Skrämmande på helt fel sätt

Jag hade tänkt negligera det, stoppa huvudet i sanden helt enkelt, men nu känner jag att det inte går längre. Jag måste få berätta om min ÅNGEST över projektet där hädaren Seth Grahame-Smith gör om Jane Austens Stolthet och fördom till en zombie-historia. Titta på bilden på egen risk här. Och lita på att det kommer en film också, hur ska man värja sig?
Om det åtminstone hade varit en vampyrhistoria, då hade det kanske funnits hopp. En lite uppsexad variant som Sookie Stackhouse-böckerna, eller en trånande som Twilight. Men zombier… Jag avskyr zombier. Jag har fortfarande inte återhämtat mig från zombie-filmen min äldste son tvingade mig att se för flera månader sen. Det är dåligt på så många plan att jag inte ens orkar tänka på det. Inget gott kan komma ur en zombiehistoria. Och Jane Austen!! The one and only, drottningen av finstämd ironi tillsammans med det plumpaste av det plumpa. Det är så att man kan gråta åt det.
(Jag klara inte ens av att tagga detta inlägg med z-ordet, fingrarna vill inte lyda.)
——————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Jane Austen, Stolthet och fördom

Read Full Post »

The Tender Bar – JR Moehringer

Each book worth a damn is about emotions and love and death and pain. It’s about words. It’s about a man dealing with pain. Okay?
JR:s ord vid bardisken på Publicans handlar om en annan bok, men de beskriver hans egen. Jag lånar dem för att The Tender Bar är så bra att jag inte ens vet hur jag ska börja beskriva den. Men jag vet att personerna – kämpande mamma Dorothy, morbror Charlie utan hår, barägaren Steve med ett leende som Cheshire-katten, hela raden av män som dricker på Publicans och delar sina livshistorier med JR – kommer att stanna kvar hos mig. Min favorit är nog ändå Bob the Cop. En god man. En riktigt god man, med en riktigt hemskt historia.
Vad jag gillar mest är hur de vårdar varandra, tar hand om varandra. Diskuterar litteratur, framför allt The Great Gatsby. (JR växer upp i Manhasset, där Fitzgeralds mästerverk utspelar sig.) Hur JR lyckas och misslyckas och lyckas och misslyckas igen; på Yale och med kärleken och på The Times och med att skriva den här boken. Den kärlek som genomsyrar hans relation med sin mamma, som ljuger ihop helt trovärdiga historier för att skydda honom från livets hårda fakta. Pappan var som sagt inte mycket att ha. Hur Bob the Cop börjar läsa. Epilogen på slutet, efter 9/11. Att han mycket riktigt dedikerar boken To my mother.
Nu längtar jag efter att:
– läsa om The Great Gatsby
– sitta på en bar och dricka martinis

—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om JR Moehringer, The Tender Bar, The Great Gatsby, mor-son, far-son, Bob the Cop

Read Full Post »