Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Irland’

otrygg hamnhittas HÄR.
Ett utdrag:

Susanne:
Jag tycker att platsen var så gripande och tragisk. Ett helt stort nybyggt villaområde tänkt för lyckliga människor med höga löner i Irlands tigerekonomi. En plats att längta hem till efter jobbet, men lågkonjunkturen hinner före och nästan alla hus står tomma. Och de som hunnit flytta in vill bara därifrån men är fast i amorteringar och arbetslöshet.
Det är en så stark bild av krisen. Och dessutom fylld av mordutredarens egna minnen.

Ann-Charlotte:
Verkligen! Hopplösheten och desperationen bakom fasaderna blir nästan fysiskt tydlig när man läser. Och trots att hela historien är så himla sorglig lyckas Tana French också fokusera på spänningen. Jag läste som en besatt för att få reda på hur allting hängde ihop…

Read Full Post »

otrygg hamnJag har läst ut Tana French senaste, Otrygg hamn. Nu sitter jag här och hoppar upp och ner i otålig väntan på att kära kollegan Ann-Charlotte också ska göra det, så att vi kan börja diskutera den. Vi tänker göra en sån tandemrecension som vi gjorde med Belinda Bauers Betraktaren. Den finns att läsa här och det var väldigt kul.
Tana French är en irländsk deckarförfattare som jag föll pladask för redan med debuten Till skogs som jag skrev om HÄR, Okänt offer HÄR och Brottsplats Faithful place HÄR.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

brottsplats_faithful_placeDet trasiga smutsiga Dublin. Frank Mackey får ett telefonsamtal från lillasyster Jackie — och tvingas träffa sin aggressiva, destruktiva familj som han undvikit i hela sitt vuxna liv. Nu har en väska hittats i ödehuset på Faithful place 16, alldeles nära det gathörn där Frankie skulle träffa sin ungdomskärlek Rosie, den natten de skulle rymma till England. Men Rosie kom aldrig.

Frankie reste ensam. Han skapade sig ett liv: en yrkeskarriär som polis (han glimtar förbi i French tidigare böcker), gifte sig och skilde sig. Den viktigaste människan i hans liv är dottern Holly, som han försöker ge lite sunda värderingar men han kämpar i samma motvind som de flesta föräldrar. Som när Holly önskar sig ett par vita stövlar:
”Ceila Bailey har såna.”
”Celia vem då? Går hon i samma dansklass som du?”
Holly sa: Men åh, pappa, med hela ansiktet. ”Celia Baily. Hon är känd ju.”
”Vad bra för henne. Känd för vad?”
Hon såg oförstående ut. ”Hon är ju en kändis.”
(…)
”Jaså hon.” Jackie hade rätt, jag visste vem det var: en kuksugare från Dublin vars största bedrift i livet var att sätta på en rikemansunge och sitta i olika tv-soffor för att med hjärtskärande uppriktighet och nålstickspupiller berätta hur hon hade vunnit i kampen mot kokainet. Det är det som kallas superstjärna i Dublin nu för tiden. ”Holly, sötnos, hon är inte kändis. Hon är ett tomrum i en för trång klänning. Vad har hon någonsin gjort som är värt nåt?
Axelryckning.
”Vad är hon bra på?”
Överdriven, förbannad axelryckning.
”Så vad är hon bra för? Varför vill du vara som henne?”
Himlande ögon. ”Hon är söt ju.”
”Gode Gud”, sa jag uppriktigt förskräckt.

Men Frank får värre bekymmer. Och Holly också.
Tana French skriver bra, hon rör sig i det klassiska ”trasig ensamvarg som kan jobba ihjäl sig för att lösa fallet”-facket, och eftersom jag som sagt vill ha mina kriminalare olyckliga så gillar jag ju det. French är också förtjust i att låta gamla trauman från förr flyta upp till ytan. Jag tyckte lika mycket om den här som de två tidigare. (Bloggat här och här.)
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Det var värt besväret att leta rätt på Tana French debutbok Till skogs, och inte börja direkt med tvåan som jag först tänkt göra. Oj, så bra! Storyn är bra, karaktärerna är bra, miljöerna (Irland: en liten by, en arkeologisk utgrävning, ett motorvägsbygge och Dublin) är bra och jag älskar huvudpersonerna: parhästarna Rob och Cassie. De har en Modesty & Willie-relation, fullständigt självklart viktigast för varandra utan att vara ihop, och det faller jag alltid för.

Handlingen är utredningen av ett mord på en tolvårig liten balettdansös, Katharine. På samma ställe, vid samma skog, där Robs eget stora trauma utspelade sig. Som tolvåring var han oskiljaktig från sina vänner Peter och Jamie, ända till den dag då han hittades med blodiga skor och naglarna inborrade i en trädstam, helt katatonisk. Jamie och Peter var oförklarligt försvunna. Ingenting kunde han berätta, ingenting mindes han, lille Adam Ryan som han hette då innan han skapade om sig själv till mordutredare Rob Ryan.
Och nu måste han alltså tillbaka till samma plats.

Jag vill inte skapa ett intryck av att mitt liv förstördes av det som jag var med om i Knocknaree, att jag glidit igenom tjugo års liv som en tragisk skugga med ett förflutet som hemsökte mig och att jag log sorgset mot världen genom en bitterljuv slöja av cigarettrök och minnen. Knocknaree gav mig inte mardrömmar eller impotens eller patologisk rädsla för träd eller några andra godbitar som i en tv-film hade lett till terapi och frälsning och en bättre och öppnare relation med en stödjande men frustrerad fru. Om jag ska vara ärlig kunde det gå flera månader utan att jag tänkte på det. Emellanåt hade någon tidning en artikel om saknade personer och då möttes man av dem, Peter och Jamie, leende på framsidan av söndagsdelen i gryniga fotografier som laddats med varsel genom att man visste vad som hade hänt och genom att de överanvänts, mellan försvunna turister och bortsprungna hemmafruar och de legendariska viskande raderna av försvunna i Irland. Jag kunde titta på artikeln och märka, utan att uppleva att det var jag, att mina händer började skaka och att jag fick svårt att andas, men det var ju en rent kroppslig reflex och varade ändå inte mer än några minuter.

Read Full Post »