Delrapport Eleanor Roosevelt

Jag fortsätter där jag lämnade (det är ju så bra med en blogg så man kommer ihåg vad man har läst!) och följer Eleanor Roosevelt på hennes väg till större självständighet och politisk medvetenhet. Länge var hon ointresserad av politik, men kände sitt ansvar att intressera sig för samma saker som min man. Det var ju så man gjorde. Så hon följde med på middagar och ordnade egna middagar, det där sociala kittet som var viktigt. Och så födde hon barn: sex stycken. Ett av barnen dog, trots att han var både fetast och vackrast av alla hennes bäbisar. En annan son fick sen samma namn; Franklin Junior.
Det handlar mycket om sjukdomar och rädsla för sjukdomar i Eleanors liv. Svåra influensor som drabbar barnen, och förstås makens invaliditet från 1921 och framåt. Hon beskriver sig själv som kärnfrisk, men ändå har hon också åkommor och sjukdomar som hon kämpar sig igenom.
Strax före första världskriget lär hon känna dåvarande presidenten Woodrow Wilson med fru, i samband med att FDR blir minister i flottan. Under själva kriget vill Eleanor göra nytta och arbetar bland annat på ett sjukhus för krigsskadade. Som alla andra kvinnor stickar hon som en galning till soldaterna hela tiden.
Att maken hade en kärleksaffär som hon kom på skriver inte Eleanor Roosevelt en enda rad om. Men äktenskapet verkar inte direkt passionerat. Dessutom är de ofta på olika håll, i New York, Washington, och Campobello.
Under en av FDR:s kampanjresor tar sig en av hans medarbetare för att börja dra in Eleanor i det politiska arbetet, fråga efter hennes åsikter om olika tal och sånt. Hon skaffar sig ett par kvinnliga vänner som är mycket framåt. Eleanor kan inte tänka sig att gå tillbaka till tiden före kriget, när all hennes tid gick till social events. Hon vill arbeta på riktigt.
En sak jag tycker om är att Eleanor Roosevelt inte alls försöker försköna sig själv. Varken när det gäller sin okunnighet eller sina tillkortakommanden. Till exempel rannsakar hon sig själv rätt hårt i förhållande till dottern Anna, äldsta barnet, som Eleanor menar att hon inte alls förstod sig på under den svåra tiden när Franklin D blev förlamad. Men det rätade upp sig och de blev bästa vänner.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Eleanor Roosevelt, Anna Roosevelt, Franklin D Roosevelt, Woodrow Wilson