Jag har fått den fina awarden igen. Tack Helena, Boksnoken och Fiktionista. Jag niger fint till tack, det är jätteroligt att ni gillar min blogg!
Det blev lite blandat resultat när jag delade ut awarder förut (trots flera mycket medvetna val för att få igång folk som varit tysta ett tag) men sånt här ska ju vara roligt utan press och därför vill jag nu ge awarden till några som vill ha den och som kanske sitter och känner sig lite bortglömda därute. Så jag ställer sju fina awarder här och så tar den som vill med sig en hem när ni går, okej?
Sju fakta till:
1 Jag är snabb. Inte i löpsteget, men i tanken, i repliken, i skrift, i beslut. Detta leder till att
2 mer än hälften av alla problem jag någonsin haft är självförvållade.
3 Jag är djupt ointresserad av inredning.
4 Jag är djupt ointresserad av sjukdomar, men nu på senare tid har jag börjat tro att alla mina kära plus jag själv lider av allt möjligt. IRONI.
5 Det har hänt att jag börjat gråta framför tavlor. En av dem fick jag köpa på avbetalning, på den tiden som
6 jag hade väldigt väldigt lite pengar och tre hungriga barn.
7 Jag är oerhört stolt över mina barn. Det får man nästan aldrig säga så jag passar på här.
Jag delar ditt ointresse för inredning!
Tack, då är vi två i hela landet tror jag…
Intressanta tips här. Jag har gråtit mig till glass några gånger, men helt missat att tårar även kan användas för att förvärva andra, mer ekonomiskt beständiga föremål. I morgon är det jag som stegar iväg till närmsta galleri och gråter mig till en statyett som jag länge varit förtjust i. Tror du att jag först måste låta bli att ge dottern frukost?
Beskrivningen av dig verkar vara full av självinsikt, och jag tycker mig känna igen den Snowflake som jag lärt känna. Och stoltheten över dina barn märks både här och där, och det är härligt! Den verkar vara av den där kärleksfulla, ovillkorade slaget.
Hur gammal var du när du grät dig till glass? Måste provas.
Att jag fick köpa tavlan så var delvis att hon såg hur mycket jag tyckte om den, och delvis att ägaren till galleriet varit konstintresserad redan som ung men aldrig hade råd att köpa annat än grafiska blad. Då bestämde hon sig för att låta folk köpa på avbetalning när hon skaffat sitt eget galleri.
Ovillkorad kärlek är den bästa. men ibland hjälper det med lite glass också. 🙂
Jag tänker inte tala om hur gammal jag var senast det hände. Men jag hade fyllt 30 med råge. Och jag var inte gravid. (Ja, om det är till något försvar så har aldrig gjort det med beräkning – tårarna har liksom bara kommit i vild besvikelse över att jag inte haft nån glass.) Men att få glass, ja, det är väl ungefär som kärlek?
Vad var det för tavla, förresten? Och har du lyckats betala av den vid det här laget?
Jag ska prova att gråta mer.
Tavlan var bara uppdelat på tre månader, så det gick fort. Den föreställer en innergård på Ålidhem i Umeå där vi bodde när barnen var små. (Ett typiskt studentområde.)
Ingen mer än jag tycker att den är fin. 🙂 Konstnären heter Martin Åhlund.
Man kan fördjupa sig i tavelgråtandets historia i boken ”Pictures and tears: A history of people who have cried in front of paintings” av James Elkins.
johnsantikvariat
*skrattar* Finns det ett fenomen så finns det förstås en bok. 🙂
[…] har jag alltså inte gjort. Damn. Marianne Ahnlund är den gallerist som på stående fot lät mig köpa en tavla på avbetalning för många år sen, så henne minns jag med värme. […]
[…] tredje är en fantasieggande bok som jag fick tips om efter att ha berättat att jag kan börja gråta framför tavlor. Och då finns det såklart nån som skrivit en hel bok […]
[…] Johns antikariat som tipsade om denna bok. —————————— Läs även […]