Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 16 januari, 2012

”I walk along the edge of the lake because, I Tell myself, it’s a beatiful night. Today’s snow shower has left only a faint white gloss on the ground and a clear moonlit sky. It is cold, near freezing, I think. The moonlight lies on the water like a premonition of ice. It will be many weeks before the lake freezes, but tonight I sense something stirring in the lake. Mark Toller once explained to me how a lake freezes. He said that when the surface water grows colder it also becomes denser, so it sinks to the bottom. When the warmer water rises to the top, it’s chilled by the colder air temperature and sinks. The water circulates like this for weeks — a process called overturn — until the moment when the lake is all one temperature and then the surface begins to freeze. Matt said that if uou could be at the lake on that night, the night of first ice, you could see ice crystals forming. I imagine the lake now like a giant mixing machine, stirring old things to the surface.”

Det är sjön som är huvudperson i Carol Goodmans bok. Hela tiden återvänder berättaren Jane Hudson till sjön. Hon simmar i den, hon åker skridskor på den, hon har offrat i den och hon har räddat sin bästa vän från att drunkna i den. Den lockar och drar, och den skrämmer. Det finns en legend om tre döda systrar som bildat tre klippor som sticker upp ur sjön, att de drar skolans flickor till sig. Självmörderskor, olyckliga. Jane har själv fasansfulla minnen från sjön. Och hemligheter.

Det här är en sån där underbar, stämningsfull och skrämmande bok, precis i stil med de andras som tipsades om här. Jane Hudson är en socialt knepig flicka, som på något vis lyckas bli vän med de två märkliga syskonen Toller, Lucy och Matt. De är några pinnhål över henne i samhällsklass, de är extremt bundna till varandra, intelligenta, fantasifulla, gränslösa. Vansinnigt spännande för Jane, som gör allt för att få vara med. De pluggar latin tillsammans, och på flickskolan Heart Lake får Lucy och Jane en mycket karismatisk lärare, Helen Chambers. Sen börjar det spåra ur…
Vad som egentligen hände under de där skolåren får en fortsättning när Jane Hudson återvänder till Heart Lake som lärare i, just det, latin. Flickorna i hennes klass är lika problemfyllda som hon själv var, men ser lite annorlunda ut: de färgar håret rosa och grönt, är piercade och har ärriga armar. Skolpsykologen fruktar att en självmordsepidemi ska bryta ut. Så börjar sidor ur Janes sedan länge försvunna, tonårigt lätt överspända, dagbok från skoltiden dyka upp.

Min läsning av The lake of dead languages blir förstärkt av att vi har en liten sjö här alldeles nära, som också är i färd med att frysa. Jag kan förstå Janes besatthet. Jag tänker också på Umeälven, och på isvägen i Luleå.
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »