Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2012


På bokrean: Theodor Kallifatides självbiografi (hörde honom på radio i samband med en av alla dessa Greklandskris-debatter och då framstod han som så klok), en Joyce Carol Oates som handlar om — vad tror ni? VÅLD och hur det påverkar människor, Sarah Waters Främligen i huset som jag hoppas mycket på, Sara Stridsbergs Darling river som jag inte längre kan undgå, Siri Hustvedts undersökning av sitt andra jag, den skakande kvinnan, som jag börjat på och som är väldigt intressant, och så Lilla Anna som leker med bollar. Den sista hoppas jag få läsa högt ur. 🙂
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »


Det förstår jag när jag läser Knausgård. Det gick däremot bra att läsa i det lilla formatet excess, förutom en viktig sak: mitt synminne. Normalt när jag vill hitta igen någonting i en bok så går det ganska lätt. Jag har ett minne av höger- eller vänstersida, hur högt upp på sidan, en bild av ”omgivningen”, alltså ordmönstret (dialog, stycken), och ungefär hur långt in i boken. Men här är jag lost. Det var till exempel ett par böcker han läste, som jag tänkte kolla upp, men nu hittar jag inte igen det stället. Och sidorna är alldeles för tunna för att tåla nån understrykning eller kommentar i kanten.
Nu hoppas jag på att sambon ska ta sig för att läsa den här också, för jag vill diskutera saker och ting.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Det här konceptet med blandade noveller från olika författare… det kan vara ett sätt att upptäcka nya godingar i samma stil som en favorit (Patricia Briggs) eller ett sätt för sämre författare att åka snålskjuts. Och i detta fall är det det senare. Patricia Briggs novell är bra, nästa halvbra, sen sämre och sist rena dyngan.
Dessutom upptäcker jag att Briggs novell är samma story som sen blev första boken i hennes serie Alpha och Omega. Jag blir sugen på att läsa den serien, men nu känns det ju meningslöst att läsa ettan. Novellen är säkert bättre, tröstar jag mig med.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Jag gillar verkligen indiantemat som finns i denna den sjätte? sjunde? boken om Mercedes Thompson. Mercy som är en shapeshifter, walker, får veta mer om sitt ursprung och varför hon kan förvandla sig till just en coyote.
Coyote är i sin mytologiska form en varelse som står för kaos, lurendrejeri, en som ställer till det. Han/hon finns i många historier, och visst är det Louise Eldrich som skrivit om Coyotekvinnan? Har för mig det.
Jag får lust att läsa Tony Hillerman, underbar deckarförfattare med långsamt tempo, men jag har bara ett par stycken, och dem har jag läst om flera varv. Handlar om ett par navajopoliser, en äldre och en yngre, och intrigerna är alltid bra för jag älskar navajohistoriken, ritualerna, sättet att närma sig frågor. Sällan direkt.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Jag skulle vilja se fler av fotografierna hon berättar om i sin dagbok, och filmerna. Kortfilmen De vita händerna som hennes första stora älskare Levada gjorde, hur kan man få se den? Rut Hillarp spelar Isolde med de vita händerna. Filmen vann pris.
Lite fotografier kan man se här i alla fall, när Birgitta Holm berättar om Rut Hillarp i bilder. (Där säger hon också att Filmform har gamla filmer, men när jag söker på Levada i deras arkiv händer inget.)

Fotot med ögat här överst, ”På Djurö i maj med den falliska modern”, hittar jag hos Petter, som också skrivit ett inlägg om Hillarps poesi. Hillarp experimenterade mycket med dubbelexponeringar i sitt fotograferande.

Jag har läst ut dagboken, och sammantaget tyckte jag om den. Det blev lite mastigt ibland med alla dessa samlagsrecensioner, och den flera decennier långa oftast olyckliga passionen för Sivar Arnér, men som tidsdokument är den mycket bra. Jag gillar också Rut Hillarps kommentarer om litteratur och konst, böcker hon läser. Allt sånt blir mer intressant med åren, när namn som jag känner till och läst blir vanligare. Men man behöver helheten, hela fyrtiotalsmodernismen, resandet i Europa, undervisandet och festerna, danserna.

Jag har tidigare skrivit om Rut Hillarp här.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Jo, jag gillar ju The lessons. Jag gillar James och Mark och Jess och Nicola och de andra, och jag känner för dem.
Men.
Den är så väldigt lik.
De överdådiga festerna, drickandet, knarkandet, katolicismen, Oxford, pluggandet, vänskapen, kärlekshistorierna, homosexualiteten, HUSET.
Brideshead revisited en gång till.
Och The Great Gatsby. (En Daisy-referens också)

Jag tycker att Erin Kelly förnyar det mer i The Poison Tree (fan också att jag inte skrivit om den, snart läser jag om den bara för att kunna skriva om den), där är det också akademia och HUSET och förfallet, men mörkare hemligheter och våldsammare händelser och fler Va?!
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

Jag tyckte väldigt mycket om Run av Ann Patchett. Ser nu att den finns på svenska på bokrean med titeln Någon vakar i natten. Okej, jag har inte läst översättningen, men är den bra så är det här en väldigt bra bok.
Kärleksfull.
———–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


Det man beställer kommer. På ett par tre dagar bara.
Och nu har jag allt av Octavia E Butler, utom en av delarna i the Patternist-serien som inte finns med i samlingsvolymen.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Klanen Otori

Det är sant som de säger att efter att ha läst Och himlens vida väv, förhistorien, så måste man sen läsa om Över näktergalens golv.
Jag upptäcker att jag tycker allra mest om Shigeru.

Read Full Post »

Keira, en av personerna i Octavia E Butlers Clay’s ark läser vid ett tillfälle lite i biografin Ishi — the last of his tribe. Den boken skrevs av Ursula K LeGuins mamma, Theodora Kroeger.
Jag ser det som en tribut. Det har signifikans på ett symboliskt plan också, eftersom Keira utan att ännu veta om det, tillhör en av de sista generationerna människor i vår nuvarande form..

Annars är jag för första gången inte så överväldigat förtjust i den goda Octavia den här gången. I Clay’s ark har ett rymdskepp kraschat tillbaka på jorden och den ende överlevande bär på ett farligt och mycket smittsamt virus. Han tar sig till en avsides belägen farm.
I en senare tid, men parallellt berättad, blir en far och hans två döttrar (en av dem Keira) kidnappade av folk från denna farm. Farmfolkets barn, smittade av viruset, har muterat till något icke-mänskligt.
Jag tycker att den här boken är rätt äcklig. Det är så mycket sjukdom, svett, död och perversioner och liksom en klibbig obehaglig hinna över alltihop.
Sen läser jag förstås den sista i kvartetten, Patternmaster, och där blir det lite bättre och mer som vanligt igen. Men hon når inte alls samma nivåer som i Lilith’s brood eller Fledgling eller Parable-böckerna.
Enligt wikipedia så finns det en femte bok, Survivor, i Patternist-serien. Den är inte inkluderad i denna samlingsvolym. Var det Octavia E Butler själv som inte tyckte att den höll?
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Nu är hon ju överallt, Margaret Thatcher, till exempel här. Så jag läser lite i den påbörjade The Downing streets years. Jag gillar bäst det utrikespolitiska och minst det ekonomiska (som jag inte heller förstår allt av). Men jag slås av en sak: Det är väldigt mycket ”I decided to…”, ”It was clear to me that …”, ”I succeeded in …” Om jag jämför med de amerikanska politiska självbiografier jag läst, så har de ofta ”I learned from…”, ”I was inspired by…”, alltså en människa i utveckling som drar slutsatser och lärdomar på olika plan från människorna hon möter. De kan även uttrycka tvivel inför svåra beslut.
Margaret Thatcher hyser inga tvivel. Hon ser allting glasklart, hon vet precis vad som bör göras och hon sätter genast igång med att förändra landet. Det är både skrämmande och imponerande.
Nu kommer det att handla om gruvstrejken och därför tycker jag att det passar att titta på Billy Elliot. En av världens bästa filmer, som vi också såg som musikal i New York 2009.


Fanvid ovan, men det finns med några klipp från konfrontationer strejkare/poliser.

Billys macho pappa hittar sin son i gympahallen.

Billys pappa går tillbaka till jobbet, han har insett att Billy måste få en chans att komma till en riktig dansskola. Billys storebror, också gruvarbetare i strejk, blir galen av ilska och sorg över faderns svek.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Mind of my mind är fortsättningen på Wild seed, min allra första Butler. (Två och ett halvt år sen! Jag har läst flera andra Butlers sen dess, och ÄLSKAT. Orkar inte länka nu, men de finns här på bloggen och hon har förstås en egen kategori på O som i Octavia.)
I Mind of my mind fortsätter Doro sitt avelsprojekt, med människor med särskilda förmågor. Mary är en av dem, en mycket begåvad telepat. Hon växer upp med sin hemska morsa Rina, som bara är latent, och med Anyanwu/Emma i bakgrunden. Inför Marys övergång till telepati gifter Doro bort henne med en annan telepat, Karl, som ska kunna hjälpa henne under själva övergångsfasen, som alltid blir skrämmande våldsam och ofta livsfarlig. Men någonting oerhört händer under Marys övergång, något som förvandlar allt.

Mary påminner mig om Shori i Fledgling, hennes behov av att samla människor omkring sig, att ha ett förråd att samla energi från. Symbioser är ett annat Butler-tema, bredvid de stora om makt och kärlek och ras och kön och sexualitet. Och detta tema med att avla fram människor känns igen från Lilith’s brood.

Jag läser i en samlingsvolym nu, som jag sparat tills jag hade ett par dagar lediga. Hoppas få befinna mig i Octavia E Butler-mind många timmar till.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Ointressant

The things you talk about don’t interest me.

Grace Zabriskie, Bills mamma i Big love.

Besläktad med Nancy Mitfords (verkliga) mamma.

Read Full Post »

På förmiddagen väntas kyla och dimma.
Från väster
drar ett regnområde in.
Sikten blir mindre god.
Väglaget halt.

Efterhand, under dagens lopp,
kan det klarna lokalt
på grund av en högtrucksrygg från norr.
Men vid växlande byig vind
är dte varning för storm.
Dagen efter — utan oss

På natten
spricker molntäcket upp i så gott som hela landet,
bara i sydost
är nederbörd inte utesluten.
Temperaturen sjunker märkbart,
lufttrycket, däremot, stiger.

Följande dag
ser ut att bli solig,
fast de som ännu lever
bör bära paraply.

Wisława Szymborska blev 88 år. I en kort text i Svenskan finns ett underbart citat från hennes översättare Anders Bodegård: Hon var en människa som väntade sig överraskningar av livet hela tiden. (Så vill jag leva!) Dessutom gillade hon hattar.

Jag har ingen aning om vilken dikt hon läser här eller vad den handlar om. Men bilden är livlig och fin.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Jag blev inte superförtjust i Karen Campbells The twilight time. Visst, det är väldigt träffsäkert om polisvardagen; tristessen, skräpmaten, alla intrigerna och motsättningarna på stationen — vem som är vän med vem, vem som legat med vem, vem som vill ha chefstjänster. Och jag gillar Glasgowmiljöerna, det fula och skitiga. Huvudpersonen är okej: karriäristen Anna som ger allt för jobbet och bara håller sig till gifta karlar i nån sorts skräck för intimitet. Jag halvgillar storyn med Cath, som slutat som polis efter att ha snott Annas stora kärlek, och nu vantrivs och gnäller som uttröttad småbarnsmorsa.
Men så var det kriminalgåtan då. Mordet, med mera. Det är för lite av det. Campbell kunde ha gjort mycket mer av det polska temat och fått till det mer spännande. Nu blev det mest ett triangeldram med detektiva avbrott, för att travestera darling Dorothy. Och den enda som får göra sånt är ju hon.

Read Full Post »