Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 27 oktober, 2010

På sån där ren och klar prosa som man knappt märker att den finns skriver Robert Graves sin självbiografi i unga år. Eftersom jag har hört att den handlar om första världskriget blir jag lite förvånad att den börjar med barndomen och hans mer eller mindre hemska skolor. Men så kommer den första hinten; om en skolkamrat berättar Graves helt kort att: ”Han blev dödad av en av mina kusiner sen”. (Graves hade tysk släkt på sin mammas sida och hette egentligen Robert von Ranke Graves. Det blev han förstås trakasserad för i skolan. Och i armén, där vissa trodde att han var tysk spion.)
Skolskildringarna är mycket bra; om pennalismen och skräcken för homosexualitet och boxning. Senare om bergsklättring. Och sen kommer då kriget; som de tror är ett litet kortare uppehåll innan det riktiga livet i Oxford ska börja.
Det är helt groteska siffror som Graves levererar. Ofattbara dödstal. Flera gånger om raderas hans bataljon ut, och det fylls på med nya män. I snitt hann de strida i tre månader, sen var de antingen döda eller skadade. Det är långa beskrivningar av tiden i skyttegravarna, fukten och kylan och olika regementen med namn utifrån varifrån de kom. Walesarna är bra folk, duktiga soldater. Skottarna är odugliga och smiter så fort de kan. De högre befälen är fruktansvärt inkompetenta och fattar helt vansinniga beslut, när de inte koncentrerar sig på nån liten formell detalj som totalt saknar betydelse.
Robert Graves blir sårad, ligger på sjukhus över sin 21-årsdag, och får sen åka hem till England för vård. Hans befäl tror att han är död och hinner skriva det i ett brev hem till hans mor. Det tar ett tag innan saken reds ut, och Graves kan förtjust konstatera att folk som alltid ogillat honom skriver de vackraste kondoleansbreven. Humorn är en av de viktigaste faktorerna för att stå ut, verkar det. Men Graves blir trasig i nerverna, som de allra flesta. Ändå står han inte ut i England utan åker tillbaka till Frankrike fortare än han egentligen behöver. Samma sak nästa gång han blir sårad.
I kriget träffar Robert Graves Siegfried Sassoon, en annan poet, som blir en mycket god vän. Via honom träffar han också andra unga författare, som Aldous Huxley. Under en av vistelserna i England återknyter han kontakten med Nancy Nicholson och de förälskar sig. Hon varnar honom för att hon är feminist. Deras bröllop är dråpligt skildrat. Nancy läser för första gången vigseltexten och blir så arg att hon nästan går därifrån. Men hon stannar, och väser ut sina svar mellan sammanbitna tänder, medan Robert vrålar ut sina i kommandoton.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »