Påskläsning — hur ska jag tänka?

Jag blev jätteglad när jag fick Belinda Bauers nya, Skuggsida, men risken finns att den är för bra för påskläsning, för jag vill umgås och hinna pussa på barnbarnet så mycket som möjligt i påsk. Debuten Mörk jord var ju en sträckläsningsbok.
Så kanske ska jag välja nåt mindre uppslukande? En novellsamling?
Eller så börjar jag med Bauer redan ikväll och läser hela natten…
Andra som läser Bauer i påsk är Bokomaten och Fru E och Dark places. Och säkert fler.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Belinda Bauer, påskläsning

Read Full Post »

A dance with dragons

Jag borde förstås ha vant mig vid det här laget, vid att ta farväl av en favorit som dör en brutal död. Men snälla… inte h*n!!
Varningarna fanns där, och jag borde ha sett det komma, men i min fantasi har jag ju sett denna person i upplösningen i del sju redan, så WTF-reaktionen blev smärtsam.
Annars tycker jag att denna femte del var bättre än den förra, det känns att det börjar dra ihop sig på allvar nu. Daenerys med alla sina presumtiva friare, Jon Snow som förstärker på muren och ingår avtal med the wildlings och Stannis, Tyrion som reser runt omrking och säljs som slav. Kul att se Jorah Mormont igen!
Greyjoyarna kommer starkt: den eländige Theon, Asha, Viserion. Jag har också intresserat mig mer för några bipersoner, äldre män som Barriston Semly vid hovet i Mermeen, Jon Connington som först färgade håret blått, V Greyjoy som planerar att fria han också. Jag gillar dessa äldre som har mångåriga lojaliteter och som ser de långa perspektiven. Som ångrar saker de gjort och tänker att de borde gjort annorlunda, men försöker nu göra rätt.
Men vad är det med George R R Martin och händer? Connington har greyscales, köttet svartnar finger för finger. V Greyjoy har ett sår som varar värre och värre, amputation hotar innan den röde prästen kommer och lyckas bota honom. Och Jaime Lannister har ju sin hand av guld…
Ett annat litet bitema i A dance with dragons är väldigt feta män. Flera stycken beskrivs som abnormt feta; Illyrio som intrigerar för pojken med det blå håret och där Tyrion dras in, senare the Yellow Whale som köper samme Tyrion, ja det finns flera.
Det är väldigt många personer i den här boken, och jag bläddrar frenetiskt i listorna med olika hus och hur de hör ihop. I början känns det osäkert, men sen vänjer jag mig. Jag tror nog inte att jag sällar mig till dem som tycker att GRRM borde ha renodlat mer och struntat i bipersoner. Jag tycker det levandegör så mycket av denna maktkamp och hur nästan alla dras in i den, även om det för somliga bara blir en fruktlös resa och sen en otäck död.
Men det allra bästa är förstås att Daenerys äntligen red en drake, Drogon. Mäktigt!
———————
Läs även andra bloggares åsikter om George R R Martin, fantasy, A dance with dragons, händer, feta män, drakar

Read Full Post »

Men vilken vidrig pappa!

OBS SPOILERVARNING

Jag kastade mig på avstängningsknappen när Torgny Lindgren började läsa vad som egentligen stod i det där brevet från far, som berättaren burit med sig i åratal och fantiserat ihop som vackert och kärleksfullt. Jag står inte ut. Tänkte lämna tillbaka ljudboken, men har burit den i väskan nu flera dagar i nån sorts vankelmod. Böter får jag också.
Fram till dess var det en njutning att lyssna till Lindgrens sjungande inlands-västerbottniska, det där flöjtande, kärnfulla, tvärsäkra.
Här ett par av illustrationerna som Gustave Doré gjorde.


———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Gustave Doré, Torgny Lindgren, Dorés bibel, Västerbotten, far-son

Read Full Post »