Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Till skogs’

Det var värt besväret att leta rätt på Tana French debutbok Till skogs, och inte börja direkt med tvåan som jag först tänkt göra. Oj, så bra! Storyn är bra, karaktärerna är bra, miljöerna (Irland: en liten by, en arkeologisk utgrävning, ett motorvägsbygge och Dublin) är bra och jag älskar huvudpersonerna: parhästarna Rob och Cassie. De har en Modesty & Willie-relation, fullständigt självklart viktigast för varandra utan att vara ihop, och det faller jag alltid för.

Handlingen är utredningen av ett mord på en tolvårig liten balettdansös, Katharine. På samma ställe, vid samma skog, där Robs eget stora trauma utspelade sig. Som tolvåring var han oskiljaktig från sina vänner Peter och Jamie, ända till den dag då han hittades med blodiga skor och naglarna inborrade i en trädstam, helt katatonisk. Jamie och Peter var oförklarligt försvunna. Ingenting kunde han berätta, ingenting mindes han, lille Adam Ryan som han hette då innan han skapade om sig själv till mordutredare Rob Ryan.
Och nu måste han alltså tillbaka till samma plats.

Jag vill inte skapa ett intryck av att mitt liv förstördes av det som jag var med om i Knocknaree, att jag glidit igenom tjugo års liv som en tragisk skugga med ett förflutet som hemsökte mig och att jag log sorgset mot världen genom en bitterljuv slöja av cigarettrök och minnen. Knocknaree gav mig inte mardrömmar eller impotens eller patologisk rädsla för träd eller några andra godbitar som i en tv-film hade lett till terapi och frälsning och en bättre och öppnare relation med en stödjande men frustrerad fru. Om jag ska vara ärlig kunde det gå flera månader utan att jag tänkte på det. Emellanåt hade någon tidning en artikel om saknade personer och då möttes man av dem, Peter och Jamie, leende på framsidan av söndagsdelen i gryniga fotografier som laddats med varsel genom att man visste vad som hade hänt och genom att de överanvänts, mellan försvunna turister och bortsprungna hemmafruar och de legendariska viskande raderna av försvunna i Irland. Jag kunde titta på artikeln och märka, utan att uppleva att det var jag, att mina händer började skaka och att jag fick svårt att andas, men det var ju en rent kroppslig reflex och varade ändå inte mer än några minuter.

Read Full Post »