Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2012

En påminnelse om Kathy Acker


Den här tributen dök upp i ett annat sammanhang. Jag blir glad av att bli påmind om denna knäppa människa. 🙂

Del två är mer visuellt intressant — Kathy Acker ser ut ungefär som de där otäcka klonerna som stjäl Daenerys drakar i The Game of Thrones. Fast vackrare.

Jag har skrivit om en film om Acker här och om läsningen av My mother: Demonology: A novel här.
—————-
Läs även andra bloggares åsikter om

Read Full Post »


Eftersom jag läst Linda Gray Sextons bok om uppväxten och moderns död är det svårt att inte läsa in självbiografiska erfarenheter i den här sorgliga och innerliga berättelsen. Men spelar det nån roll? Jag tycker inte det.
En ung kvinnas mor dör plötsligt, men kanske ändå inte helt oväntat. Kat Sinclair försöker leva vidare, och hon försöker ta sin mors roll vid sin fars sida. Hon slår knut på sig själv i syfte att bli sedd, älskad, uppskattad. Hon konkurrerar med den rätt så jävliga systern Paige, hon söker inget jobb efter collegestudierna utan går mest bara hemma i det stora huset eftersom fadern i sin sorg behöver henne så mycket. I smyg lägger hon mycket stora summor från sitt arv på att betala hans sjunkande firmaskulder. Istället för att sköta sina egna relationer med pojkvännen Aaron och bästa vännen Helena planerar hon frenetiskt faderns 60-årskalas i flera månader, det ska bli så där glimrande och vackert som moderns fester. istället blir det bara ångest. Och alkohol. Massor av alkohol. Hela Kats liv är fyllt av alkohol, varje dag. Dubbla drinkar, vin, öl, konjak och rader av dry martinis. Kat får minnesluckor, beter sig illa, kan inte få något gjort och sviker människor.
Linda Gray Sexton skriver så hudlöst och fint att det känns i hela kroppen. Kats sorg, förtvivlan, oförmågan att ta itu med något. Skammen. Förnedringen.
Helena ser och förstår att Kat är illa ute, men henne stöter hon bort på alkoholistens arga förnekande sätt. Aaron försöker men orkar inte. Till slut står Kat ensam där, hon har nått botten.
Men någonstans ifrån kommer självbevarelsedriften, och hon ringer AA. Hon går på sitt första möte. Hon går på ett till, och ett till. Hon är nykter två dagar, tre dagar, en vecka. Det är svårt, väldigt svårt, men hon kämpar och kämpar. Omgivningen är i bästa fall oförstående, i värsta — fadern — direkt motarbetande. Han ställer en dry martini vid hennes armbåge varje eftermiddag, för ”ingen Sinclair har någonsin haft problem med spriten”. (Han glömmer behändigt fruns fyllor och hur polisen brukade köra hem henne när hon somnat vid ratten. Och han dricker själv som en svamp.)
Sånt där är lätt att glömma bort, att omgivningen ofta inte alls är särskilt stöttande när människor vill, behöver, göra stora förändringar i sitt liv. Jag tycker att både det och Kats kamp är mycket trovärdigt skildrade, och jag tycker så mycket om Kat Sinclair.
Och Linda Gray Sexton tänker jag läsa allt av. Jag har tidigare skrivit om hennes roman Det sägs att en stjärna faller här och om memoaren Searching for Mercy Street — my journey back to my mother, Anne Sexton här.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Inspirerad av Mitchell Grammaticus i Jeffrey Eugenides nya En kärlekshandling tänkte jag att jag skulle läsa ett par av böckerna han läser. Thomas Mertons Resa i den inre verkligheten och Teresa av Avilas Den inre borgen.
Man ser direkt att det inte är meningen att man ska bry sig om ytliga saker som vackra omslag och sånt, nej allt viktigt sker inombords. Fast Merton-boken är fin om man betraktar den länge.

Read Full Post »

Ett typiskt tema hos Philip K Dick är när hela tillvaron som huvudpersonen känner den plötsligt vänds ut och in och allt förbyts i fullständig obegriplighet och ofta livsfara. Så är det när Jason Taverner över en natt går från att vara firad tv-profil med miljontals tittare till att vakna upp på ett sunkigt hotellrum utan ID-handlingar. Inte en enda människa känner igen honom eller vet vem han är. Och i det samhälle Jason lever i är bristen på ID-handlingar ett närmast säkert sätt att fastna i en poliskontroll och skickas till arbetsläger. Han tvingas försöka hanka sig fram i samhällets bottenskikt, bland angivare, småfifflare, kriminella. Två saker är till hans fördel; en tjock sedelbunt som hängt med från den förra tillvaron, och det faktum att Jason Taverner är en six, en statlig experimentmänniska, som är osedvanligt charmig och oemotståndlig.
Polischefen Felix Buckman får ögonen på Jason, men det får också Buckmans knarkande syster Alys, och dessa båda incestuösa syskon tar Jasons liv till en ännu värre nivå. På något vis är Alys nyckeln till vad som hänt, medan Felix, den gråtande polismannnen, gärna vill ha Jason till syndabock.
Nu kan det här låta som en mer actionfylld science fiction, och visst, det händer grejer, men Dicks speciella signum är att det alltid finns ett bitema med existentiellt grubbel. (Jämför Do androids dream of electric sheep?/Blade runner, We can remember it for you Wholesale/Total recall.) Och så gärna kärlek och förlust. I den här boken är mitt favoritparti i mitten, en kvinna som heter Ruth Rae har ordet:

Grief cause you to leave yourself. You step outside your narrow little pelt. And you can’t feel grief unless you’ve had love before it — grief is the final outcome of love, because it’s love lost. You do understand; I know you do. But you just don’t want to think about it. It’s the cycle of love completed: to love, to lose, to feel grief, to leave, and then to love again. Jason, grief is awareness that you will have to be alone, and there is nothing beyond that because being alone is the ultimate final destiny of each individual living creature. That’s what death is, the great loneliness.
(… Ruth berättar sen om en dödsupplevelse när hon för första gången rökte braja.)
Grief reunites you with what you’ve lost. It’s a merging; you go with the loved thing or person that’s going away. In some fashion you split with yourself and accompany it, to go part of the way with it om its journey. You follow it as far you can go. I remember one time when I had this dog I loved. (…)

Det känns som att Ruth Rae här är författarens röst, författaren som växte upp som ensam tvilling efter att systern dött ,mycket tidigt. Hans ensamstående mor tog hand om sin scizofrena syster och gamla mamma (om jag inte minns fel) och började knapra tabletter för att orka/stå ut. Philip K Dick blev sen en storkonsument av allehanda narkotiska preparat.

Flow my tears, the policeman said är utgiven 1974, medan Do androids…? kom ut 1968. Ifall man vill fundera över likheterna mellan Jason/Rutger och Felix/Decker så är det den ordningen på dem alltså, men sympatierna ligger lite olika. Kanske.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


Broocolisoppa, nybakt bröd och trevligt sällskap på Bokkafé Pilgatan i Umeå. Jag satt på Pija Lindenbaums stol, hon med Else-Marie och småpapporna som mina barn tyckte om när de var små. (Alla stolar har ett författarnamn, de har väl donerat pengar kan jag tro.)
Och så köpte jag två böcker på bokhandeln Mingus intill. Ägaren håller egentligen alltför höga priser för min smak, jag brukar sällan handla där. Men nu prutade jag ner dem lite. Doris Lessing-samlingen saknade denna sena roman, som jag lånade på bibblan när den var ny. Och Joanna Russ är en sen upptäckt, efter att hon dog, tyvärr. Science fiction.
Jag har skrivit om Doris Lessings Gräset sjunger och The sweetest dream och lite blandat här.

Read Full Post »

Från första ögonblicken när sextonåriga Daphne Dawle sitter i trädgården till Two Acres och väntar på sin storebror George och hans vän Cecil är jag fast. Det är den aningslösa tiden före första världskriget och allt är möjligt. Solen går ner, och färgar himlen rosa, skymningens skuggor brer ut sig under träden, luften vibrerar av stämningar. Daphne blir naturligtvis handlöst förälskad i Cecil, men vet inte att George känner likadant. De två unga männen har sex med varandra, det kallas ”Oxfordumgänge” trots att de båda läser vid Cambridge.Under sin ödesmättade helg på besök i medelklassfamiljen hinner Cecil också kyssa Daphne, och skriva den sedemera berömda dikten ”Two Acres” i hennes autografbok.
Så tar handlingen ett hopp framåt, det är nu 1926 och Cecil Valance har varit död i tio år. Han stupade i kriget, men hann först skaffa sig berömmelse som krigspoet. Daphne, numera lade Valance, är gift med Cecils yngre bror Dudley, en märklig, komplexfylld och ganska otrevlig man. På familjegodset Corley Court samlas medlemmar ur de två familjerna för att bli intervjuade av Cecils biografskrivare. Cecil själv ligger som marmorstaty i kapellet. Alla är olyckliga på sina egna vis, och dricker sig alltför berusade.
I ”Främlingens barn” försigår det mesta under ytan. Det handlar om gester, blickar, antydningar. Starka, undertryckta känslor. Sexualiteten och framför allt homosexualiteten (mellan män) löper som en hemlig, ofta skamfylld röd tråd genom decennierna. Cecils dikter lever också vidare genom 1900-talet och påverkar människors liv. I den fjärde delen av boken har vi hunnit fram till 1980 och en före detta banktjänsteman, Paul Bryant, ger sig i kast med att försöka skriva en ny, bättre, biografi över poeten. Han söker upp de huvudpersoner som fortfarande lever: Daphne, George och Dudley, nu alla en bra bit över 80 år.
Det här är en härligt tjock bok på närmare 600 sidor, som jag längtar hem till varje dag. Mest älskar jag förkrigstiden och mellankrigstiden, Alan Hollinghurst skriver lika bra som mina favoritförfattare från den tiden (Rosamond Lehmann, W Somerset Maugham). Det är så typiskt engelskt på det där gammeldags sättet, som ett ”Downton Abbey” där varannan man är homosexuell.

Alan Hollinghursts ”The Line of beauty” blev en prisbelönt tv-serie som också visades i Sverige. Boken gavs även ut på svenska med titeln ”Skönhetens linje”.

Jag har skrivit lite om Hollinghurst tidigare, till exempel här. Jag önskar att jag kunnat vara med när Alan Hollinghurst besökte Kulturhuset nu i november, men så blev det inte. Och varför blir jag inte förvånad att just Carl-Johan Malmberg tycker att Hollinghurst skriver bäst i England just nu? 😉
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


Lite lättsammare, gammaldags, kan man säga classic light? Åldrade bästsäljare kanske passar bäst. Ibland vill jag läsa sånt.
Min Daphne du Maurier-samling är numera utökad med tre. (Men det verkar vara fler därute som gillar Mary Stewart, tycker jag mig ha sett.)

Ett av omslagen är ganska fint, ett annat är… obeskrivligt. 😉
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

”Jag vet att det mest betydelsefulla med den där festen är att det var första gången jag såg mördare och offer tillsammans. Men när jag tänker tillbaka minns jag det inte alls som något mörkt, olycksbådande möte mellan fördömda själar. Jag minns bara mitt livs bästa kväll. Den var brytningspunkten mellan oskuld och erfarenhet, ett vidöppet fönster till all sorts vällust innan allt började rasa samman i kaos, först så subtilt att jag inte förstod vad som höll på att hända, och sedan i en sådan halsbrytande fart att ingen av oss kunde sätta stopp.”

Karen får stipendium till college för att studera moderna språk. Där lever hon ett förnuftigt studentliv tills hon möter den excentriska Biba, med underliga kläder och skådespelardrömmar. Biba bor med sin bror Rex i ett fantastiskt gammalt hus, vackert och förfallet på samma gång och med en laddning i klass med Brideshead och Manderley. Där hålls överdådiga fester. Biba vill göra allt, träffa alla, smaka på alla – och Karen sugs in i hennes dödligt fascinerande sfär.

Tidsperspektivet skiftar mellan denna tid, och tio år senare. Då lever Karen ett stillsamt liv med dottern Alice, i väntan på att Rex ska släppas ut ur fängelset. Hon är rädd för att journalister ska rota fram den gamla blodiga historien och avslöja sådant som hon försökt dölja. Och någon ringer på nätterna . . .
Undan för undan avslöjas vad som hände den där intensiva sommaren då de var så unga, och Erin Kelly håller greppet om spänningen hela tiden. ”Grenar av gift” är samma andas barn som Donna Tartts ”Den hemliga historien”.
Många försöker skriva varianter på ”Brideshead revisited”, ”Den store Gatsby”, ”Rebecca”, men väldigt få gör det så bra och på ett så nytt sätt som Erin Kelly. Jag säger bara: twisten på slutet! Yummy.

Jag läste den först på engelska, som The Poison Tree, men jag tycker att den svenska översättningen är bra också. I originalet fanns denna fina lästipslista som jag älskar.

Read Full Post »