Reslektyr vald för stilla sinne

Det blir:
Den trettonde historien av Diane Setterfield, som jag haft stående ett tag och nu fick jag pushen från Ett hem utan böcker. Har hunnit börja på den, och hittills tycker jag mycket om den. Den lugna tempot, att låta saker ta tid och historien växa fram… Just nu passar det mig förträffligt.
Visst finns det gudar i Alabama av Joshilyn Jackson, som verkar lagom glad(?)
Och så fick jag fatt i Sense and Sensibility av Jane Austen. Men det var det enda Austen-exemplaret i två bokhandlar, vilken förflackning. Ryys.
Det blir perfekt läsning det här, tror jag

Read Full Post »

Svårigheter med reselektyr

Jag ska snart ut på jobbresa och nu gäller det att planera reselektyren. Cirka tre timmar tåg, sen fyra-fem nätter på hotell, sen hem igen. Böckerna ska vara bra – men inte för bra så att jag blir helt uppslukad. Det har jag inte tid med. Och eftersom jag alltså kommer att jobba som en iller och vara full av intryck och kanske en del vin så får det inte vara så komplicerade intriger heller. Kanske orkar jag bara läsa en kvart innan jag somnar.
Jag kanske borde satsa på omläsningar? Något lugnt och fridfullt som jag redan känner till?
Nån som har något förslag?
——————
Läs även andra bloggares åsikter om reselektyr

Read Full Post »

Människor på fel sida av järnvägen

I Daniel Woodrells Fel sida av järnvägen gör nyinflyttade Sammy inbrott i en fin villa i jakt på droger, men råkar slockna. När han vaknar är han fasttejpad i en stol, och två unga, vackert klädda människor, Jamalee och Jason, förhör honom. Han tror förstås att det är de som bor i villan, men när polissirenerna börjar tjuta springer de lika snabbt som Sammy själv därifrån. Jamalee och Jason bara övar sig på att bete sig som rikt folk. I själva verket bor de på fel sida av järnvägen, den med sjabbiga husvagnar och tröstlösa människoöden. Trailer trash. Folk som inte har nån chans. Men Jamalee har en plan.
Det här är min första Woodrell. Han når inte upp till samma nivå som Tawni O’Dells Avvägar, människorna blir inte tillräckligt tydliga även om Woodrell är väldigt skicklig i att beskriva en person utifrån en enstaka händelse eller ett replikskifte. Påminner en del om Frode Grytten i språket och hårdkoktheten.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Daniel Woodrell, Fel sida av järnvägen

Read Full Post »