I Mitt nyfikna jag samlar hon essäer, recensioner, och föredrag, med början från 1970. I de tidiga texterna slås jag av hur litet och obetydligt det litterära fältet verkar ha varit, och vilket dåligt självförtroende kanadensarna hade. Vid ett tillfälle skriver Atwood att det gavs ut kanske fem böcker om året, och att läsarna var några hundra! Dessutom förekommer diskussioner av typen ”håller kvinnorna på att ta över litteraturen?” och Atwood får mycket skit för att hon försöker skriva om kvinnor med styrkor och svagheter. Vissa manliga recensenter blir provocerade av kapabla kvinnor och vissa kvinnliga recensenter blir provocerade av att kvinnorna i Atwoods böcker inte är perfekta och superstarka jämt. Och själv blir jag lite provocerad av att översättaren valt ordet ”rollmodell” istället för ”förebild”. Men men. Det är intressant, det är det.
Dessutom hänvisar hon till Robert Graves även om hon har problem med hans White Goddess.
Några ord om Margaret Atwood
november 10, 2010 av snowflake
Vadå gavs ut fem böcker om året i hela Kanada? Ja, jag förstår att siffran är symbolisk på nåt sätt, men har det alltså varit så extremt liten bokutgivning? Varför? Vad är förklaringen? Vad hände mellan L. M. Montgomery och Atwood?
Ja, enligt henne så var det oerhört få kanadensiska författare. Och den inhemska litteraturern hade en liten undangömd hylla längst bak i biblioteket. Nu minns jag inte om hon uppgav nån stad, hon har ju flyttat runt en del. Det ingick också i självbilden som kanadensisk författare, att man var tvungen att ge sig iväg till Paris eller nåt för att utveckla sig.
På en författarfestival hon som ung besökte med en av sina mostrar fanns det folk av typen ”skickar in dikter till lokaltidningarna”.
Däremot fanns det en legendarisk litteraturkritiker som hette Frye som hon hade föreläsningar för.
@ Vixxtoria
Ett citat: ”En gång för länge sen, år 1972 för att vara exakt, skrev jag en bok som hette Survival. Den handlade om kanadensisk litteratur, ett excentriskt ämne på den tiden när många förnekade att det fanns någon.”
MA:s bidrag till native Writers and Canadian Writing, red W H New. Vancouver: UBC Press, 1990.
@ mig själv
Thomas King!
Den underbara historien med indiangubben som berättar första Mosebok för antropologerna — på sitt sätt.
Det här vill jag veta lite mer om. Jag måste fråga ett par människor jag känner från Kanada hur de upplevde alltihop då på 70-talet (eftersom det dessutom råkar vara människor som är äldre än jag och inte bara jollrade på den tiden).
Berätta gärna sen om du har lust och ork.
Jag blev helt förvånad över detta dissande av kanadensisk litteratur, och det dåliga självförtroendet. De har ju såna fantastiska musiker, man tror att det artisteriet ska finnas inom fler områden.
… Vilket sammanträffande! Just idag började jag läsa Oryx and Crake. Jag har inte läst något av Atwood sedan jag läste halva Tjänarinnans berättelse och sedan måste åka ifrån den eller hur det var. 😦 Jag har bara läst 40 sidor. Om jag inte vetat vem författaren varit hade jag tippat på en man. Är det fördomsfullt av mig? Det är varken en komplimang eller en förolämpning, bara min (begränsade) erfarenhet av dystopiskildringar som talar.
Fördomar har vi allihopa, allihopa, allihopa… *visslar*
Men jag tycker det är genialt att så där i ett enda drag ta ifrån kvinnorna alla möjligheter till självständighet. Hon beskriver det också i en text i Mitt nyfikna liv, hur hon grubblade på hur hon skulle få in kvinnorna i hemmen igen, och så kom på: kontokorten!
Hon beskriver även flera tidsfenomen och larmrapporter som inspirerade och ligger till grund för boken. Ibland kan jag tycka att Atwood är alltför pessimistisk och svartsynt, men hon är väl sån antar jag.
Jag var inte så särskilt förtjust i Oryx och Crake, jag har gillat alla andra (Tjänarinnan, Alias Grace, Den blinde mördaren) bättre. men nu minns jag inte riktigt vad jag hade emot den.
Vad lustigt oss Atwood-fans emellan, Snow..! Själv snudd på dyrkade jag Oryx och Crake, och tycker att det är ngt av det mest suggestiva, fascinerande, fantastiska (och skrämmande) jag läst. Och jag förstår (äv om jag eg väldigt ogärna ”vill” känna så) Jenny Bs tanke om en manlig författare. Fördomsfullt? Javisst….
Lite märkligt… jag tror det var där jag slutade läsa Atwood. Nu är jag väldigt glad att jag börjat igen! Kattöga har jag för mig att jag tyckte om också, förresten.
Jag läste om Oryx och Crake i början av året och tyckte mycket om den. Jag tyckte den var lite instängd första gången (och ska jag vara ärlig tror jag att jag var rätt påverkad av att alla skrev att det här inte var nån bra Atwood), men nu tycker jag det blev en tillgång. Kanske för att jag läst så många dystopier som handlat om institutioner och massindustri och likriktning på sista tiden. Det finns visserligen också i OoC, men själva berättelsen sker ju så strikt utifrån ensamheten hos den som berättar.
Däremot irriterar jag mig fortfarande lite på att man aldrig liksom lär känna just Oryx och Crake ”personligen”. Jag begriper ju att det finns ett annat syfte med att använda deras namn i titeln, men jag tror att min förväntan första gången jag läste hela tiden var att ”snart kommer Oryx”. Framför allt ser jag den nu som ett viktigt inlägg i en debatt som handlar om huruvida mänskligt experimenterande med gener etc ger fördelar eller nackdelar jämfört med evolutionens eget urvalssystem.
men tack! Nu kommer jag ihåg, det var just det jag inte tyckte om, minns jag nu. Att man aldrig kom nära. Det var så kyligt.
Och de där intelligenta grisarna var otäcka. Och visst var det sexuella övergrepp på barn också?
Jag minns att jag tyckte att ”Oryx och Crake”, till skillnad från ”Tjänarinnans berättelse”, kunde ha skrivits av vilken hyfsad sf-författare som helst. Kanske att den hade lite bättre språk.
Jag tyckte de virtuella barnövergreppen var ett obehagligt spekulativt inslag. Som man ofta hittar i lite sämre sf.
Minnet kommer tillbaka mer och mer, tack Petter. Obehagligt var ordet.
[…] har diskuterat tidigare här, bland annat om Oryx och Crake och om det märkliga faktum att kanadensisk litteratur knappt fanns […]