Bara nån dag efter att jag köpte Mo Yans Det röda fältet läste jag den här intervjun med Herta Müller, som kritiserar honom hårt för att han hyllar diktaturen i Kina.
Jag har stor respekt för Herta Müller, jag tyckte om hennes Hjärtdjur och jag gillar henne som person, hennes mod och hennes kompromisslöshet och hennes skarpa blick för förtryck.
Men hyllar Mo Yan diktaturen? Ska jag skämmas för att jag vill läsa honom?
Eller är det Svenska akademien som ska skämmas, som prisar honom? Jag trodde i min naivititet att Peter Englund var nån sorts garant mot just att ge priset till diktaturkramare. Eller är det så att akademien helt och hållet ska strunta i politiska avväganden, bara gå på l’art pour l’art? Kan man begära av en författare att hon/han måste vara i opposition om man lever i en förtryckarstat?
Här kan man läsa Mo Yans nobelföreläsning. Peter Englund öppnade den inte, han var upptagen av att få sitt femte barn skriver han här. Grattis!
Jag måste skynda mig att läsa ut ett par böcker nu så att jag sen kan sätta tänderna i dels Müllers essäsamling Hunger och siden, dels Yans Det röda fältet. Just nu ligger de på köksbordet, nära varandra. Undrar vad respektive författare skulle tycka om det?
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Herta Müller, Mo Yan, nobelpristagare, diktatur, diktaturkramare, Svenska akademien, Peter Englund
Det är verkligen svårt, men det verkar onekligen som om Mo Yan har stora beundrare inom akademien. Känner mig väldigt tveksam till utnämnandet jag också efter just Müllers kritik.
Jag har inte riktigt hängt med i vilken ledamot som sagt vad eller så, men med just en kines MÅSTE ju frågeställningen ha kommit upp på bordet. Och där bör det ha blivit diskussion, ja.
Men Herta är Herta… ja, svårt är det.
Jag har funderingar som liknar dina. Jag vill gärna tro att Svenska Akademien har gjort ett genomtänkt val. Jag vill också gärna tro att Herta Müller vet vad hon talar om. Till skillnad från henne har jag ju inte bott i en diktatur.
Eftersom jag skriver Amnesty-brev varje månad läser jag om många olika former av arbete mot orättfärdiga regeringar, och funderar på hur mycket motstånd som krävs av en människa som lever i ett land där människoliv inte är mycket värda. Skall man kämpa högljutt och synligt och riskera att sopas undan utan att ha hunnit gjort någon skillnad? Eller skall man arbeta långsiktigt, tänka på sin egen säkerhet och kanske till och med närma sig makten?
Jag vill gärna tro att båda sortens motstånd behövs, liksom hela skalan från ena änden till den andra. Och jag vill gärna tro att Mo Yans böcker innehåller tillräckligt mycket kritik för att tänja gränserna för vad man får säga, och kanske långsiktigt få människor att inte längre acceptera korruption och maktmissbruk.
Eller? Kan det i värsta fall vara så att Mo Yans kritik är tillräckligt harmlös för att läsarna skall nicka surt och ändå nöja sig med situationen, samtidigt som Kinas styre kan låtsas som att de tillåter kritik och känna sig nöjda?
Jag vet inte om jag kommer att veta svaret på det ens efter att jag har läst Yans böcker. Men även om det är som i mitt worst case scenario, så är jag ändå av den bestämda uppfattningen att om kvaliteten är tillräckligt hög, så har man all rätt i världen att skilja upphovsmannen från verket.
Du säger kloka saker. Olika sorters motstånd behövs och måste få finnas, ja! Alla kan inte bränna sig på torget.
Och kan man kräva politiskt intresse av alla intellektuella?
Men det sista du säger är också sant, väldigt sant. Jag måste fundera mera, märker jag.
Även om Herta Müller är en ”auktoritet” är hon kanske inte liiika påläst som akademiledamöterna som måste ha läst och stött och blött Mo Yans böcker. De måste ha förstått att det skulle väcka ”rabalder”. Jag har bara läst Mo Yans tal och många av andra författares omdömen som tycker att han är värd sitt Nobelpris. Också kineser i exil. Skulle alltså INGEN författare i en diktatur som inte sitter i fängelse kunna få priset.
Jag har läst den här artikeln av Göran Sommardal som jag tycker är bra i sammanhanget:
http://www.aftonbladet.se/kultur/article15893815.ab
Hej Skatan!
Jag vet inte mycket om hur påläst Herta Müller är, men jag *tror* att hennes omdöme just vad gäller författarskap i diktaturer är ytterst välgrundat. Jag är övertygad om att hon brottats med denna fråga för egen del i decennier, och tillsammans med andra också.
Däremot är jag inte alls så säker på att alla i Svenska akademien läst Mo Yans samlade produktion. Kanske de flesta har läst en eller två romaner, de som hunnit och varit ambitiösa. (Minns när nyligen avlidne Knut Ahnlund blev rasande i efterskott för att Elfriede Jelinek fick nobelpriset, han hade uppenbart INTE läst henne innan.)
Sommardals debattinlägg var intressant, han verkar kunnig i sakfrågan. Tack för länken.
Fast jag gillar inte hans förklenande omdömen om Müller.
Dessutom känns det ju onekligen som att han har en personlig gås oplockad med Björn Wiman och/eller DN:s kulturredaktion, men det må han väl få ha. Denna vinter kan man inte klaga på de litterära grälen! 😉
Nej förklenande omdömen om Müller drar onekligen ner artikeln men ändå … Måste man vara ”uttalat politisk” (fast Mo Yan skulle inte gett sig in i den där Mao-historien förstås, det var lite onödigt) för att ”platsa” som litteraturpristagare. Nu har jag som sagt inte läst Mo Yan utan ”lägger mig” i ändå.
Nej det kan man verkligen inte … klaga alltså … på grälen. I vinter har det bråkats om mycket (högt och lågt) i den litterära världen 😉
Bra att du öppnar den här diskussionen – det är inte så lätt.
Man skulle kunna uttrycka det så här: Ska vi, innevånare i det här bekväma landet där vi kan skriva och trycka precis vad vi vill, har ett (förhållandevis) fritt internet till vårt förfogande och aldrig har behövt gå till sängs hungriga, ska vi kräva av en bondson från Kina, att han ska bli dissident för att vi ska tolerera honom.
Jag ska läsa Det röda fältet. Sen återkommer jag till ämnet. Det är en viktig diskussion. Men man måste nog försöka använda fler nyanser än svart och vitt.
Du satsar också på Det röda fältet – kul!
Viktig poäng också att han är just en bondson med illitterata föräldrar, i alla fall mamman.