Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 6 januari, 2012

”För många nycklar för många dörrar.
Porten som alltid, fönsterna, rullgardinerna.
Allting sker i andra rum. Och ändå är det
bara jag som bor i huset ingen vet ens var
det finns var finns mitt hus ligger det på
klippan vid havet det var där som horison-
ten, fanns det en gång en horisont och mitt
blod som dränkte horisonten vår tystnad
som dränkte mitt blod din puls mot mina
läppar morgonen då du stannade den morgonen.”

Ur Blodförmörkelse av Rut Hillarp, utgiven 1951. Hennes debutroman.

Rut Hillarp är ett sånt där namn som smugit förbi i periferin för mig, jag har haft en lite oklar bild av modernistisk poet och stilig kvinna, lite mystisk kanske. Passionerad. Tragisk. På nåt vis besläktad släkt med Edth Södergran, brinnande.
I höstas blev Hillarp aktuell, när vännen och eleven Birgitta Holm gav ut dels hennes dagböcker i urval, dels en biografi. Jag blev nyfiken på dagboken och lånade hem den, men de första sidorna avskräckte. Hon trånade efter en man som hon var tillsammans med, de hade flyttat isär men bodde vägg i vägg och genom denna vägg hörde hon hur han låg med andra kvinnor medan Rut låg och grät i kudden, galen av svartsjuka.

Så lyssnade jag på detta radioprogram, och kände att jag förstod Rut Hillarp bättre, att hennes sexualitet var lika viktig, viktigare? än hennes skrivande/skapande, att det fanns något här som jag ville ta reda på. Så det blev nya tag med dagboken. Och insikten att det där som jag blev galen på i början, hennes masochism och lidande, för henne var mycket mer och större än så. Hon VILLE lida. Hon var inte bara masochist i sitt sexliv (och det var inte alltid hon fick utlopp där heller, trots väldigt många försök), hon ville inte bara ha fysisk smärta, hon ville vara i total själslig och kroppslig underkastelse.

Samtidigt var hon en glad och stimulerande, mycket uppskattad lärare på en flickskola. Hela sitt yrkesverksamma liv jobbade hon som gymnasielärare.
Jag har inte läst hennes poesi, men medan jag läser i dagboken om hur hon skriver på sin debutroman Blodförmörkelse kommer jag plötsligt på: Jag har ju den! En liten grågul, solskadad sak som jag köpte på loppis för 20 kronor för några år sen. Så jag läser Blodförmörkelse och förundras. Att hon vågar vara så utlämnande. Den har ett lite högstämt språk, och jag hade nog inte förstått så mycket av den om jag inte fått veta saker i dagboken, men jag tycker om den. Vissa meningar är bara helt fantastiska.
Vi satt i min soffa och talade om allt som föll oss in, som om vi hade suttit där i tusen år och låtit våra röster mogna som milda frukter.

Blodförmörkelse är försedd med en liten brasklapp på baksidan. ”Karaktärer och situationer kan måhända tyckas så extrema att de saknar allmängiltighet (…)”. Hade detta varit idag så hade Rut Hillarp fått sparken från sin lärartjänst rakt av, men på den tiden kunde man skriva avancerad erotik och undervisa ungdomar utan att någon blev hysterisk, verkar det. Rut Hillarp påminner mig en hel del om Anaïs Nin, det där febriga. Jag vet att jag har en annan roman av henne, Sindhia, nedpackad nånstans. Den ska läsas. Och sen ska jag leta rätt på poesin. Det ska inte vara mitt fel om betydelsefulla kvinnliga författare blir bortglömda.

Mer om böckerna och Rut Hillarps liv finns att läsa i Svenskan, GP, DN och — kanske mest intressant — i Sydsvenskan (Eva Ström)
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »