Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2012

Laleh ikväll


Ikväll ska vi på Laleh-konsert. Jag gissar att hon börjar med den här.

UPPDATERING: Jag gissade fel. Den här kom näst sist i ordinarie setet. Och sen lite till.
Jättebra konsert, personlig och musikalisk, charmigt mellansnack. Helt nya arrangemang, nån låt kände jag inte ens igen. Och så körde hon min favorit som jag spelat hundratals gånger:

Read Full Post »


… den kommer att räcka länge.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Hurra! Nu har jag glupat i mig Till offer åt Molok (ni vet det där när man dels vill läsa fort fort för att man är så inne i den och det är så spännande och HUR SKA DET GÅ?, samtidigt som man vill läsa långsamt och dra ut på det och pausa litegrann för att boken ska räcka längre). I alla fall så är den slut nu och jag skriver på en recension.
Sen funderar jag på att läsa om någon av de gamla, kanske den förra då.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Äsch

Jag fick en idé i somras om att ha tema mat här på bloggen och skrev då ner ett citat. Tanken var att spara ihop några citat/passager så det räcker till en veckas publiceringar. Sen glömde jag förstås bort det, och nu när jag trekvarts år senare (mycket nöjd med mig själv) kom ihåg att skriva av en rejäl matpassage råkade jag visst publicera ett inlägg i förväg. Det var inte meningen, så jag tog bort det igen. Mrs Piggotts ärter kommer nån annan gång.

Read Full Post »

Nyfiken på Yates?

Om du är sugen på att läsa lite Richard Yates så kan du gå till närmsta bibliotek och ta ett gratisex av deras tidning Bif. Där finns en novell översatt till svenska: Inte farligt alls.
Jag hittade denna tidning på biblioteket i Kisa, som är fint och välsorterat och nästan alltid har nån utställning på gång som är värd att titta på.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Jag försöker gå omvägar runt paketet som kom idag

… för jag har ju allt det här intressanta att läsa och lyssna på.

Read Full Post »


Eftersom jag brukar få skäll när jag lägger in youtubeklipp i kommentarsfält, och eftersom denna låt är så enormt bra, så lägger jag upp den här också. Den som gjort videon bjuder på många fina bilder på Kate!

De har sjungit ihop förut:

och Kate Bush hade Elton John som idol när hon var flicka. ”From the age of 11, Elton John was my biggest hero. I loved his music, had all his albums and I hoped one day I’d play the piano like him (I still do). When I asked to be involved in this project and was given the choice of a track it was like being asked ‘would you like to fulfil a dream? would you like to be Rocket Man?’… yes, I would.”
Bushs cover på Johns Rocket man fanns med på ett tribute-album som heter Two rooms:

Lovisa har läst biografin om Kate Bush, Under the ivy av Graeme Thomson.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Läser äntligen Margaret Atwoods hyllade dystopi och det dröjer inte länge innan det dyker upp några otäckt intelligenta och genmanipulerade grisar. Hu! Det var Atwood som grundlade min skräck för grisar inom science fiction (möjligen att Orwell sådde ett frö…) med den där fruktansvärt läskiga scenen i Oryx och Crake där människan (vem det nu var) gömde sig medan nassongerna bökade och letade. Som tur var så kan nassonger inte klättra.
I alla fall, här är nassongerna tillbaka. Efter 100, 200 sidor får jag veta att de kallas så. Betyder det att Syndaflodens år hänger ihop med Oryx och Crake? Eller att Margaret Atwood har en fixering?
Andra genmanipulerade djur i den här boken är lammlejer (lamm och lejon, bjunkar (skunk utan lukt plus en art till) och merHårfår som man gör tjusiga peruker av. Andra teman som är desamma är miljöförstöringen och sexhandeln.
Margaret Atwood är fullkomligt rasande över hur vi behandlar jorden, och hon kanaliserar sitt raseri och sin förtvivlan till stor litteratur. Jag tycker också mer om människorna i den här jämfört med O & C, skinntorra Toby, store Zeb, lättstyrda Ren. Jag vill att det ska gå dem väl — men det ser mycket mycket mörkt ut.
—————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


När jag ser Loreen…

… så tänker jag på Kate.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Så kommer jag mig äntligen för att läsa ut del två av Nancy Mitfords böcker om familjen Radlett, det vill säga hennes egen familj i förklädd form. Även i Love in a cold climate handlar det om kusinen Fanny, och allt som hon iakttar i den lika excentriska aristokratfamiljen Montdore. Det kretsar kring den formidabla lady Montdore, självisk och tyrannisk och skräckinjagande.Hon styr allt och alla med järnhand, men misslyckas med att kontrollera sin egen dotter Polly.
Den här boken är rolig, elakt träffsäker i sitt iakktagande av mänskliga svagheter, och jag tycker mycket om Fanny, men den är inte lika intressant som den första. Säkert för att det inte handlar lika tydligt om Mifordarna.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Tänk så härligt att jag hade en Rosamond Lehmann väntandes oläst i bokhyllan, när jag efter Sarah Waters ville vara kvar i det där dröjande, stämningsfulla berättandet, och samtidigt få det Richard Yateska skarpa ögat på livets svärta.
A Note in Music börjar med en kvällscen hos paret Fairfax, Grace och Tom. Det är en obönhörlig tristess där Grace plågas av leda och troligen en långvarig depression, medan Tom, en till synes enkel själ, klamrar sig fast vid regler och Hur Man Gör. Grace är passiv, indolent, oföretagsam, men har ändå lyckats få en vän i den populära, glada Norah, som i sin tur har en vresig och asocial make, Gerald. Platsen är en stad i norr, som Grace längtar bort ifrån, hem till barndomens landsbygd i södra England.
Till denna stad anländer så Hugh Miller, en ung man som drar in alla i sin trollkrets. Han är glad, han är snäll, han ger själva livet en helt ny glans. Grace förälskar sig i honom, Norah förälskar sig i honom, den söta prostituerade Pansy som vandrar gatorna upp ooch ner förälskar sig i honom. Tom, Gerald, äldre släktingar, alla tycker så mycket om Hugh. Men han förstår inte riktigt själv hur han påverkar andra, och dessutom ältar han en gammal kärlekshistoria med en man som heter Oliver. När så Hughs lika charmerande (men med ett elakt stråk) syster Clare kommer på besök flödar känslorna än mer.
A note in music är fint komponerad i sju delar, som täcker ungefär ett år. Det är en middag, en promenad i parken, en utflykt till landet, en semester… på ytan inget dramatiskt men oj vad det brusar därunder. När året går mot sitt slut har allas liv förändrats. Det påminner om isarna i sjöarna här utanför oss just nu, man hör hur det mullrar och dånar när isen vältrar sig, men på ytan ser det ut ungefär likadant.
Jag gillar också hur makarna Fairfaxs husa Annie beskrivs, med ”comforting hips”, och att hon får kliva fram och vara huvudperson ett litet tag.

A note in music var Lehmanns andrabok (utgiven 1930), och hon ska ha sagt att den skiljer sig så mycket från de andra hon skrivit att hon knappt själv kunde tro att hon skrivit den när hon läste om den många år senare. Hennes debut var Dusty answer som jag skrivit om här och här. Jag har också läst och skrivit om Invitation to the Waltz och uppföljaren Weather in the streets, och om The Echoing Grove
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


Jag dammsög Bokbörsen efter översatta Tony Hillerman. Hittade en hel rad, från två olika personer. Traven här ovan fick jag på direkten, men de andra verkar dröja. Vet inte om jag ska ge upp? Jag gav i alla fall upp tanken på att läsa dem i ordning, för jag kunde inte låta bli att börja, trots att jag ännu inte fått tag i den första, Välsignelsen väg. Läste om min egen Tidstjuven (en sen bok) för nån vecka sen, och nyss Dans med de döda som är nummer två i ordningen.
Dans med de döda är lite speciell eftersom den inte främst handlar om navajoer. Eller det gör den förstås, det är Joe Leaphorn på Navajopolisen, och han letar en navajopojke, men pojken bor i zuni-trakten och de myter, ritualer och tänkesätt som beskrivs i den här boken är mestadels zuni, Köttets kött. Ett oerhört fredligt folk, när boken skrevs bara några tusen människor, som trivs med att bo tätt ihop och där det under en viktig högtid är otillåtet att hysa ilska.

En grundsträvan hos navajoerna är att alltid sträva efter skönhet och harmoni. Så rätt.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Sarah Waters har skrivit en tjock och härlig, långsam spökhistoria. Hon bygger upp stämningar och dröjer vid dem på ett sätt som är en ren njutning att läsa. Jag tycker mycket om hennes språk.
Handlingen är rätt enkel. En manlig landsortsläkare, Faraday, kommer av en händelse på sjukbesök till ett stort gods, Hundreds hall, som han minns som vackert och pampigt när han som liten smög sig in där. Men glansen har falnat och Hundreds hall är nu förfallet: sidentapeterna lossnar från väggarna, fukten sprider sig, möbler och tavlor har sålts, mattorna är slitna, väggarna och taket missfärgade, lamporna svarta och speglarna spruckna. Familjen är fattig; gamla mrs Ayres, dottern Caroline och sonen Roderick som försöker driva godset vidare fast det styckas av i takt med att pengarna måste in. Allt skylls på Labourregeringen under premiärminister Atlee (1945–1951).
Men trots förfallet är Faraday lika fascinerad av huset som han var som barn, han gör sig ärenden dit och blir vän till familjen, trots att de står några pinnhål över honom på den sociala stegen. han är en lustig person på så vis att han har en enrom blick för detaljer; i ansikten, kroppar, miljöer, men han missar ständigt den stora bilden och vad som egentligen händer. Till exempel att han själv blir kär i Caroline. Dessutom hindras han av sitt rationella sinne och logiken att förstå allvaret i det som händer först Roderick, en krigsskadad bitter man, och sedan andra. Det är väldigt intressant att läsa den här direkt efter Den skakande kvinnan, för här kommer resonemangen om skuggjag, sublimering, okontrollerbara psykiska krafter igen i skönlitterär form.
”En varelse som drivs av alla gemena drifter och begär som det medvetna jaget hade hoppats kunna hålla undangömda, sådant som avundsjuka, illvilja och frustration.”
—————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Alla Siri Hustvedt-fans därute minns säkert hur hon berättade om sina skakningar. Att hon när hon skulle hålla tal över sin sedan två år tillbaka avlidne far, plötsligt började skaka våldsamt i hela kroppen. Men från halsen och uppåt var det lugnt, och hon genomförde talet. (Jag minns inte om Hustvedt berättade detta på författarträffen i maj 2009, eller om jag sett någon tv-intervju, kanske någon annan vet besked?)
Denna upplevelse följs av en till likadan, och sen några i mindre skala. Siri Hustvedt förstår inte vad som händer, men hon vill veta. Därför ger hon sig ut på jakt efter kunskap om hjärnan, om muskelsjukdomar, neurologi, psykiatri, hysteri, epilepsi… Hon läser Freud. Hon läser mängder av medicinska och filosofiska artiklar, böcker, essäer. Hon träffar naturligtvis läkare och hon resonerar med vänner, inklusive vänner som är psykoanalytiker.
Dessutom arbetar hon med en grupp psykiskt sjuka, som hon håller i en skrivargrupp för. Där har hon en intressant övning: De får börja med att skriva orden ”Jag minns…” och sen se vad som kommer. Ofta kommer helt oväntade saker, saker som de kanske inte ens medvetet visste att de mindes. Samma med Siris egna ”Jag minns…” Prova! Men man ska nog skriva för hand.
Det här med händer… eller ben för den delen. Hon tar upp fenomen där en människa får till exempel förlamning i en arm, utan påtaglig orsak. Eller när vänsterhanden agerar helt utan medveten kontroll, den kan rent av motarbeta högerhanden.
Det där med hysteri är intressant. Det som kallades hysteri (när det främst handlade om kvinnor, sen kallades det granatchock när det handlade om manliga soldater i första världskriget) kallas numera konversionssyndrom eller dissociativ störning. Det har genom tiderna varit extremt svårt att förstå vad det egentligen är. Och det har vandrat från att betraktas som en fysisk sjukdom (som kunde botas med att operera bort livmodern) till att numera sorteras in under det psykologiska/psykiatriska fältet. Många patienter som lider av olika sjukdomssymptom börjar med att söka hjälp hos neurologer för att sedan remitteras till psykiatriker. Men var går gränsen mellan neurologi och psyket? Den är inte så självklar.
Just exakt samma dag (the universe!) som jag berättar att jag läser denna bok, så har min dotter varit på en föreläsning om konversionssyndrom. Hon förklarar att det i Sverige oftast börjar inom primärvården, och sen kan det bli neurologen och sen psyk. Hon förklarar också att det tidigare har funnits ett förakt från neurologhåll för fenomenet, men att det främst bland yngre läkare är på väg bort. Hustvedt beskriver också detta.
Hustvedt tar upp en hel del om hjärnforskning. Lokaliserandet av olika områden i hjärnan, som språkcentrum. Eller tinninglobsepilepsi, som Dostojevski, van Gogh, med flera led av. Kanske.
Det här med minne igen: Hustvedt skriver om vikten av att kunna förankra minnet till en plats. Hon minns exempelvis själv en händelse när hon var i fyraårsåldern, som hon har förlagt till ett rum i ett hus. Men det huset var ännu inte byggt när hon var fyra år. Behovet att att koppla minnen till platser är starkt. (Jämför Knausgård.) Hon resonerar också kring det här med att minnen måste omfatta någon sorts känsla för att bli ett minne. Om vi inte är berörda så försvinner det.
Ja det var väldigt mycket som var intressant och spännande i den här boken. Jag tror att jag kommer att läsa om den ganska snart, i alla fall bläddra. Allting förstod jag förstås inte, jag är inte tillräckligt bevandrad i forskning, medicin eller filosofi. Det hade suttit fint med en liten ordlista, men det finns inte.

Malin Ullgren i DN saknade bitterhet och känslor i boken, men jag tycker att det är så ENORMT skönt att Siri Hustvedt håller den svala, analytiska, undersökande tonen. Nyfikenheten. Jag tycker att det är helt suveränt.

Jag köpte min på rean, men den finns i pocket också.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

W Somerset Maugham: Up at the villa
Rut Hillarp: Blodförmörkelse
Felicia Feldt: Felicia försvann
Carol Goodman: The Lake of Dead Languages (best of 2012)
Rebecca Skloot: Den odödliga Henrietta Lacks
Dorothy Sayers: Lord Peters smekmånad (best of 2012)
Karen Campbell: The Twilight Place
Lian Hearn: Och himlens vida väv
Lian Hearn: Över näktergalens golv (omläsning)
Octavia E Butler: Mind of my mind (science fiction)
Octavia E Butler: Clay’s ark (science fiction)
Octavia E Butler: Patternmaste (science fiction)
(Margaret Thatcher: delar av)
Naomi Alderman: The lessons
Rut Hillarp: Dagboken (urval avBirgitta Holm)
Patricia Briggs: River marked
Karl Ove Knausgård: Min kamp 2
Patricia Briggs med flera: On the prowl (noveller, urban fantasy)
Richard Yates: Cold spring harbor
Ola Schenström: Mindfullness i vardagen (+ cd)
Tony Hillerman: Tidstjuven
Siri Hustvedt: Den skakande kvinnan eller En historia om mina nerver

21.

Read Full Post »

Older Posts »