Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 8 december, 2012

Han är långsam av sig, Jeffrey Eugenides. Vi har fått vänta tio år sedan ”Middlesex”, och dessförinnan hade han bara kommit ut med debuten ”Dödens jungfrur” (som Sofia Coppola gjorde film av). Ändå räknas han som en av de betydande amerikanska författarna. Och nu är ”En kärlekshandling” här, för alla som längtat. I original heter den ”The Marriage Plot”, och är en kärlekstriangel mellan Madeleine Hanna, Leonard Bankshead och Mitchell Grammaticus, som möts på universitetet under tidigt 1980-tal.
Madeleine är från en fin familj, och älskar viktorianska kärleksromaner. Hon börjar läsa engelska, men inser snart till sin förskräckelse hur bakom hon är som ännu inte greppat de nya husgudarna Derrida och Barthes, för att inte tala om hela semiotiken. Hon och alla andra är besatta av att läsa rätt böcker, tycka rätt saker, klä sig i rätt kläder och tejpa upp rätt sorts affischer på studentrumsväggen.
Och så är det kärleken då förstås. Mitchell älskar Madeleine som älskar Leonard som är manodepressiv och mitt under en eländigt depressiv period läggs in på psykiatrisk avdelning.
Madeleine går in för att ta hand om Leonard, medan Mitchell ger sig ut på en lång resa till Europa och Indien, han läser kristna mystiker och brottas med existentiella frågor.
Det är mycket namndroppande i början av ”En kärlekshandling”, alltför många, även för en gammal litteraturvetare som mig, som annars brukar gilla alla referenser till Salinger och Austen. Men när man som läsare tagit sig förbi alla namn blir man rikligt belönad av en berättare i högform. Madeleine, Leonard och Mitchell kommer att leva kvar i mitt minne länge.

Tidigare publicerad här.

TILLÄGG: Michell läser Franny och Zooey av Salinger också. Jesusbönen igen! (Kanske är det här en Vixxtoria-bok?)

Read Full Post »

Bara nån dag efter att jag köpte Mo Yans Det röda fältet läste jag den här intervjun med Herta Müller, som kritiserar honom hårt för att han hyllar diktaturen i Kina.
Jag har stor respekt för Herta Müller, jag tyckte om hennes Hjärtdjur och jag gillar henne som person, hennes mod och hennes kompromisslöshet och hennes skarpa blick för förtryck.
Men hyllar Mo Yan diktaturen? Ska jag skämmas för att jag vill läsa honom?
Eller är det Svenska akademien som ska skämmas, som prisar honom? Jag trodde i min naivititet att Peter Englund var nån sorts garant mot just att ge priset till diktaturkramare. Eller är det så att akademien helt och hållet ska strunta i politiska avväganden, bara gå på l’art pour l’art? Kan man begära av en författare att hon/han måste vara i opposition om man lever i en förtryckarstat?

Här kan man läsa Mo Yans nobelföreläsning. Peter Englund öppnade den inte, han var upptagen av att få sitt femte barn skriver han här. Grattis!

Jag måste skynda mig att läsa ut ett par böcker nu så att jag sen kan sätta tänderna i dels Müllers essäsamling Hunger och siden, dels Yans Det röda fältet. Just nu ligger de på köksbordet, nära varandra. Undrar vad respektive författare skulle tycka om det?
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »