Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Erin Kelly’

ett_bindande_lofte-kellylDet vilar något deprimerande och sunkigt på ett romantiskt sätt över Brighton. Skriande fiskmåsar, en blåsig pir, ett pariserhjul. ”Blöta blåsiga Brightonlördagar som tömde strandpromenaderna och fyllde pubarna.” Miljön slår an en sträng hos mig direkt trots att jag aldrig har varit där i verkligheten och det är närmare 30 år sen som jag läste Graham Greenes gangsterklassiker ”Brighton Rock”. Men den satte sina spår.

Även huvudpersonen Luke Cousidine i Erin Kellys nya ”Ett bindande löfte” är starkt påverkad av ”Brighton rock”. Och av Truman Capotes sätt att göra litteratur av ett par skitiga mördare i ”I kallt blod”. Luke tänker sig att han själv ska skriva en gangsterbiografi som blir stor litteratur. Om han bara kan hålla sig gömd tillräckligt långt borta från sin våldsamma pojkvän Jeremy. Och om han bara kan hitta ett sätt att närma sig med den gamle gangstern Joss Grand, som satte skräck i staden på 1960-talet men numera är en respektabel fastighetsägare. Fortfarande i kritstrecksrandig kostym och broqueskor, med en biffig livvakt. Fortfarande hotfull, trots att han måste andas via en syrgastub.

För att få veta mer om Joss Grand lurar och ljuger sig Luke Cousidine fram. Han blir kompis med före detta journalisten Sandy och trattar i henne gin för att få ur henne allt hon vet om det kriminella Brighton från förr. Han bedrar skamlöst sina vänner, som transpersonen Charlene som ordnat honom flyktbostad. Han försöker lirka och trixa en mordbekännelse ur Joss Grand. Men vem är det egentligen som lurar vem i denna intrikata historia som håller bladvändartempot uppe hela tiden?

Erin Kelly fångar känslorna perfekt i spelet mellan dessa tilltufsade existenser som alla har sina hemligheter att dölja. >På ett spänstigt språk berättar hon om hur 1960-talets gangstervälde växte fram, och hon träffar exakt rätt ton när det handlar om journalistiken. Mest kommer jag nog att minnas Sandy, gindrottningen som förvandlat hela sin lägenhet till ett stort pappersarkiv och vägrar inse att internet konkurrerat ut henne för länge sen. Och så den dystra Brightonstämningen förstås. Ödsligheten. Måsarna.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

”Jag vet att det mest betydelsefulla med den där festen är att det var första gången jag såg mördare och offer tillsammans. Men när jag tänker tillbaka minns jag det inte alls som något mörkt, olycksbådande möte mellan fördömda själar. Jag minns bara mitt livs bästa kväll. Den var brytningspunkten mellan oskuld och erfarenhet, ett vidöppet fönster till all sorts vällust innan allt började rasa samman i kaos, först så subtilt att jag inte förstod vad som höll på att hända, och sedan i en sådan halsbrytande fart att ingen av oss kunde sätta stopp.”

Karen får stipendium till college för att studera moderna språk. Där lever hon ett förnuftigt studentliv tills hon möter den excentriska Biba, med underliga kläder och skådespelardrömmar. Biba bor med sin bror Rex i ett fantastiskt gammalt hus, vackert och förfallet på samma gång och med en laddning i klass med Brideshead och Manderley. Där hålls överdådiga fester. Biba vill göra allt, träffa alla, smaka på alla – och Karen sugs in i hennes dödligt fascinerande sfär.

Tidsperspektivet skiftar mellan denna tid, och tio år senare. Då lever Karen ett stillsamt liv med dottern Alice, i väntan på att Rex ska släppas ut ur fängelset. Hon är rädd för att journalister ska rota fram den gamla blodiga historien och avslöja sådant som hon försökt dölja. Och någon ringer på nätterna . . .
Undan för undan avslöjas vad som hände den där intensiva sommaren då de var så unga, och Erin Kelly håller greppet om spänningen hela tiden. ”Grenar av gift” är samma andas barn som Donna Tartts ”Den hemliga historien”.
Många försöker skriva varianter på ”Brideshead revisited”, ”Den store Gatsby”, ”Rebecca”, men väldigt få gör det så bra och på ett så nytt sätt som Erin Kelly. Jag säger bara: twisten på slutet! Yummy.

Jag läste den först på engelska, som The Poison Tree, men jag tycker att den svenska översättningen är bra också. I originalet fanns denna fina lästipslista som jag älskar.

Read Full Post »

Jo, jag gillar ju The lessons. Jag gillar James och Mark och Jess och Nicola och de andra, och jag känner för dem.
Men.
Den är så väldigt lik.
De överdådiga festerna, drickandet, knarkandet, katolicismen, Oxford, pluggandet, vänskapen, kärlekshistorierna, homosexualiteten, HUSET.
Brideshead revisited en gång till.
Och The Great Gatsby. (En Daisy-referens också)

Jag tycker att Erin Kelly förnyar det mer i The Poison Tree (fan också att jag inte skrivit om den, snart läser jag om den bara för att kunna skriva om den), där är det också akademia och HUSET och förfallet, men mörkare hemligheter och våldsammare händelser och fler Va?!
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

När de som ger ut boken förstår att man kommer att sakna den direkt, och tipsar om andra. Detta är från Erin Kellys The Poison Tree, som jag tycker väldigt mycket om. Och nu läser jag Carol Goodmans The Lake of Dead Languages, och tycker väldigt mycket om den med.
Kan också rekommendera: Hollinghurst (även filmatiserad), Tartt, French och Vine (som är Ruth Rendell under pseudonym.) Och att se Brideshead revisited, förstås.

Read Full Post »

ALDERMAN, NAOMI:LESSONS
KELLY, ERIN:POISON TREE
MALMBERG, CARL-JOHA:M : MÖTEN MED MAHLER
PATCHETT, ANN:RUN (0747594961)
PULLMAN, PHILIP:BÄRNSTENSKIKAREN – MEDIA
SCOTT, JANNY:SINGULAR WOMAN
SEXTON, LINDA GRAY:SEARCHING FOR MERCY

De översta två är efter tips från Helena på Dark places, jag minns nu inte exakt vad jag blev intresserad av (och vill inte återuppliva minnet heller förrän jag har dem i min hand). Malmberg har skrivit så fina essäer om gamla darlings och nya som jag tack vare honom upptäckt, så jag vill se hur han gör sig i bokformat. Ann Patchett har jag lurat på länge, ända sen jag läste hennes vän Lucy Grealys bok Skärvor av ett ansikte. Och diskuterat, jag tror med Ingrid och fler.
Pullman är en ljudbok med Lena Nyman som uppläsare, fortsättningen på denna. The singular woman är Barack Obamas mamma, och Linda Gray Sexton är Anne Sextons dotter. Jag älskade hennes Det sägs att en stjärna faller.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »