Det är en helt annan värld han beskriver, Björn af Kleen, en bit av Sverige som jag nästan inte alls känner till. När man är uppvuxen i Umeå, Västerbotten, med vanligt folk till föräldrar (första respektive andra generationen som läste på universitetet), och med inte ett enda slott i sikte, dessutom under de radikala 1960- och 1970-talen, så är grevar och baroner ungefär lika relevanta som sagoväsen. Mindre relevanta, faktiskt. Otidsenliga.
Otidsenlig är också hela idén med fideikommiss, som härstammar från flera hundra år tillbaka, och som det fanns försök att avskaffa i Sverige redan under tidigt 1800-tal (inspirerat av Franska revolutionen). Ändå lever de kvar.
När jag läser Jorden de ärvde identifierar jag tre saker som är viktigast av allt för den jordägande klassen i Sverige, tre hörnstenar. Det är JORD, BÖRD och KÖN.
— Att få trampa sin egen jord. Det går utöver allt vad aktier heter, säger Robert Montgomery-Cederhielm och han får stå som representant för kärleken till jorden, gården, skogen. Han råkar vara en av de modernare godsägarna, en som följer med i tiden och vill ta ansvar för bygden runtomkring. Kanske borde ANSVAR finnas med som en hörnsten? Det pratas mycket om ansvar.
Börden. Du måste vara adlig, och det är äldste sonen som ärver hela klabbet. Om äldste sonen gifter sig med en ofrälse kvinna är det kört. Adopterade barn göre sig inte heller besvär.
Och du ska tillhöra rätt kön, det manliga. Kvinnor och flickor kan inte ärva fideikommisset. Ursprungstanken är förstås att de ska giftas bort till andra prominenta män.
Arvsrätten då? Vi har haft lika arvsrätt i Sverige sedan 1845. Fast den gäller inte här. Däremot bör arvtagaren köpa ut sina syskon på ett snyggt sätt, kompensera dem. Ibland har han inte råd utan måste sälja delar av egendomen för att klara det. Ofta leder detta till familjefejder och brytningar.
Björn af Kleen beskriver familjer där man inte talat med varandra på många år. Där man skriver inlaga på inlaga till Fideikommissnämnden och förtalar varandra. Men han beskriver också familjer där det fungerat och alla är sams, införstådda med förutsättningarna. Och lagen har luckrats upp, Robert Montgomery-Cederhielm i citatet ovan tänker lämna över till sin yngste son William: Han har jord i händerna, han kan hålla en yxa och köra en traktor. De fem andra barnen får varsitt vindkraftverk á 30 miljoner som tröst.
Nu är det här redan alldeles för långt, annars skulle jag skriva om min oerhörda förvåning över att Socialdemokraterna av alla har varit de som gjort det möjligt för flera jordägare att behålla sina rättigheter, inklusive Marita Ulvskog som väl är glödande republikan(?). Att Göran Persson älskar godsägarlivet vet vi ju. Men att Lars Ohly (VP) var med och såg till att arvsskatten försvann! Jag nästan hoppar av förvåning. (Även Silvio Berlusconi har avskaffat den, det är Sverige och Italien som saknar arvskatt i Europa.)
Jag skulle också vilja skriva om konsten att få EU-bidrag, om skatteavdrag och ”kulturhistoriska värden” och om villkoren för de arrendebönder som kan ha bott på och odlat samma mark i generationer, men som aldrig får chansen köpa loss den. Om de politiska lobbyorganisationernas diskreta strategier, nationellt och inom EU. Kanske lite om Lundsberg.
Men jag tycker att fler ska läsa boken. Vissa partier är faktaspäckade, andra är mycket läsvänliga reportage. Han har gjort ett väldigt bra jobb, Björn af Kleen. Han får inte stava så, egentligen, eftersom namnet af Kleen kommer från hans mamma, och eftersom Björns anfader adlades så sent att bara äldste sonen får använda af:et.
———————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Björn af Kleen, Jorden de ärvde, böcker, adel, jordägare, fideikommiss, arvsskatt,
Jag kan bara hålla med dig Snowflake- jag tyckte också att boken var väldigt välskriven och mycket mycket lärorik- det är en konst att skriva faktaböcker som ”går att läsa”. Björn af Kleen sätter blåslampan på mycket som mår bra av att ventileras mera – t ex socialdemokraternas förhållande till det där med fideikommisser (en sådan hemsk och förlegad kvarleva ) – ett sådant hyckleri… af Kleens bok är otroligt mycket bättre än Björn Ericssons bok om den nya överklassen (som jag tyckte var rena skräpet).
Hyckleri håller jag med om, men i intervjun med Göran Persson kan jag se kombinationen av romantik och logik som leder fram till detta bisarra omhuldande.
Sen förstår jag också mer om saker jag inte förstått förut, sånt som förekommer här i Östergötland, där det finns mängder av gamla slott och herrgårdar. Men det finns väl ännu fler i Skåne. Du har säkert varit in i flera.
Bra att få tips om en bok man inte behöver läsa. 😉
Jag fick den i julklapp förra julen och sträckläste den i princip. En mycket viktig bok och jag håller med. Den får en verkligen att spärra upp ögonen av förvåning.
Ja, verkligen! Helt förbluffande.
Hm gravt hyckleri också att Göran Persson gick så hårt åt Bo Lundgren för att han köpt en villa à 6 miljoner och några år senare köper Göran Persson en herrgård på var det 20 miljoner? Jag är inte förvånad.
Långtida makt kan korrumpera och kontaktnätet är intrikat.
Jag har nästan läst ut Ensamvargen.
Detta blir nästa bok Snöflinga.
Mycket intressant.
haha, är du också inne i en fackboks-period alltså? Det är trevligt som omväxling. Min före detta svärmor rekommenderade en ny biografi över Olof Palme, som jag blev väldigt sugen på. kanske nästa projekt.
Intressant. Jag läste de här böckerna om svensk adel för ett tag sen av Anette Kullenberg. Iofs har jag ett horn i sidan till Björn av Kleen sen länge men det här låter klart läsvärt.
Var Kullenbergs böcker bra?
af Kleen har valt att skriva ur jordägar-vinkeln; så här mycket äger de, så här går det till, de här följderna får det. Inte så mycket om det andra runt omkring.
Vad jag minns av Kullenbergs böcker om adeln/överklassen är främst de rena kulturskillnaderna. Sådana saker som att det är ett etikettsbrott att påpeka etikettsbrott, varför det är nästan omöjligt att lära si uppföra sig enligt deras regler om man inte är fostrad så (vilket väl också är poängen). Jag tyckte det var intressant, och faktiskt inte insinuant skrivet trots att Överklassen i Sverige kom i mitten av 70-talet.
Jag gillar Kullenberg, hon är så härligt knäpp. Ska hålla ditt tips i minnet om jag råkar på dem.
Apropå etikettsbrott så läste jag (= tittade på bilderna) i en ny skvallertidning där de hade en rad grevinnor. En av dem; Bonde??, var upprörd över att deras telefonnummer kunde hittas på eniro. Sossarnas fel. 😉
Ja nu är det fackboksoktober 🙂 polittruk
Den om Palme är jag också sugen på..
🙂
Jag har också läst sedan ett par veckor (och om jag ska vara ärlig var det rätt bra att veta att du också var på gång att läsa, för då blev jag äntligen klar med en bok) och kan bara instämma i hyllningskören om hur välskriven och angelägen boken är. Överhuvudtaget har han en intressant approach, af Kleen – hur han tecknar både historia och samtid, porträtten av de adelsmän (mycket få kvinnor är det ju) han intervjuar. Tankarna om släkten, och tankarna om att vänja barnen vid att livet är orättvist.
En del av det är sympatiskt tycker jag. Att lära barnen om släkten, vilka som levt före. Annat är ju mer eller mindre horribelt.
Som jag skrev till kontakt nyss här ovan, så hade en skvallertidning (som kan heta ”S” rätt och slätt?) ett bildreportage om grevinnor. Flera av dem jobbade som vd:ar, på AMF pension och sånt där. Det vore lite intressant om Björn af Kleen tog sig an spinnsidan ordentligt i en annan bok.
[…] En lite grundligare recension av boken som jag instämmer i återfinns här. […]