Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2012

Det är sällan jag får den riktiga blogglusten nuförtiden. Kanske kommer den tillbaka, kanske inte. Men jag tänkte försöka att åtminstone lägga ut lite bilder då och då, för det här är ju min läsdagbok och det är roligt att ha sen.
Ni besökare är också roliga förstås, och alltid välkomna, men jag känner att jag varit en dålig värdinna de senaste veckorna och kan inte lova nån bättring.

Elizabeth Hand är en givande ny bekantskap med udda fantasi och ett språk som lite grann påminner mig om Patricia Highsmiths. Eller är det de aparta människorna som påminner? Kanske kombinationen. Något med det där avskalade, obönhörliga…
Hands karaktärer fixerar sig vid insekter, tatueringar, en blank tarotkortlek eller en älskare. Tillvaron vrids åt hårt några varv, och ibland brister den. Kvinnorna är säregna, ofta enstöriga, ibland livsfarliga. Män förvandlas till fjärilar eller växer in i landskapet.
Bokstävlarna är ett Hand-fan och hon bjuder på början av inledande Cleopatra Brimstone här.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Betrakta denna kvinna, visst har hon ett intressant utseende? Jag tycker om den intensiva blicken, lite fjärrskådande men lika realistisk som drömsk. Inbillar jag mig.
Charlotte Perkins Gilman levde 1860–1935 och var sociolog, författare, feminist och social reformatör. Mycket intelligent och fritänkande.
Hennes Herland har dykt upp i referenser lite här och där i annat jag läst, men först nu kom jag till skott med att läsa den. Och till att börja med blev jag väldigt uppiggad! Den börjar i upptäcktsresarstil, tre unga amerikanska män som får höra talas om ett land där det bara bor kvinnor och flickor. De tror inte på det, men vill undersöka saken ändå. Så de beger sig till Herland.

Det är lättsamt och roligt att läsa om de tre mer eller mindre inbilska männens idéer kontra den faktiska verkligheten i landet. Där finns mycket riktigt endast kvinnor, och på något vis har de lyckats reproducera sig så att varje kvinna kan föda fem flickor. När detta hände för första gången var det ett mirakel, och där grundades deras moderskult. Hela landet genomsyras av skönhet, harmoni, glädje, renhet, vishet och styrka. Allt är välordnat med endast träd som ger frukt, nötter, bär. Enda djuret är katt, men de är desta större och vackrare.

Manstrion tas tillfånga, vänligt men bestämt, och sätts att lära språket. Och lära ut sitt eget. Allt eftersom förstår de mer och mer om varandra. Det är intressant hur Perkins Gilman föreställde sig en helt kvinnlig utopi, men det blir lite väl mycket sociologisk rapport av det för att vara en riktigt bra bok. Hon skriver ledig och bra, men det är för lite individperspektiv för min smak. Kvinnorna kommer inte fram som människor på samma sätt, delvis för att de är så kollektivistiska att de oftast tänker i ”vi”.

Men det känns väldigt roligt att jag äntligen har läst denna klassiker! Och så tänker jag hålla ögonen öppna efter Charlotte Perkins Gilmans andra klassiker, The Yellow Wallpaper. En studie av en kvinna som blir allt mer deprimerad i sitt äktenskap. CPG tvekade själv länge innan hon gifte sig, och jo, hon blev väldigt deprimerad, drabbades av psykos tror jag. Det blev skilsmässa — mycket ovanligt på den tiden — och efter ett par år i Kalifornien skickade Charlotte sin dotter för att bo med pappan och hans nya fru — ännu mer ovanligt. Över huvud taget var Charlotte Perkins Gilman en mycket spännande kvinna.

———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Åh så bra hon är, Ann Patchett! Hon skapar sina egna världar och befolkar dem med människor som jag tycker så väldigt mycket om. Människor med mörka och ljusa sidor, människor med rädslor och hemligheter och talanger. Och igen: kärlek. Jag vet inte om det är nån fas jag är i eller om det hör till åldern, men jag formligen älskar böcker där människorna älskar varandra.
THe Magician’s assistant handlar om Sabine, nybliven änka efter Parsifal, trollkarlen och mattförsäljaren. De hade varit gifta bara ett kort tag, men hon har älskat honom i 20 år. Parsifal älskade däremot män, och hans stora kärlek var Phan, en vänlig vietnamesisk skräddare och dataspelsutvecklare. Men Phan dog en plågsam död i aids, och när boken börjar har just Parsifal dött också.
Sabine sitter i det stora vackra huset i Los Angeles som hon ärvt, med bara kaninen Rabbit till sällskap. Och snälla föräldrar som försöker dra ut henne. Så kommer Parsifals advokat med det chockartade beskedet att Parsifal inte var färäldralös som hanh påstått under alla år, han har en mor och två systrar i Nebraska. Något fruktansvärt måste ha hänt som fått honom att skära av banden helt, tänker Sabine. Och så är det.
Jag tycker om Sabine. Jag tycker om Phan. (Som visar sig i drömmar, de påminner i sin detaljrikedom och stämning om den deprimerade Harper Pitts visioner i Angels in America) Jag tycer om Parsifals mamma Dot Fetters och systern Bernie och hennes fästman Haas och den andra systern, den viktigaste systern, Kitty och hennes gängliga söner How (mest) och Guy och tyvärr inte om deras pappa, Howard, men jag kan ändå förstå lite grann varför han är ett sånt svin. Det är förresten fullt möjligt att ogilla Sabine också, jag menar att välja att leva med en homosexuell man som du aldrig kan få det du vill ha av? Men ändå är hon för det mesta lycklig, Sabine, ända tills Parsifal dör.
En annan sak jag gillar är först beskrivningen av Los Angeles, och sen beskrivningen av livet i Nebraska. Familjen Fetters liv. Dot är så väldigt trovärdig när hon drömmer om att få bo ensam. Hon och Sabine får till vana att ta en whisky på kvällen när alla andra somnat.
Dessutom tycker jag om trolleritricken och skildringarna av deras shower, uppträdandet hos Johnny Carson som Dot och de andra kollar på på video varje kväll. Mär Sabine plockar ägg ur öronen på folk. Och slutet! Fullständigt vidöppet slut. Jag kan fantisera ihop precis vad jag vill.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


Då och då måste jag läsa om Doris Lessings Prisons we choose to live inside. Fem föreläsningar hon hållit, utgivna i bokform, där hon påminner om att det vi just nu ser som självklart, hur vi ska tänka, vad vi ska göra, vad som är sant — inte alls är det. Om 20, 30 år kommer folk att se tillbaka på den här tiden och tänka: ”Men hur kunde de inbilla sig det? Hur kunde de bara tro och tycka så?” På samma sätt som vi gör.
Lessing konstater att vi aldrig någonsin vetat så mycket om oss själva (genom vetenskaper och forskning inom psykologi, sociologi, beteendevetenskap med mera med mera) men fortfarande inte använder oss av denna kunskap.
En detalj: den allmänna meningen på en officiell nivå är att krig är hemskt. Ändå finns det många som tycker om krig. Som tycker att deras bästa tid var under ett krig. Detta talar man inte om, låtsas inte om.
Och ett experiment: Universitetsfolket vid en mindre stad bjöd in stadsinnevånarna till ett experiment. Massor av folk kom. Men de blev inte mötta av någon. Istället stod de på kanske gårdsplanen och diskuterade länge och väl vad de skulle göra, varför ingen kom, om något hänt, om de skulle gå hem… Efter en kort tid hade de delat upp sig i två grupper under varsin ledare och passade på att diskutera/gräla om helt andra saker också. Först när en grupp unga män var på väg att börja slåss dök forskarna upp. (och talade om att just detta med att se vad som hände var själva experimentet.)
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Alltså, Mo. Gör inte så här. Låt inte snutarna undanhålla bevis bara för att de tycker synd om någon, låt dem inte styras av sina egna barnsliga känslor och låt inte privatlivet vara viktigare än utredningen. Okej?
Det är mycket nära att jag slänger boken i väggen när Mo Hayder låter sin polis agera precis så här oprofessionellt och fjantigt. Men Mo Hayder är Mo Hayder, en av mina stora deckarfavoriter och jag kan förlåta henne mycket.
Hanging Hill är en fristående bok, centrerad kring systrarna Sally och Zoe och deras helt olika liv. De har inte setts på många år, föräldrarna satte dem i olika skolor när de var små, för att skydda den mjuka Sally från den aggressiva Zoe. Zoe kör motorcykel och är en hårdför polis med ärriga armar. Hon har svårt med närhet och är full av hemligheter. En lång rödhårig amazonkvinna, som går sin egen väg i mordutredningen av en tonårsflickas död.
Lilla runda Sally har blivit lämnad av sin man och tvingas för första gången i sitt liv att försörja sig själv och dottern Millie. Exmaken har köpt dem ett hus och betalar Millies skolavgift, men i skolan går bara rikemansbarn och Millie blir hysterisk när hon inte kan få allt som de får. Sally jobbar på en städfirma, men får en dag ett erbjudande från en mycket rik och mycket otrevlig kund.
Berättarperspektivet varvas i vartannat kapitel, och jag upptäcker att det är Sally som blir min favorit. Hon går från behövande spröd och irriterande opraktisk hemmafru till… ja, hon skulle kunna ta anställning hos Tony Soprano härnäst.
Här kan man läsa de första 53 sidorna.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Jag har levt med den här boken en vecka nu, och jag tror aldrig jag läst en så gripande memoar någonsin. Gråt, skratt, förtvivlan. Vrede, äckel, men också kärlek. Litteratur av allra högsta klass.
Jag vet inte hur jag ska kunna skriva om den.

Om jag skriver om hur Linda, tre år, får skulden för sin mors sinnesjukdom eftersom lilla Linda är så krävande och kärlekstörstande, hur hon skickas bort till sin moster där morbrodern regelbundet klår upp henne för att hon suger på tummen, hur hon får stryk hemma av sin egen mamma, hur hon växer upp i ständig rädsla för att modern, den så småningom berömda poeten Anne Sexton, ska lyckas med något av sina otaliga självmordsförsök, hur hon bevittnar våld och ständiga gräl och hur Anne Sexton öppet onanerar framför Linda, ja, gör värre saker ändå, då gör jag den här boken till en skräckskildring i genren Misärfamiljer.

Om jag å andra sidan skriver om hur Anne ger sin dotter Språket, lär henne att se detaljerna, uppmuntrar hennes diktskrivande från elva års ålder och framåt … vilken bild får man då?

Jag tror att Linda Gray Sexton är den enda människa som skulle ha mäktat skriva en sådan här bok, en så utlämnande men samtidigt kärleksfull självbiografi. Undertiteln lyder: My journey back to my mother, Anne Sexton, och den säger egentligen allt.
Det är imponerande hur Linda kan betrakta sin mors framgångar och vara genuint glad över dem, hur hon förmår se sin mors goda sidor mitt i all ångest och rädsla och sorg. Hon tvingar mig att också se dem, när jag egentligen bara vill tycka att Anne Sexton är en fullkomligt vidrig människa, självisk och destruktiv och äcklig. Linda skonar inte sig själv heller; när hon så småningom får barn så är det just när den äldste är tre år som hon börjar slå honom. ”Bara med handen, jag vet hur hårt jag slår, jag är ändå inte som mamma”, intalar hon sig. Hon lyckas sluta med detta sen, hon lyckas bryta flera mönster och framför allt är hon ju inte sjuk på samma sätt, men arvet, minnen och saknaden efter sin mor får hon leva med hela sitt liv.

Jag har tidigare skrivit om Linda Gray Sextons roman Points of light här, och nu var det intressant att läsa om hur hon skrev den. Jag har också nämnt lite om de band som AS:s psykiatriker spelade in från deras terapisessioner, och som kom med som underlag både i denna bok och i den biografi som skrevs över Sexton.
Däremot har jag inte läst något av Anne Sexton förrän nu. Linda Gray publicerar flera dikter, och hon gör det i sammanhang och ger dem en bakgrund som gör att jag tycker att många är fantastiska. Jag fattar kultstatusen. (Liten detalj: när Sexton fick höra att Sylvia Plath tagit livet av sig blev hon arg. ”Hon stal min död!”) Själv var hon 45 när hon gasade ihjäl sig i bilen, en röd Cougar, i garaget. Denna bil körde sen Linda Gray länge omkring i, liksom att hon använde sin mors kläder, och dessutom ägnade hon många långa år till att sortera alla Annes papper och publicera hennes brev. Anne utsåg Linda till sin literary executor, och plikttrogen satt hon där på biblioteket i Boston och läste om sin mors alla otrohetsaffärer och lyssnade till terapiband där hon talade om att hon hatade Linda. Då var Linda 21 år. Den lilla frigörelse från sin mor hon hunnit med blev effektivt avbruten.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


Sarah Waters: Främlingen i huset
Tony Hillerman: Dans med de döda (deckare)
Rosamond Lehmann: A note in music
Tony Hillerman: Kvinnan som lyssnade (deckare)
Åsa Nilssone: Mindfullness i hjärnan (fack)
Tony Hillerman: Mörka vinden (deckare)
Nancy Mitford: Love in a cold climate
Margaret Atwood: Syndaflodens år (science fiction)
Tony Hillerman: Välsignelsens väg (deckare)
Kim Leine: Tunu
Tony Hillerman: Odjuret (deckare)
Karin Johannisson: Melankoliska rum (fack)
Åsa Larsson: Till offer åt Molok (deckare)
Torgny Lindgren: Dorés bibel (nästan hela) (ljudbok)
George R R Martin: A Dance with Dragons (fantasy)
Belinda Bauer: Skuggsida
Charlaine Harris: Grave surprise (urban fantasy)
Octavia E Butler: Kindred (science fiction?)
Riikka Pulkkinen: Sanningen
Ann Cleeves: Silent voices (deckare)
Alice Hoffman: The Red Garden
(Carol Goodman:Arcadia falls, cirka halva)
Laurie R King: Farlig begåvning (deckare, omläsning)
Linda Gray Sexton: Searching for Mercy Street — my journey back to my mother (memoar)

23.

Read Full Post »