör numera cold case-gruppen, efter en kort period som pensionär. Ett 13 år gammalt fall som han aldrig kunnat släppa blir plötsligt aktuellt igen, då en misstänkt mördare erkänner en rad mord för att slippa dödsstraff.

Det är känsliga valtider, en åklagare på uppåtgående, ett återseende med Rachel Walling på FBI. Och så upptäcks det allra värsta, varje kriminalares mardöm, Bosch och hans kollega har sjabblat den gången för 13 år sen. Så nu blir det ännu mer personligt, när Harry ska försöka rätta till det.

Bosch dotter och ex-fru är i Hongkong, tyvärr, jag gillar när hårda killar visar mjuka sidor också. Men vad är grejen med att hårdingarna alltid har döttrar? Jag kan inte minnas en enda son. Beror det på att döttrar är så tacksamma för att skriva om beskyddarinstinkter, deras ögonfransar mot en mjuk kind, hur de liknar sin mor…? Eller beror det på att hårdingarna inte klarar en potentiell konkurrens från en uppväxande son, det får liksom inte finnas en Hårding Junior?

Det här är inte en av Connellys bästa, tvärtom är den lite trött. Harry är trött, språket är lite trött, och översättningen ”videotejpar” på flera ställen ger mig knottror. Men en halvkass Connelly är ändå bättre än så mycket annat, så för mig är det självklar läsning.

Read Full Post »