Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 9 oktober, 2010

Vem kan få för sig att besöka alla USA:s delstater (ja, alla) och därtill åkandes i en London-taxi? Det finns bara en, och han heter Stephen Fry.
Han fiskar hummer i Maine, skapar sin egen glassmak i Ben & Jerrys fabrik i Vermont, träffar maffian och Hells angels och genuint tandlösa bluegrasspelare, följer med på ett politiskt kampanjmöte… allt på sitt oefterhärmeliga kvicka och nyfikna sätt. Stephen Fry njuter i fulla drag, även om han klagar en del på att hans stora kropp pressas in i de mest fåniga utstyrslar. Ett enda ställe tycker han är vämjeligt fult: Trump Taj Mahal i Atlanta.
(Hittills, måste jag säga, för jag har bara läst cirka en tredjedel än. Jag njuter boken i småportioner, på ett mycket o-Fryskt sätt.)
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Det här är inte bara en nigeriansk klassiker, den ingår i hela Afrikas kanon. Chinua skrev den på engelska, men med bildspråk och uttryck översatta från igbo. Det är en av de stora behållningarna med boken, det vimlar av ordspråk, visor och fantasifulla namn. Allt går sönder kom ut 1958, och jag är säker på att ett av Chinua Achebes främsta syften var att skriva ner traditioner, historier, vidskepelser, religiösa och sociala och ekonomiska förhållanden som rådde i Nigeria före kolonialismen. Det lyckas han fint med.
Huvudpersonen Okonkwo är en stolt krigare och brottare och jordburkare (jams) med tre fruar och en rad barn, varav äldste sonen Nwoye är ett bekymmer och Ezinma favoriten, synd att hon är en flicka bara. Okonkwo har lyckats arbeta sig upp i byns hierkarki av egen kraft, och tagit revansch för att hans egen far var en odugling. Samtidigt är han själv så elak och brutal att jag inte kan tycka om honom. Han slår sina fruar, såklart, det är ju hans rättighet, även om han bestraffas för att han gör det under fredsveckan. Men särklassigt värst är en scen där Okunkwo hugger ner och dödar en liten pojke som gått som son i huset i tre år, och är Nwoyes bäste vän. För att inte verka blödig.
Så detta har jag problem med.
Finast är en sekvens där byns trollkvinna hämtar Ezinma, som är sjuk, och bär iväg med henne hela natten. Mamman Ekwefi följer efter i smyg i mörkret och skogen, trots att hon är livrädd. Ezinma är det enda av Ekwefis alla barn som överlevt spädbarnsåren, och hon är högt älskad. Förhållandet mellan dem är innerligt kärleksfullt skildrat. (Och jo, även Okonkwo bryr sig om Ezinma, jag får väl ge honom det.)
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »