Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Spoken from the heart’

The dress debacle occurred on December 3, 2006, at a white House reception before the Kennedy Center Honors, and the guilty party was a red Oscar de la Renta gown. George and I were standing for the long receiving line greeting gusets when I saw a good friend of mine from Houston, She was wearing the identical red lace dress. We posed for the camera with slightly awkward smiles. A few minutes later a friend from Washington walked through in the exact same gown. Then came a goood friend of mine from California. Now there were four of us in the identical dress. We tried to turn it into a lighthearted mment, and the four of us gathered for a group photo, but I could tell that no one was amused. I had chosen the de la Renta gown beacause it blended so nicely with the brilliant red of the Kennedy Center’s interior. But after the last camera click, I raced upstairs to change into a navy blue dress from the back of my closet to wear to the awards ceremony.
(…)
My dress, however, had a long life. Not only did I wear it for the official White House holiday photo but I sent it to travel the country as part of the Heart Truth Red Dress campaign to raise awareness about heart desease.

Laura Bush: Spoken from the heart

Read Full Post »

Sista rycket med The first lady, och nu är det 2005 och hurricane Katrina slår med full kraft. Laura Bush ägnar många sidor åt den och händelserna då och efteråt. Det är mycket sorg, och också mycket försvar av de federala myndigheternas senfärdiga agerande, som i sin tur beror på att de lokala myndigheterna frånsäger sig hjälp. Nog är Laura riktigt arg, men hon uttrycker sig korrekt neutralt: guvernör Blanco ville inte ha statlig hjälp, hon ville vara in charge. Hela systemet av frivilligorganisationer drar igång, och Bush berömmer framför andra Röda korset, Frälsningsarmén och baptisterna. Själv koncentrerar sig den tidigare läraren och bibliotekarien som alltid på skolorna och biblioteken, framför allt skolbiblioteken.(Tätt efter att behoven av mat, medicin och det allra nödvändigaste blivit tillgodosedda.) Arbetet med att hjälpa New Orleans och hela området som drabbades av Katrina pågår presidentperioden ut.

Utbildning och läsning har alltid varit Laura Bush hjärtefrågor, hon startade exempelvis Laura Bush foundation och hon deltar som UNESCO:s läsambassadör i en global läskunnighetskonferens i New York 2006. Slutet av hennes memoarer påminner om Eleanor Roosevelts, i sin starka vilja att propagera för utbildning. (Och alla dessa resor förstås. LB summerar: 75 länder har hon besökt.)
Gradvis har också kvinnors hälsa blivit ett viktigt intresseområde. Hon engagerar sig mot bröstcancer, och för kvinnors hjärtan, i USA. Globalt handlar det om aids och reproduktiv hälsa.
Ett fjärde område seglar nu upp, det handlar om pojkar som halkar efter och riskerar att hamna i gäng. Det senare hånas hon en del för, ”rik vit tant som inte kan veta nåt om svarta slumpojkars verklighet”, men Laura kontrar med att hon minsann arbetade i tuffa områden som lärare i Texas.
Inom alla dessa hjärtefrågor är Laura Bush väldigt generös med att ösa beröm över människor hon anser förtjänar det; frivilliga krafter, officiella, olika organsiationer, eldsjälar.
Ett program i Kansas är till för pappor och barn, och går ut på att lära sig att kramas. Första övningen är 30 sekunder lång. För många är det första gången de hållit om varandra.

Laura Bush går igenom hur reportrar och medier behandlat henne, hon räknar upp dem hon anser vara seriösa och skriver också om hur besviken hon blir på dem hon anser ha en färdigskriven agenda. Hon är ännu mer besviken å sin mans vägnar.

Det märks att Laura Bush lärt sig älska Vita huset. Hon pratar om de olika rummen: Lincoln bed room, the Green room, Red room, Blue room, särskilda korridorer, möbler, tapeter och porslin. Tydligen lämnar varje presidentpar ett nydesignat porslin efter sig, detta är makarna Bushs. Makarna Clintons porslin var så stöldbegärligt att det inte räcker till för de stora tillställningarna längre. Laura har gömt undan det på övervåningen.

Det stjäls mycket från Vita huset, folk gör skamlösa saker, alltså även inbjudna gäster på alla nivåer. Personalen skojar om att istället för säkerhetskontroller innan folk kommer in, så borde det vara säkerhetskontroll när de ska ut. Vid det årliga påskfirandet, som är en jättestor fest med tusentalet barn som letar ägg i trädgården, upptäcktes en liga av 70-plussare som forslade ut fina träägg kilovis i sina trosor. De var från en frivilligorganisation och blev sen portade.

Hela Vita huset-året är en lång räcka av evenemang och tillställningar, besök och middagar. Presidentparet självt har tidiga vanor och är sällan uppe till midnatt. De stiger upp före gryningen. Min favorit Azar Nafisi blev inbjuden till samma middag som prins Charles. En jockey som vann ett stort lopp blev hux flux inbjuden till middag med den mycket hästintresserade drottning Elizabeth, han är den ende som vidrört sagda drottning när de skulle ta kort. (Allt ska förevigas med foton. Och alla ska få skaka hand med presidentparet. De får stå i timmar, ofta ofta. Gissar att de satsar hårt på bekväma skor.)

När jag nu avslutat läsningen av Spoken from the heart tycker jag att jag har lärt känna Laura Bush ganska bra. Jag tycker om henne. Inte så mycket som jag tyckte om karaktären i American wife, men det hade jag inte heller väntat mig. Jag tror att Laura Bush är en genuin och seriös människa. Hon har uppenbart en mycket stor talang för vänskap, hon har behållit vänner i flera decennier (fotvandrar i nationalpark varje år)och skaffar under åren nya starka relationer både med prominenta personer och anställda. Och det är inte hejsan-hoppsan-kompisar, det märks. Jag tror att hon ger — och får — en stark lojalitet.
En detalj: Hon nämner inte ansiktslyftningen, trots att den är så uppenbar. Här väljer jag att ta Curtis Sittenfelds version som sanning.
Medskrivaren till Spoken from the heart heter Lyric Winik, men har inte sitt namn på mer än ett ställe längst bak. Jag tror att Laura Bush gjort mycket av jobbet själv. Det känns som hennes röst när man läser.
Jag har tidigare skrivit om min läsning här, här och här.
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Hon var enda barnet, lilla Laura. Modern fick tre ”sena missfall”, de kallades sena missfall men små stackars barn som föds i sjunde månaden men inte klarar sig kan väl ändå inte kallas missfall? Inte idag.
Att vara enda barnet påverkade Lauras liv ganska mycket. Hon blev hemkär, och ganska lugn. Ville inte göra föräldrarna besvikna. Hon saknade syskon mest när hon satt ensam i bilens baksäte på väg ut på resor och utflykter från hemstaden Midland.
Det är många bilutflykter i West Texas. Avstånd. Sand. Hetta. Blåst. Mer sand.
De flyttar ofta, till nya hus som pappan byggt. Pappan har två fotografier från koncentrationslägret i Nordhausen i en ask. Han vill aldrig prata om det, men han visar fotona då och då. (De finns med bland fotografierna i Spoken from the Heart också.)

Laura skriver om Olyckan. När hon som osäker tonårig bilförare missar stoppskylten och krockar i en korsning. Den lika unge föraren i den andra bilen, Mike Douglas, dör. Han var en god vän till henne, men inte pojkvän som ofta skrivits. Olyckan förändrade livet för så många människor. Laura måste leva med Skulden. Hon slutar tro på Gud.
Två veckor och två dagar senare blir president Kennedy mördad.

Laura blir lärare. Hon jobbar i fattiga områden i andra städer i texas. Austin, Houston. Men hela tiden Texas. (Utom nån avstickare till Washington där hon faktiskt söker jobb hos Lyndon B Johnsons stab, men hon kan ju inte skriva maskin eller nåt annat så hon blir vänligt avvisad.) Trots att hon verkar trivas som lärare är kärleken till böcker uppenbarligen starkare, så hon utbildar sig till bibliotekarie. Några pojkvänner nämns med namn, men mest verkar hon ha varit ensam. Först vid 30 års ålder träffar hon George, de blir ihopparade av vänner.
When George and I met, it was as if two parallel lives sudenly converged. Our childhood memories, the places we had known, even many of our friends overlapped. We were like the last two pieces of a puzzle, our similarities and contradictions sized to fit./…/ We had been cut, as it were, from the same solid Permian Basin stone.

Även Laura och George har svårt att få barn. Hon måste ligga stilla innan tvillingarna föds med kejsarsnitt fem veckor tidigare. Barbara och Jenna, döpta efter farmor och mormor. De är lyckliga, men Laura hade velat ha fler barn. George säger aldrig något om det, aldrig något om en son heller. (Som Lauras pappa önskade sig så hett.)

Det är väldigt mycket drickande i sociala sammanhang. George dricker mycket, men slutar tvärt strax efter att han börjat gå i en kristen grupp. Laura är mycket glad över att slippa alkoholen. Det går nån sorts AA-väckerlserörelse över Midland, och en god vän (som är på steg nio) berättar för Laura att hon varit berusad när hon skjutsat tvillingarna till deras danslektioner.
Ungefär här kommer Gud tillbaka i Lauras liv, berättar hon. Men hur äkta är det? Med tanke på att svärfar just blivit vald till Ronald Reagans vicepresident, och politiken blir allt mer närvarande i deras liv. Å andra sidan, Laura Bush hade inte behövt berätta att hon gjorde slut med Gud när Mike Douglas inte fick leva.

Jag tycker det är intressant att följa Laura Welch, och sen Laura Bush. Boken är välskriven och jag sugs in. Här och där märker jag att jag redan ”vet” saker från American Wife, men lika ofta vet jag förstås ingenting eller helt fel. Till exempel relationen till svärmor Barbara Bush, som verkar ha varit rätt stel men bättrade sig när det unga paret Bush flyttade till Washington för att hjälpa till i Bush seniors presidentkampanj plus hans fyra år i Vita huset.
När Clinton vann satsade sen George W på att bli guvernör i Texas, och det lyckades han med. Familjen flyttade in här:

——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Jag har velat läsa Laura Bush självbiografi ända sen jag läste och älskade American Wife, Curtis Sittenfelds fiktiva självbiografi som är ett mästerverk. Bloggat här och här.
Nu är Laura Bushs Spoken from the heart på väg till mig. Det ska bli mycket intressant — även om den naturligtvis är tillrättalagd.

Jag tänker på Sittenfelds beskrivning av George senior och Barbara Bush när jag ser The Kennedys som börjat på SVT (lördagar). Det är samma stora familj, patriarken och matriarken (även om Rose Kennedy verkar ha varit en mindre dominerande personlighet än Barbara Bush?). En barnaskara, där pojkarna ska föras in i politiken och bli något stort. Minst en ska bli president, och minst en ska bli senator. Allt för familjen.

Det här med att Katie Holmes spelar Jackie… hon har i alla fall den där breda näsan som är så fin.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »