Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2013

Jerusalem
Pust! 700 sidor plus 200 med fotnoter. Inbunden. Jag letade efter den som e-bok men fann den inte.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Shakepeare's TrollopNä, det här var nog den sämsta Charlaine Harris jag läst.
En av Lily Bards uppdragsgivare blir mördad på ett otäckt sätt. Det är Deedra, som genomgående beskrivs som den promiskuösa kvinnan i det lilla samhället.
Det finns alltid en dålig kvinna, men det är tråkigt när det är någon i släkten, säger hennes gammelmorfar. Och boken igenom är det mycket tjat om alla Deedras karlhistorier, utan att det leder någon vart rent detektivt.
Ett stickspår med att Lily blir misstänkt är bara dumt. Vem mördaren var förstod jag på ett tidigt stadium. Men även om jag inte gjort det så hade den här inte varit spännande ändå. Trist, trist.
——————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Romanen ”Örfilen” av australiensaren Christos Tsiolkas har lästs, uppskattats, debatterats och översatts till ett 20-tal språk sedan den kom ut 2008. Förra året kom den på svenska. I Australien var man snabba med att göra en tv-serie också, som går på söndagkvällarna på SVT just nu. Jag hoppas att ni inte missat den, för ”Örfilen” är riktigt, riktigt bra.

Första avsnittet började med att Hector fyllde 40 och ställde till med fest för vänner och familj. Eller nåja, det var framför allt hustrun Aisha som fixade fint och lagade maten medan Hector var mest intresserad av att försöka få ihop det med barnflickan. Det här att Hector verkade så osympatisk, (och det faktum att jag har svårt att ta vuxna män som går omkring i flip flop på allvar) gör att jag först tvekar om jag ska bry mig om att följa serien. Men den är så välspelad att jag inte kan stänga av tv:n. Och när känslorna svallar högre och högre på festen, och får sin urladdning i att Hectors kusin smäller till en liten kille, ja, då är jag helt och hållet fast.
Denna örfil delar bekantskapskretsen i två. De som tycker att det var ett fruktansvärt övergrepp, och de som tycker att det inte var så farligt. I smyg är Hector tacksam, för händelsen bröt hans besatthet av barnflickan.

I det andra avsnittet heter huvudpersonen Anouk. Hon är bästa vän med både Aisha och Rosie, mamman till killen som fick en örfil. Anouk lever ett hektiskt liv som chef på manusavdelningen till en tv-såpa, skriver på en roman, har en mycket yngre älskare, och hennes kvällar går ofta till både jobb jobb jobb och party party party. Och så har Anouk sin gamla mamma Rachel, som blir virrigare och virrigare. Scenen när mamman råkar kissa på sig, och Anouk tröstar och hjälper henne att tvätta av sig är det mest kärleksfulla jag sett på tv på länge.
”Örfilen” har en ny berättarvinkel och en ny huvudperson i varje avsnitt. Karaktärerna är människor, de djupnar och växer och allt eftersom får jag veta hur de drivs av känslor och behov som jag först inte kunde ana mig till. Troligen för att jag är så van att sortera in tv-personer i ganska fyrkantiga fack, och här envisas rollerna med att överraska. Om australiensisk tv är så här bra vill jag gärna se mer.

IGENKÄNNING: Rosie spelas av Melissa George som spelade Laura i första säsongen av ”In treatment”.

Read Full Post »

Klassikerutmaning

Det känns som att 2013 kommer att bli ett mer aktivt bloggår än 2012. Var sak har sin tid!
Och i år tänker jag låta mig frestas av Lyrans klassikerutmaning. Just nu känns det som att jag är mest lockad av lite isländskt, Njals saga eller Egil Skallagrimssons. Men vem vet vad det blir? Jag vet bara ATT det blir.

Read Full Post »

magdalenas_bekannelser-kjellqvist_else-britt-17137019-frntlHon har samma avskalade, lite kärva språk i den här skönlitterära boken som i den bok som handlar om skam, Else-Britt Kjellqvist. Och jag tycker mycket om det.

Magdalena får cancer och blir övergiven av sin man. Hon flyttar ut på en ö tillsammans med hunden Leo. Där lever hon i sju år, den mesta tiden träffar hon ytterst få andra människor. Istället riktar hon blicken inåt, in i sig själv, på sin egen historia och sin andlighet. Hon funderar över sitt liv, sina relationer, sin döde bror, och hon möter Gud. Så småningom finner hon någon sorts balans, och är redo att ge sig ut i världen igen och träffa en ny man. (Utan att överge Gud.)

Det här är en sådan bok som skrivs färdig i mötet med sin läsare. Beroende på var man är i livet kan den tilltala eller avskräcka eller så kanske man bara står främmande inför Magdalena och hennes tankar och känslor. Men mig berör den i mitt innersta.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

magikernaMagikerna har kallats en Harry Potter för vuxna och hyllats och älskats av fantasyläsare i USA. Och i Sverige, fantasyläsare har ju sedan länge vant sig vid att läsa sina böcker på engelska i brist på översättningar, och många har säkert redan hunnit upptäcka ”The Magicians”. Men nu kommer den på svenska, fint översatt, och det är bra för nu kan fler hitta denna nya pärla som jag hellre skulle beskriva som ett Narnia för vuxna.

För Lev Grossman lånar friskt. Hans huvudperson Quentin är en ganska sur och olycklig tonåring, som drömmer sig tillbaka till barndomens böcker om sagolandet Fillory. Där upplevde syskonskaran Chadwick fantastiska äventyr, träffade fauner och blev drottningar och kungar. (Ja, visst känns det igen.) Medan Quentin bara går omkring i Brooklyn, New York och vantrivs med livet och funderar över var han ska studera.

Så hamnar han i en egendomlig trädgård, och där visar det sig att han ska göra ett slags inträdesprov till högre utbildning. I detta märkliga prov ingår saker som att hitta på ett eget språk med grammatik och syntax, och berätta var det talas. Rita en hare… men ojdå, haren springer längs boksidorna och börjar tugga i sig frågor… Skildringen av provet är härlig läsning och det rör sig förstås om en skola för magiker.

Quentin blir antagen och studerar vid Brakebills, förälskar sig i den blyga Alice med den mörka hemligheten, får vänner och ett par ovänner, och allt det där andra som studenter håller på med. Bara mer skruvat, de flesta studenter förvandlar ju aldrig till gäss eller tvingas bo i Antarktis.

Men efter examen blir det värre. Alla dessa unga magiker har ingen riktig fiende, utan förfaller till ett evigt festande, drickande, knarkande. Här blir boken ganska tråkig, jag börjar längta efter Vita häxan eller lord Voldemort. Men naturligtvis kommer Quentin och Alice och några fler till Fillory till sist, och där blir det faror och strider så att det räcker.

”Magikerna” vann mitt hjärta direkt, höll sedan på att förlora det, men efter att ha läst hela boken vet jag att jag vill läsa nästa också.

Låtsaslandet Fillory och låtsasförfattaren Christopher Plover har egna hemsidor också.
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

2012 — statistik

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2012 annual report for this blog.

Här är ett utdrag:

4,329 films were submitted to the 2012 Cannes Film Festival. This blog had 35 000 views in 2012. If each view were a film, this blog would power 8 Film Festivals

Click here to see the complete report.

Read Full Post »

Jag läser sällan mejlen

Närmare bestämt läser jag den cirka en gång i kvartalet. (Tror jag, eftersom jag nu idag harvat mig bakåt till in i september 2012.)
Så om någon vill mig något som passar bättre i ett mejl än i en kommentar så måste man ändå skicka en kommentar för att påtala att det finns ett mejl.

Ja, jag är lat. Och inte skäms jag för det heller.

Read Full Post »


Vi hade en fantastisk upplevelse igår på Kungliga operan igår! Det var min första Wagner och jag var lite förberedd på att det kanske skulle bli vissa sega partier med träsmak och sådär, men istället blev det bättre och bättre hela tiden och jag fullkomligt älskade det storslagna, mäktiga, när de bara vräker på med känslosamhet och sin underbara sång.
Valkyrian är del två i en kvartett operor som utgör Nibelungens ring. Richard Wagner blandar gammal nordisk mytologi — Sigurd Fafnesbane — med germansk romantik och eget hittepå. Musikalisk fantasy, helt enkelt. (Sen snodde J R R Tolkien friskt ur samma skatt/er.)

I youtubeklippet är det helt andra sångare än de vi hörde igår, tyvärr. Det beror på att den här uppsättningen hade premiär 2006 och sångarna har hunnit bytas ut. Jag tyckte mest om gårdagens Brynhilde, Ann-Louice Lögdlund.
Kändiskänning: Kerstin Dellert på toaletten. Stilig kvinna.

Hela besöket var utlöst av en akut operalängtan efter att ha läst Ann Patchetts Bel Canto.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

… skrev jag i Corren i lördags.

Glödhett med SM – för förlagen

Megasäljande fenomenet ”Femtio nyanser av honom” av E L James som recenserades (av mig) i Corren här i höstas, verkar ha fungerat som locket på ketchupflaskan. Plötsligt väller det fram böcker som handlar om sado-masochistiska relationer: Sophie Morgans ”Underkastelse – en sexuell självbiografi”, ”Åttio dagar gul” av Vina Jackson, ”Sirenen” av Tiffany Reisz. De två senare är dessutom trilogier precis som Femtio nyanser.

Jag gör ett försök med ”Sirenen”, som ges ut på Harlequin förlag. (Mina fördomar om vad som ges ut på Harlequin fick sig en törn där.)
På plussidan konstaterar jag att den kvinnliga huvudpersonen Nora är mer komplex och inte alls lika våpig som Anastasia i ”Femtio nyanser”. Hon är yrkeskvinna: författare och dominatrix vid sidan om.
På minussidan: hela intrigen med att en succéförfattare som Nora skulle ge all makt över sin bok till en sur redaktör, Zachary, känns helt orealistisk.
Och sen kommer dödsstöten för min läsning: blod. Vid blodspillan går min gräns, där slutar det handla om sex och blir istället misshandel.

Så efter knappa 100 sidor orkar jag inte med 300 till om vem som ska ligga med vem och vilka de har legat med förut. Det blir hejdå Tiffany Reisz, nu behöver jag inte läsa mer av dig.
Ingen av de andra lockar heller, det verkar som att det räckte med en SM-erotika för mig. Jag tyckte att ”Femtio nyanser av honom” var underhållande, men det räcker med den. Andra kanske tycker annorlunda, vi får se hur länge den här trenden varar.

Read Full Post »

books02

I år tänker jag köra lite grann från andra hållet i mitt livslånga projekt att läsa alla nobelpristagare. Nämligen satsa på de tidiga pristagarna. Det är ju lättare att bli nyfiken och sen få tag i de nya, på min långa lista är det flitigt fetade namn på 2000-talet exempelvis, medan Selma Lagerlöf (1909) och Rudyard Kipling (1907) är väldigt ensamma där i början.

Så under år 2013 tänker jag läsa:
1911 års pristagare Maurice Maeterlinck, Den ringes rikedomar
Gerhart Hauptmann (1912) Mignon
Rabindranath Tagore (1913) Fruktplockning
och den tredje pristagaren från 1903, Bjørnstjerne Bjørnson, med En glad gutt
en_glad_gutt

Även Bokmania har gett sig själv ett nobelt nyårslöfte. Fler?
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

edvardsonOfta blir krönikor som samlas i bokform ganska tjatiga, de är skrivna för dagen just då och håller kanske inte för längre tid. Men det gäller inte nyligen avlidna Cordelia Edvardsons. Hennes ämnesval är eviga (även när de handlar om dagspolitiken, sorgligt nog) och hennes språk är så fint utmejslat och orden så noga valda att jag som läsare aldrig upptäcker några manér och därför inte tröttnar.
Hon talar om livet och döden. Två ämnen hon vet mycket om, med sina erfarenheter från Teresienstadt och Auschwitz som ung flicka, och sen hur hon kom till Sverige och med knapp nöd tillfrisknade från tuberkolos. 30 år av sitt liv tillbringade hon i Jerusalem och skrev därifrån, gav liv och en nyanserad personlig röst åt den evigt pågående konflikten Israel-Palestina. En krönika berättar om den mördade väninnan Ziona, 67 år. Ibland berör hon sin egen son Daniels död som elvaåring, i sjukdom, hemma i Sverige.
Cordelia Edvardsons liv var ofta svårt och tungt. Hon är väl medveten om att det som är bra, rentav lyckligt, det är till låns. Ändå, eller kanske just därför, har hon en finurlighet och en humor som gör att jag skrattar högt flera gånger under läsningen.
Jag är också glad i hur hon använder sig av vår rika svenska poesiskatt, med citat av Harriet Löwenhjelm, Pär Lagerkvist, Nils Ferlin, Kjell Espmark.
Den här samlingen krönikor från 2000-talet kan man läsa på kort tid, bära den vackra lilla boken med sig var man står och går i några dagar, och låta Cordelia Edvardson vara ens följeslagare och samtalspartner. En mycket klok sådan.

Först publicerad i Corren.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

dinadorindaOj vad många sökningar på det här gamla fina inlägget! Är det något korsord nånstans som ska lösas eller? Med Eric Linklater som tema?
Det jag skrev då står jag för fortfarande: Det blåser på månen är världens bästa högläsningsbok.

”En gren av det åldersgrå äppelträdet knackade på fönstret till det rum där major Rytter höll på att packa sin koffert. Den knackade häftigt och hårt, alldeles som en arg brevbärare en kall morgon. Majoren tittade upp med rynkad panna, Dina tappade resflaskan av silver som hon höll i handen, och Dorinda gav till ett gällt skrik som en liten uggla.
Majoren gick bort till fönstret och drog undan gardinen.
– Se på månen, sade han.
Genom äppelträdets grenar tittade månen rakt in i rummet. Den var blek och suddig, och runt omkring sig hade den en vit krage av glänsande dimma.
– Det blåser uppe på månen, sade han. Jag tycker inte alls om när den ser ut så där. (…)”

—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Jag kunde förstås inte hålla mig utan laddade ner en bok till min fina julklapp, läsplattan Letto. Det blev Lars Gustafssons Historien med hunden. Varför kan jag inte riktigt förklara, mer än att jag läste en diktsamling av Gustafsson som jag råkade på i somras och tyckte om.
Men först läsplattan. Den är väldigt lätt och behaglig att hålla i handen, eller oftast händerna eftersom jag trycker fram nästa sida med högertummen. Jag har inte riktigt klurat ut alla finesserna än, till exempel så misstänker jag att jag gör något fel när jag måste både trycka fram sidor och ”dra upp” skärmen för att kunna läsa texten på hela sidan. Jag har texten på 60 procent. Om jag väljer 50 så syns hela boksidan på skärmen, men då blir det så små bokstäver. När jag läste de noveller som fanns inlagda i Letto från början behövde jag inte dra direkt på skärmen, touchscreen, utan bara klicka på sidknappen. Då visades halva eller delar av sidor.
Så: antingen är det jag som inte kommit på rätt sätt, eller så är Gustafssons bok inlagd/inscannad på ett mindre lyckat sätt. Jag ska välja en nyare bok nästa gång.
250px-Lars_gustafssonOm Gustafsson då: Jag tycker om honom. Jag gillar den här lite pratiga, sökande, lärda men ibland så dumma stilen, som han låter sin huvudperson ha. Däremot är jag inte säker på att jag egentligen gillar huvudpersonen. Jag får lite lätt avsmak för Erwin Caldwell, konkursdomare, som slår ihjäl en hund som rotar i soporna, och grubblar över sin gamle etikprofessor som efter flera decennier visade sig ha varit nazist i Holland som ung. Men jag tycker om skildringarna av advokat- och universitetslivet i Austin, Texas, och domarens alla existentiella funderingar. På nätterna sitter han ofta uppe sömnlös och tittar på filmen från sin egen födelse (som hans fru inte ens vet om att den finns) eller betraktar poolrensaren som rör sig till synes planlöst med sina vita arnar och gör allting under ytan rent. Just beskrivningen av poolrensaren är väldigt suggestiv, närmast metafysisk.

Lars Gustafsson bloggar här.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

belcantoVilken fantasi hon har, Ann Patchett. Att hitta på dessa människor: en strikt japansk affärsman som älskar opera, en världsberömd amerikansk sopran som hyrs in till hans födelsedagsfest som hålls hemma hos vicepresidenten i ett namnlöst sydamerikanskt land. Där finns affärsmannens tolk, den mångkunnige Gen som behärskar inte bara japanska, spanska, engelska, franska, tyska, ryska… utan även lite svenska (mer om det lite senare), en ung idealistisk präst och en äldre, mer pragmatisk. En frasnk ambassadör som först på senare år insett att han älskar sin fru. Tre bullriga ryssar, den ena större än den andre. Pianoackompanjatören. Människor från alla möjliga hörn av världen samlade för att njuta av den fantastiska Roxane Coss sång till mr Hosokawas ära. Och sen låta alla prominenta gäster och vicepresidentens personal tas som gisslan av en terroristgrupp som egentligen är ute efter presidenten. Han är dock inte på festen, han är hemma och tittar på sin favoritsåpa på tv.
Terroristerna leds av tre generaler, varav Benjamin som lider svårt av en infekterad hudsjukdom är den som har mest att säga till om. Runt generalerna en grupp pojkar, direkt från djungeln, med vapen nästan lika stora som de själva. Men är verkligen alla pojkar?

Hur är det möjligt att hitta på detta scenario, och att göra det så djupt levande och allmänmänskligt? Alla detaljer, jag förundras över alla detaljer. Som den schweiziske Röda kors-arbetaren Messner som blir förhandlare mellan terroristerna och regeringen, han är blek och bränner sig lätt i den starka solen. Jag ser honom framför mig.
Jag ser också hur gisslan går från att vara en skock rädda får, som blir kissnödiga på samma gång när de tillåts att bli det, till att bli individer med egna viljor och liv. Alla delar dock samma grad av acceptans av läget, allt eftersom tiden går och ingen lösning är i sikte. I stället uppstår vänskaper, nya roller — jag älskar den lille vicepresidenten Ruben Iglesias och hur han går där och plockar och städar och servar — och förstås kärlek. Framför allt älskar alla sopranen. På lite olika sätt.
Det är kärlek och förluster som är Patchetts huvudteman, och så är det också här i Bel Canto. Ett tredje tema, nästan en huvudperson, är musiken. Sången. Och vad den gör med oss människor. Hur den når in i vårt innersta, hur den förändrar vår värld.

Svenskan då? Jo, det är sopranens pianist som är svensk. Han möter ett sorgligt öde som jag blir starkt berörd av. Men dessförinnan är det lite kul, när Gen visar sig kunna även lite svenska. Den har han lärt sig genom att se på Bergmanfilmer, så ”Gen could only converse on the darkest of subjects”.

Uppdatering: Det var som… historien har verklighetsbakgrund, berättar Paperback Lover. Recension här.
————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Older Posts »