Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Svenska akademien’

Bara nån dag efter att jag köpte Mo Yans Det röda fältet läste jag den här intervjun med Herta Müller, som kritiserar honom hårt för att han hyllar diktaturen i Kina.
Jag har stor respekt för Herta Müller, jag tyckte om hennes Hjärtdjur och jag gillar henne som person, hennes mod och hennes kompromisslöshet och hennes skarpa blick för förtryck.
Men hyllar Mo Yan diktaturen? Ska jag skämmas för att jag vill läsa honom?
Eller är det Svenska akademien som ska skämmas, som prisar honom? Jag trodde i min naivititet att Peter Englund var nån sorts garant mot just att ge priset till diktaturkramare. Eller är det så att akademien helt och hållet ska strunta i politiska avväganden, bara gå på l’art pour l’art? Kan man begära av en författare att hon/han måste vara i opposition om man lever i en förtryckarstat?

Här kan man läsa Mo Yans nobelföreläsning. Peter Englund öppnade den inte, han var upptagen av att få sitt femte barn skriver han här. Grattis!

Jag måste skynda mig att läsa ut ett par böcker nu så att jag sen kan sätta tänderna i dels Müllers essäsamling Hunger och siden, dels Yans Det röda fältet. Just nu ligger de på köksbordet, nära varandra. Undrar vad respektive författare skulle tycka om det?
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

regnbageSjälens regnbåge är en självbiografi av den kurdiske författaren Mehmed Uzun, som levde 30 år i exil i Sverige. Boken börjar med att han sitter i en faluröd stuga i skogen för att skriva. Mitt i meterhöga snödrivor frammanar han synen, dofterna, känslan av Mesopotamien. Då ringer telefonen. Han är åtalad i Turkiet för en av sina böcker. Det blir inget mer skrivet om Mesopotamien.
Själens regnbåge handlar om den kurdiska historien, Uzuns familj, klanerna, och hur Mehmed Uzun blev ”jag” om han nu nånsin blev det. Kan man vara ett ”jag” när man inte ens får heta sitt eget namn? Han beskriver turkifieringen; hur kurdernas språk förbjöds, hur historien utrotas. Han väjer inte heller för att ta upp folkmordet på Armenierna och det religiösa förtrycket. Släktmorden. Och fina berättelser om Mehmeds farfar och mormor.
Boken beskriver också vad som händer efter åtalet. Svenska Pen-klubben agerar, vänner i Svenska akademien, Författarförbundet. Av nån anledning kallas dessa vänner bara för sina initialer. AR för Arne Ruth, PC för Peter Curman, KE för Kerstin Ekman, som läste ett par texter av Mehmed Uzun på Kulturhuset när Roberto Saviano var där. (Det är alltså Ekmans förtjänst att jag läste den här boken, jag hade aldrig hört talas om Uzun förut. Tack, Kerstin!)
Och så handlar boken förstås om Uzuns liv i Sverige. Gamla stan, sjön Largen. Hur han läser Gunnar Ekelöf och Nelly Sachs. Hur Uzun blir god vän med Katarina Frostenson och Artur Lundqvist och Maria Wine och Johannes Edfeldt.
Men mest handlar den kanske ändå om skrivandet, skapelseprocessen. Uzuns språk är vackert och mjukt, associativt. Orden kommer klara och rena det ena efter det andra som på ett pärlhalsband. Eller kanske en fjällbäck. Det är helt fantastiskt att tänka sig att en man med detta språk hade illitterata föräldrar!
När jag googlar hittar jag en bra recension här och en av en annan bok här.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Peter Englund blir ny ständig sekreterare i Svenska akademien. Horace Engdahl lämnar för att flytta till Ebba i Berlin.
Det tycker jag låter bra. Peter är klok och intelligent (nej, det är inte samma sak, men några lyckliga skitar får både och) och formulerar sig väl. Dessutom verkar han sympatisk, från det lilla jag träffat honom och mitt allmänna intryck av vad jag läst och sett. Helt klart det närmaste folklig akademien kan uppbringa. Han är kanske inte lika provocerande som Horace, men det behöver inte bli tråkigt för det. Bloggen hittar du här och till höger. I skrivande stund har han inte lagt ut något om detta, men det jag ska kolla imorgon. Kanske Horace börjar blogga nu?
Uppdatering: Peter Englund själv verkar ha blivit mer eller mindre tvångsövertalad. Frågan är hur mycket han ska hinna författa själv?
Katarina Frostenson berättade på Bokens dag att det var väldigt väääldigt mycket läsning, hon saknade sina somrar där hon kunde läsa vad hon ville, sen hon blev invald i akademien är det bara potentiell nobelprislitteratur som gäller.

———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »