Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2010


Alla viktiga personer möts av en tillfällighet en dag på stranden, där Lora Meredith tappat bort sin lilla dotter. Tursamt nog har dottern Susie hittat en ny vän, Sarah Jane, som är där med sin mamma Annie Johnson. De två kvinnorna har det svårt på olika sätt. Annie med dotter flyttar in hos Lora med dotter, och blir hushållerska.
Lora satsar hårt på att få igång en skådespelarkarriär, och har inte riktigt tid med fotografen Steve som är kär i henne. I början tror jag att det mest ska handla om Lora och möjligen Steve, men den mest intressanta delen av filmen är Sarah Janes relation med sin mor. Sarah Jane ser vit ut, alla tror att hon är det, och hon skäms över sin mamma som ideligen förstör Sarah Janes försök att slippa undan rasism genom att leva som en vit. Även om hon måste offra sin egen mor.
Detta är det sorgligaste, det här är nog den sorgligaste av alla mina Sirkfilmer.

Jag kan reta mig lite lite på att Annie alltid är hjärtegod och klok, medan de andra kvinnorna tillåts vara mer komplicerade. Men Juanita Moore som spelar Annie Johnson nominerades till en Oscar, och banade väg för andra svarta skådespelare. Å andra sidan klarar Imitation of life med lätthet Bechdel-testet. Plus att Mahalia Jackson sjunger!

Read Full Post »

För några dagar sen publicerades en essä om fina favoriten Olga Tokarczuk i DN, skriven av Steve Sem-Sandberg. Jag har missat den tills nu. Kanske finns det nån annan som också blir glad över att läsa den.
Sem-Sandberg jämför Tokarczuk med Oksanen:
”Olga Tukarczuks författarskap tillhör de ytterst få samtida europeiska som på allvar introducerats i Sverige. I det avseendet påminner hon om Sofi Oksanen som också på senare tid hittat till en större svensk läsekrets.
Oksanen och Tokarczuk är helt olika till temperament och inriktning men det finns likheter. Båda är intensivt upptagna av hur historiska skeenden går igen i nutid. Båda låter också oftast sina kvinnliga huvudpersoner utgöra själva förbindelseledet mellan nutid och dåtid, den konkreta levda erfarenheten med den summa av abstrakta politiska händelser som brukar gå under namnet Historia.”

Jag tror inte att en läsare som gillar Oksanen per automatik gillar Tokarczuk. Tokarczuk har ett helt annat sätt att skriva och berätta, och att förhålla sig till tid och rum. De kan växla lite hur som helst. Dessutom tror jag att många skulle kalla Olga Tokarczuk för konstig. Men om det finns nån därute som läst och gillat Olga så vore det väldigt roligt att få veta. Det var ju ändå en del folk på hennes kväll på Internationell författarscen.
Såhär tyckte jag om hennes Löparna.

Steve Sem-Sandberg har dock missat en likhet mellan Tokarczuk och Oksanen. Båda har dreads. 🙂 Om det betyder något och i så fall vad vågar jag inte uttala mig om.
———————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

I radioprogrammet A good read talas det om Philip Pullmans bidrag till Mytserien: The good man Jesus and the scoundrel Christ, och om Evelyn Waughns klassiker Brideshead revisited. Lyssna här innan det försvinner.
Eller lyssna på Pullman som läser ett stycke här.

Och här försvarar han sin bok på ett lysande sätt:

——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Jag har fått tre awarder, från Pocketpinglorna och Den besatta och Fru E. Tack så jättemycket!
Men jag har ju nyss delat ut awarder så jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu. Särskilt som Vixxtoria har snott alla bra idéer, både om bloggparty och att ge awarder till alla härliga kommentatorer där ute. (Okej, okej, hon har kommit på idéerna, och jag tycker det är pinsamt att bara sno dem rakt av. ;-))
Så jag publicerar en favorit i repris:

och fortsätter att längta efter mitt barnbarn och är tacksam över att någon i släkten äntligen behagar födas på den här sidan nyår när man verkligen behöver anledningar att ställa till med fest.

Read Full Post »

Hos Holly Hock stötte jag häromsistens på uttrycket comfort reads. Visst är det bra? Just vad man behöver denna mörka dystra evighetslånga månad, när livsandarna flämtar utmattade.
Mitt val är en sort fantasy/sagohistoria/mytomskrivning av Merlin–Arthursagan. Kristallgrottan av Mary Stewart.

Hos India Knight finns en lång lista på förslag till comfort reads, och jag blir glad att se Daphne du Maurier där, liksom Dorothy Sayers, och Rosamond Lehmann.

(Och just när jag börjar på detta inlägg går ett reportage i Godmorgon världen om det svenska begreppet ”mys”. ”Fredagsmys”, ”måndagsmys”, ständigt detta mys. Jag funderar över vårt tröstbehov, det där ”unna sig”, att vi är världens största lösgodisätare, och undrar vad det egentligen är som gör att vi liksom måste tröstas för att vi tvingas leva? Är det bara klimatet? Det finns något barnsligt över det, kanske är ”fredagsmys” helt enkelt en dagisvana som spritt sig och lever kvar i åratal.)
———————————

Read Full Post »

Usch

Meningen ”Vad Elsa och förresten de flesta människor icke förstå är att det liv vi levt under dagen, året och årtiondena är lika ointressant som köttresterna och skrovet av ankan när de bäras ut från middagsbordet.
på sidan 100 i Mordets praktik av Kerstin Ekman blir droppen.
Hejdå.
Det kunde jag ju ha förstått redan på sidan 13: ”Såriga ljumskar, stolgångar där ringmuskeln är onaturligt utvidgad, röda och inflammerade slemhinnepartier kring urinrörets mynning, gryniga gråvita flytningar, blödningar ur ändtarm och slida, papler, buboner…”
Idiotiskt att fortsätta läsa efter det. Nu har jag förstört säkert en och en halv timme av min dyrbara lördag.

Read Full Post »

Om fröken skrivit att alla ska ta med sig ”äpple ELLER banan” på skolutflykten, då kan man inte komma med ett päron. Om fröken påstår att man lånat en bok om Plupp är det ingen idé att säga att man inte gjort det, då åker huvudet ner i papperskorgen och biblioteksräkningen kommer ändå hem. Om de andra barnen är elaka och hånar dig för att du är tjock, ska du tänka på barnen i Afrika. Om talfröken hånar dig för att du inte kan säga ”russin” är det inget att göra åt. Om tandläkaren drar ut fel tand får du gå med värken, för han gör ju omöjligt fel. Och förresten är det värre för barnen i Afrika.

Det är en hemsk uppväxt han har, limpsmörgåsätande och O’boydrickande Kjell. Inte hemma men i skolan. Elaka barn är otäcka och elaka vuxna är helt vidriga. Det är jobbigt att läsa om, men det är bra. Och med en bitter humor. (Trots att jag får klaustrofobi av skildringen av det konforma villaområdet.)
Kjells bästa ställe är hos mormor. Hon tycker inte alls om att göra som alla andra. Brorsan är också bra, han bygger en radiosändare som blir Kjells första möte med etermediet. Senare blev Kjell den yngste fast anställde på Sveriges radio. (Bara att få fast anställning är en bragd, tro mig.)
Hemsida finns här.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Plötsligt en natt, trots att jag redan har sådär en tre andra böcker på gång, tar min hand upp J D Salingers lilla Franny and Zooey från travarna vid sängen. Och herregud! Vilken bok.
Jag läser den första delen, om den grubblande unga kvinnan Franny, som reser för att träffa sin tråkige pojkvän och under den katastrofala middagen börjar svettas och gömmer sig på toaletten för att gråta. Allt är fejk, oärligt, meningslöst, tycker hon. Hon klamrar sig fast vid en liten pilgrimsbok om en rysk bonde som lär sig Jesus-bönen.
Det korta stycket är en novell i sig, helt perfekt. Den påminner mig om Sylvia Plaths The Bell Jar/Glaskupan: samma känsla, samma sorts människa, tid och miljö. Mycket bra.
Dagen därpå tappar jag upp ett skumbad och tar med mig Franny and Zooey. Och gissa vad? Zooey ligger också i badet. Och läser. Ett gammalt brev från en äldre bror till honom och Franny, och delar av en pjäs han kanske ska vara med i. Mamman, mrs Grass, kommer in och röker & pratar och pratar & röker. Alla som nån gång råkat ut för folk som kommer in när man badar och vägrar ge sig därifrån kan känna igen sig i Zooeys frustration — man blir ju galen. Och vilken dialog! Fullständigt underbar dialog.
Det handlar om Frannys kris, och om de ständigt närvarande döda bröderna Seymour (självmord) och Walt (kriget), och om religion och hög intelligens. Alla sju barnen Grass tillbringade år av sitt liv som underbarn i ett klassiskt frågeprogram på radio. Mrs Grass säger skarpsynt att anledningen till att mr Grass maniskt lyssnar på radio så fort något känns jobbigt i livet är att han hoppas på att en dag få höra alla sina barn där igen, även de döda.
Hos Salinger-fantasten Vixxtoria läser jag att J D skrivit mer om familjen Grass.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Jag går och väntar på den årliga julklappen från min fina fackklubb; ett presentkort till en bokhandel. Där tänker jag köpa en tung dyr inbunden bok men kan inte bestämma mig för vilken. Jag vill läsa Henrik Berggrens biografi över Olof Palme, och så vill jag läsa Erik Åsards bok om USA, Den sårbara supermakten. Min före detta svärmor berättade så intressant om Palme-boken i somras, så jag blev riktigt sugen. Och Den sårbara supermakten har jag varit sugen på ännu längre.
Just nu väger det ungefär lika mellan dem.

Read Full Post »

Så har jag läst ut Azar Nafisis memoar och det som kommer att stanna hos mig är framför allt porträttet av modern (och deras eviga krigföring), Irans våldsamma nutidshistoria, kvinnornas krympande värld och hur grupper av självutnämnda moralens väktare kan gripa och misshandla vem som helst på gatan. Men framför allt en innerlig kärlek till litteraturen. Jag tror inte att jag kan komma på nån annan författare som skriver om litteratur; sagor, berättelser, poesi… så gripande och på liv och död, som Nafizi. Så kärleksfullt. Så allvarligt. Så absolut livsnödvändigt.
Jag tycker också mycket om att det finns bilder.

Azar, Azi, som liten.

Azi med sin mamma.

Pappan, med Charles de Gaulle. Nafisis far var politiskt aktiv och blev borgmästare i Teheran. Sen satt han i fängelse efter revolutionen. Även mamman satt i parlamentet en period.

Nafisis rektor i grundskolan, som hon ofta kom ihop sig med. Rektorn blev mördad efter islamska revolutionen, det är oklart om hon blev hängd eller instoppad i en säck och stenad.
Efter grundskolan utbildade sig Nafizi i Europa och USA.

Azar Nafisi med sin andre make, Bijan. (Första äktenskapet var en flopp.)
En poet (som naturligtvis blev förbjuden) blir jag mycket nyfiken på: Forough Farrokhzad. Hon finns översatt till engelska. Och till svenska!

Ingrid har också läst.

Read Full Post »


Den blir bättre och bättre. Lili Taylor, som jag gillat i många år, spelar en psykolog som delar arbetslokaler med några kollegor. Alla är förstås mer eller mindre knäppa och har en rad egna problem.
Tisdagar, Svt.

Read Full Post »

Det handlar inte så väldigt mycket om simskola för vuxna, rent praktiskt. Mer som ett uttryck för rädsla för livet. Men det gör inget. Jag tycker att den här var rolig och mysig att läsa.
Som framgår av omslaget är det en chick-lit. Unga Maja och gamle Pelle är gifta med varandra och bor i ett gammalt slott på ön Hjortholmen, där han skapar en enorm skulptur på beställning från München, och hon mest bara sover. Tills hon kommer på att starta en simskola för vuxna. Dit kommer bara tre personer; trädgårdsmästaren Jens med mycket dåligt självförtroende, kaxiga kultur-Karin som är frilansjournalist och skåpsuper, och 19-årige Alex som är oskuld. (Den blir han av med.)
Jag har läst ytterst lite chick-lit, och det här är min första Emma Hamberg, men jag blir positivt överraskad. Jag gillar det livsbejakande, och jag gillar verkligen miljöskildringarna som gör att jag också vill bo på en ö med en massa lösspringande dovhjortar, övervuxet arboretum och spretiga päronspaljéer. Det är kanske inte så djupt, men man blir glad. Och så tycker jag att det är kul med Pelles konstnärskompis Channa, som måste vara baserad på Channa Bankier. Efter att ha hört Emma Hamberg berätta om sin proggiga uppväxt så känns den delen av Pelles liv trovärdigt skildrad.
Huvudpersonen Maja stör jag mig lite på, en sån där som ska fixa alla andras liv med kramar och prata prata prata och sex. Men det är en anmärkning i marginalen.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Mörkare än någonsin, och riktigt riktigt bra. Harry Potter and the Deathly Hallows, del ett. Sorgligast är slutet, när lille Dobby dör. Men hans gravsten med texten ”a free elf” var inte med. Jag hade glömt flera saker, trots att jag läst boken två gånger. Med förenade krafter kom vi på sex horocruxer: dagboken, ringen, medaljongen, ormen, ett Ravenclaw-diadem, en Hufflepuff-bägare. Den sjunde, är det lord Voldemort själv eller ska det vara nåt annat?
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »


Tack fina Tidnings-Ida som gett min blogg en award!

Mina tre bästa böcker (och ja, favoritförfattare) är:
Kamratfesten av Dorothy Sayers
1984 av George Orwell
Martha Quest-serien av Doris Lessing

Fem bloggar jag vill ge awarden till:
Miaisageek — var hon nu är just nu?
Kidneybönan — som gjort en väldig resa
Fotografier och dagar — Matporr! (och mer)
Fröken Tjatlund För att jag gillar hennes stil
Foto-Mia som tar fantastiska bilder

Reglerna för awarden är enligt följande:
1. Tacka den du har mottagit prisen ifrån.
2. Kopiera prismärket till din blogg.
3. Berätta vilka 3 författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författre.
4. Skicka awarden vidare tlil 5 motagare som du tycker förtjänar den.

Read Full Post »

Jag är en bit inne i läsningen av Azar Nafisis memoar Things I’ve been silent about, och som väntat är det vibrerande känslor på ett så vackert språk att varje stycke är en njutning, även när det är bedövande sorgligt. För att vara en människa som hållit tyst om så många saker i sitt liv är hon underbart välformulerad.
Azar Nafisi växte upp i Iran under den korta mellanperioden av modernisering, där det fanns ett fönster öppet för unga flickor att välja olika vägar i livet. Hon hade en väldigt dålig relation till sin mor, en komplicerad, bitter och besviken människa, som i sin tur aldrig känt sig älskad av sina föräldrar. Å andra sidan hade Azi ett starkt och kärleksfullt förhållande till sin far, den store sagoberättaren och religionskritikern, som lämnat sin djupt religiösa familj i en sekt av vad han ansåg vara hycklare och pedofiler. Trots detta förmår han inte skydda sin egen dotter från övergrepp.
Dessa övergrepp hör till vad Azar Nafisi håller tyst om.
Men hon iakttar och funderar på mycket av det hon ser omkring sig. Och här finns många levande och speciella människor, jag gillar särskilt Aunt Mina.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Older Posts »