För några år sen stod jag nere i källaren på Myrorna och tittade på böcker. En bit bort stod ett ungt par. Tjejen hittade ”Barnaboken”, kanske funderade hon på att köpa den, men då säger killen: ”Anna Wahlgren, hon är hemsk, hennes barn hatar henne”. Jag blev arg och tänkte att det är så jädra typiskt med dessa människor som alla andra som inte känner dem tycker sig ha rätt att snacka skit om. Nu idag undrar jag istället om han kanske kände dottern Felicia?
”Barnaboken” kom 1983, då jag väntade mitt första barn. Jag var 18 år och hade ingen aning om nånting, utom att jag i alla fall inte skulle göra som mina egna föräldrar. Och ”Barnaboken” är en underbar bok! Så lugn och klok och handfast. Genomsyrad av kärlek och respekt för barnet. Anna Wahlgren blev för mig den föräldraauktoritet som jag annars saknade, en som man kunde härma eller låta bli, en stark röst att förhålla sig till. En viktig sak är att Anna Wahlgren tydligt säger att man inte behöver vara en hel människa för att vara en bra förälder. Man kan släpa på sin egen gamla skit utan att ta med den till sina barn. Vara en misslyckad människa men en god mor eller far. Det är en mycket tröstande inställning.
Och nu läser jag ”Felicia försvann” och allting bara rasar.
Felica Feldts bok är en skräckskildring av hur det är att växa upp i ett alkoholisthem, med våld, självmordshot och sexuell gränslöshet som även drabbar barnen. Ljuden, lukterna, män som onanerar framför dem, män som kryper ner i flickornas sängar. Anna Wahlgren blir rasande och släpar ut dem ur rummet, men nästa morgon sitter de där vid frukostbordet som om ingenting hänt.
Spriten och vinet flödar i det Wahlgrenska hemmet, men maten är det illa ställt med. En period läggs barnen in på lasarett och får äta upp sig. Och så dessa ständiga flyttar: 19 adresser på 18 år.
Felicia Feldt skriver in sig i den långa raden av fruktansvärda barndomsskildringar, men hennes bok blir också något mer. Till skillnad från i Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” och Kristian Lundbergs minnen i ”Yarden”, listan kan göras lång, så är mamman i ”Felicia försvann” redan en rikskänd person. En människa som beskriver sig själv som kanske världens främsta barnuppfostrare. Flera händelser som jag minns som exempel från ”Barnaboken”; här kommer den andra sidan av saken. Som när Felicia stulit dockor och Anna Wahlgren tvingar henne att kasta dem. Det avslutas med en örfil. Om den stod det förstås inget i ”Barnaboken”.
Det är djupt sorgligt och smärtsamt att läsa ”Felica försvann”, men det är ingen tung bok rent stilistiskt. Den är sammansatt av ögonblicksbilder: minnen, insikter, som hoppar i tid. Felicia är fem år, Felicia är 39 år, Felicia är av och på i sin relation med sin mamma. Att vara av, att bryta med mamma, innebär också att bli utesluten ur flocken. Felicia blir inte bjuden på familjeträffar och födelsedagsfester hos sina syskon längre. Hon ska tigas ihjäl.
Felicia kämpar med depressioner, misslyckanden, sorger och dåliga relationer. Ändå låter hon sig inte tystas. Inte längre. Kanske är inte allt i denna bok sant, (kan Anna Wahlgren verkligen ha legat med Felicias man? Eller visat upp sin egen mans penis för barnen och berömt hur hård den var?), men kanske är det ändå sant. Det är Felicias sanning.
Det allra viktigaste Felicia Feldt gör är när hon hävdar sin rätt att inte försonas. Det enda som duger för att försonas med mamman är att svälja alla sina egna känslor och bara gå med på den andras verklighetsbeskrivning. Att inlemma sig under den stora matriarken. Att låtsas att det som är helt sjukt är helt normalt. Så nej, Felicia, du behöver inte försonas med din mamma. Du gör helt rätt som låter bli.
(Publicerad i Corren, här)
Tidigare texter om Anna Wahlgren här och här
Lyran gör en fin genomgång av olika recensenters läsning av denna bok och Bokmania har ett annorlunda utgångsläge.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Felicia Feldt, Felicia försvann, Anna Wahlgren, självbiografiskt, barnafostran, alkoholism
Jo, jag börjar förstå vidden av den här boken (som en egen kommentar till min tidigare kommentar om att också mammor är människor). Var Barnaboken AWs egen idealbild, ett fantasifoster av en idealmamma hon ville men inte kunde leva upp till själv, men hade en tillräcklig stark bild av för att faktiskt kunna sjösätta en egen bok om? Men, vilken livslögn.
Man undrar också försiktigt hur Anna W själv uppfostrades. Många gånger är det väl dessvärre så, hur gärna ett barn tänker om sina föräldrar att ”jag ska aldrig bli som dem”, men ställd inför egna kriser och familjeproblem skjuts intellektet åt sidan och en ryggmärgsintuition tar över, och den har ofta etsats in i barnaår.
Livslögn var ett väldigt väl valt ord. Men man måste nog ha en speciell typ av personlighet för att kunna leva den i den här storleken…
Sen tror jag också att tidsandan spelade in. Bilden av ett fritt och härligt, öppet hem, där alla möjliga människor var välkomna. All nakenhet är naturlig. Felicia beskriver också hur moderns vänner gick och la sig med varandra i olika konstellationer, det var inget man skulle reagera på. Det känner jag igen från äldre vänners beskrivningar.
Jag är några år äldre än Felicia, och snowflake, du har så rätt om tidsandan. Sjuttiotalet var ett säreget årtionde.
Säreget, sa Bull. 😉
Bara för att vara alldeles korrekt, i det här fallet spillde det över in på 80-talet också.
Årtionden brukar ju göra så, ett klokt påpekande
Synd att jag inte läste din recension också, den var milsvid bättre än allt annat jag läst.
Tack Lyran! Jag har inte läst så många, först vill jag undvika det innan jag själv läser boken, och sen kände jag mig rätt mätt på alla intervjuer etc. Därför blev jag så glad när jag hittade din sammanfattning. 🙂
Vad bra du skrivit!! Tack. Nu blir jag också nyfiken på hur du växte upp..
Mycket svårt för Felicia att stå ensam och kanske känna att de andra ”vill en illa” för att man brutit sig ur.. när ”gruppen” ser på ett sätt och underkänner ens eget sätt att se.. man kan bli anklagad för att ens sanning inte är verklig. Och man kan börja ifrågasätta sitt eget förnuft.. precis det ”de” vill.
Jag tycker inte att det är så jättekonstigt ändå att A W är dubbel.. många starka personligheter är ”dubbla”. Många livslögner är blinda fläckar på personen i frågas inre karta, något personen i fråga vägrar se/ inse. Generellt menar jag..
Tack själv. Och det är ingen fara, min uppväxt var inte alls så hemsk som Felicias. Inte på långa vägar.
Om starka, dubbla personer… har du något exempel? Det känns som att jag kanske stött på ett par stycken själv, nu när du säger det.
Jag kan inte ge ett exempel du känner!
Den här personlighetstypen har inte förmåga att se sig själva utifrån heller, att objektivt analysera sig själva. Ett förhållningssätt är avstånd (inre/ yttre). Men det går inte för ett barn som är utlämnat. Priset blir högt i form av tid, senare.
Jag menade inte exempel på nån jag känner. 😉 Bara något mer konkret. Men du behöver inte.
[…] också Snowflakes fina recension och Lyran gör en intressant genomgång av recensionerna i pressen (trots att […]
Fint skrivet! Jag tog mig friheten att länka… Som jag skriver så har jag ingen relation till A W, hon har aldrig varit min guru och det är jag glad för efter att ha läst Felicias resa. Dubbelpersonligheter är tyvärr ganska vanligt, jag har mött flera. Och är det inte typiskt att det ofta är de man minst misstänker som är de värsta förövarna?
Fint skrivet hos dig också, jag var nyss där. Fast jag måste vidhålla att Barnaboken ÄR bra, det hjälps ju inte…
Jag kan däremot tycka att jag av olika anledningar borde ha sett detta. Men det gjorde jag inte.
Intressant läsning, s. Jag minns också den här barbie-händelsen väldigt starkt. Överhuvudtaget minns jag mycket av Barnaboken trots alla år som gått.
Jamen jag också. Minns du den där händelsen när hon presenterar alla barnen för en fullgubbe på en bänk? Den är med här också.
(Fast den tyckte jag redan 1983 var ett utslag av dåligt omdöme, alltid nåt.)
MIn syrra och jag hade jämnåriga barn och jag tror knappt vi pratade om annat än det som stod i den här boken. Minns att jag blev imponerad på AWs konsekvens, barnen såg så välpolerade ut på teve också, men reagerade på konstiga saker, som just den där gubben på bänken.
Det var en period av mitt liv när vi inte hade tv (så konstiga var vi ;-)) så jag minns inget sånt. Men däremot boken, alltså, som jag också diskuterade mycket med en väninna.
Bra skrivet.
Starkt av Felicia att skriva boken och hoppas att hon nu kan gå vidare.
Hej Nils Dacke, och tack. Jag tvekade om att publicera din kommentar, men bestämde mig för att plocka bort den del som jag tycker går över gränsen, kanske till ärekränkning. Om du hellre vill att hela kommentaren tas bort för att du inte känner igen det du ville ha skrivet, så säg till.
Här är länken till mitt inlägg om ”Felicia försvann”:
http://www.bokmania.net/2012/01/felicia-forsvann.html
Jag lägger upp den i inlägget så fler ser den. Men jag tycker det var konstigt att jag inte fick nån trackback när du länkade till mig? Det är så bra för då märker man alltid när någon länkat. Är man ouppmärksam några dagar är det lätt att missa annars.
[…] redan gjort det (Lyran har en bra sammanställning här, jag tar mig friheten att även länka till Snowflakes in Rain och Audrey Fenn som båda skrivit […]
Något jag inte sett ha kommenterats någonstans är att media ju faktiskt har varit medskapare till myten om supermamman Anna Wahlgren. Media och Anna Wahlgren har hjälpts åt att bygga den bilden. Kan tänka mig att hennes förläggare också haft ett finger med i spelet. Felicias bok handlar inte om att ta heder och ära av Anna Wahlgren. Felicias bok handlar om att hon återtar tolkningsföreträdet när det gäller hennes barndom. Ett utsatt barn har rätt att ge uttryck för sina upplevelser. Precis som Patrik Sjöbergs bok hjälpt många utsatta barn kommer Felicias bok också att hjälpa genom att hon ger röst åt det utsatta barnet.
Det är klart att media varit medskapare. Men även tvärtom; AW har alltid varit kontroversiell och på den tiden det begav sig fick hon mycket skit för att hon inte tyckte att små barn ska gå på dagis.
Jag håller med dig fullkomligt om att Felicia återtar tolkningsföreträdet.
Sorry att det dröjde så länge innan din kommentar publicerades, jag har varit bortrest.
Just dagis är en möjlighet till kontakt med ansvarskännande vuxna för barn som lever i ett hem med missbruk eller i sektliknande förhållanden.En chans att bli sedd och trodd på ett tidigt stadium, alltså inte först vid 44 års ålder.
I den bästa av världar, ja, visst är det så.
Nu har jag precis läst en hårresande insändare i Aftonbladet som jag svarat på så här: The Botten is nådd nu på AB:s insändarsida: Birgitta Smith i Sundsvall tycker att ett vuxet barn – som vuxit upp i ett gränslöst hem med svält, alkoholmissbruk, utfrysning, mobbning, sexuella övergrepp och nitton flyttningar på arton år – inte ska få berätta sin historia utan göra ”upp om detta inom familjen” och att man ”borde skämmas” om man ”hänger ut sina gamla föräldrar medan de lever”. Lite empati efterlyses. Förövare behöver inget försvar, däremot deras offer. Du använde stora ord Birgitta, men du använde dem fel. Förnedra och kränka, javisst, men vem kränkte och förnedrade vem? Var det ett litet barn som förnedrade och kränkte sin mamma eller var det tvärtom? Du som aldrig skulle kunna köpa ”en sån bok” kan få min bok i present. Jag är varken kändis eller uppvuxen i en kändisfamilj men har ändå upplevt ett och annat i min barndom som somliga tyckte jag skulle hålla tyst om. Yvonne Domeij, författare till Trasdocka (Ordfront 2006)
[…] böcker: 104. Magert för att vara jag. Antal som får best of-etikett: 15 Årets viktigaste bok: Felicia försvann av Felicia Feldt Årets näst viktigaste bok: The complete guide to Yin yoga av Bernie Clark. […]
Great blog here! Also your web site loads up fast! What
host are you using? Can I get your affiliate link to your
host? I wish my site loaded up as quickly as yours lol
Hello Roseann
I’m using wordpress.
[…] att det alltså gått ett år sedan Felicia Feldt satt där och berättade om sin bok (recenserad här). Sedan dess har mycket hänt i mitt liv, det mesta har varit negativt; destruktivt, livshotande. […]
[…] vände upp och ned på alltihop, det blev en väldigt stark upplevelse för mig som jag recenserade här och som jag bär med mig fortfarande. Liksom jag bär med mig scener ur […]