Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 6 oktober, 2010

Min första av de nyinköpta afrikanska blev Ama Ata Aidoos Förändringar, som visar sig vara en ganska enkel och rakt berättad historia om Esi, yrkeskvinna i karriären (statistiker) som lämnar sin man efter en äktenskaplig våldtäkt. Mot alla släktingars inrådan. (Inte för att Esi är så väldigt intresserad av sina släktingar och vad de tycker.) Efter en tid blir hon kär och inleder en relation med Ali, och går så långt att hon blir hans andra hustru. Det faller inte så väl ut. Har man två hustrur kanske man vill ha en tredje, eller i alla fall en extra älskarinna.

Min behållning av Förändringar är framför allt lokalfärgen, hur man lever i Ghana. Esi och hennes bästa väninna är båda utbildade yrkeskvinnor, som arbetar mycket och trivs med det. Esi har ett barn, Opokuya har fyra. Men det pratas inte så mycket om kärleken till barnen. Istället fascineras jag av hur alla kvinnor i boken har en mycket stark relation till Bilen. Esi älskar sin bil, skröplig som den är, men ännu mer älskar hon den hon får som nån sorts kompensation av Ali när han struntat i att höra av sig på flera veckor. Hon får väldigt bråttom att bli av med honom för att få köra ensam:
Snart upplevde hon den speciella maktkänsla som en gedigen bil alltid ger sin förare. Hon kände hur både kropp och själ gjorde sig av med spänningen som samlats under den timme hon varit tillsammans med Ali, trots den lugnande medicinen och den långa sömnen. Nu log hon för sig själv när hon tänkte på vilken härlig känsla det var att köra den här bilen jämfört med kampen att klara den andra.

Ama Ata Aidoo beskrivs som ”the grand old lady” inom den ghananska, ja även afrikanska, litteraturen. Hon ursäktar sig lite grann för att hon har skrivit en kärlekshistoria; det har hon tidigare uttalat sig om och sagt att det finns så mycket annat — viktigare — att skriva om. Men jag tror att hon tyckte det var roligt att skriva den här boken, och jag tror också att den fått många läsare i hemlandet.

Ama Ata Aidoo hade en far som drev igenom att hon skulle få gå i skolan. En bra skola. Läraren där gav henne en skrivmaskin, en Olivetti. Aidoos andra novell blev inträdesbiljett till en litterär konferens 1962 i Nigeria, där hon kunde hänga med Wole Soyinka och Chinua Achebe. Hon har skrivit dramatik (helst), och lyrik och romaner. Hon var utbildningsminister på 1980-talet och är numera professor. Allt detta får jag veta i efterordet till Förändringar, som också kommenterar att Ama Ata Aidoos kvinnor är otypiska afrikanska kvinnoporträtt, eftersom de saknar offermentalitet. Det här sista, alltså att afrikanska kvinnliga författare sysslar så mycket med offermentalitet, undrar jag om det verkligen är sant. Det stämmer inte alls med mina erfarenheter. Men jag ska tänka på det när jag läser andra författare.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »