Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 5 oktober, 2010

Efter att ha upptäckt att Jenny B satt på platsen bredvid oss på Dramaten i fredags (otroligt!) och Enligt O satt på scenen, och efter att ha tittat på Kunskapskanalen som visar seminarier från Bokmässan med publikbilder där det garanterat sitter bokbloggare som jag ”känner” men inte känner igen, så skulle jag önska att det fanns nån sorts identifikationssystem. Typ en tatuering på örat eller nåt. Kanske ett halsband (stort) med bloggens namn. Eller små fåniga hattar. Slipsar? Bandana?
Nånting!
Jag är beredd att lära mig konstiga handslag. Eller silly walks.

Read Full Post »

Frågan är hur jag ska göra i år, när Peter Englund kliver ut. Befinna mig i en bokhandel, där man kan samlas framför radion och antingen jubla eller bua eller (mest troligt) försöka lista ut hur det där konstiga namnet stavas? Och sen se efter om det finns några böcker av Nobelpristagaren i hyllorna.
Eller sitta framför datorn hemma så att jag snabbt kan beställa hem något? Minns hur det bara sa slurp och så var allt borta av Herta Müller förra året — utom på cdon som nån vänlig själ tipsade om.
Jag tror i och för sig inte att bokhandlarna jag har i närheten har nåt av Nobelpristagaren. Det hade inte Akademibokhandeln där jag var när Le Clézio fick det.
Och så finns ju den lilla lilla chansen att det blir en författare som redan bor här hemma hos mig…

Read Full Post »

Tack till JM som tipsade om att bokförlaget Tranan har butik på Wollmar Yxkullsgatan! Det var väldigt lätthittat, jag upptäckte att jag tidigare gått förbi där flera gånger och druckit öl på the Scottish Pub precis i korsningen.
Tranan har en skönt stökig och trång liten lokal, med travar av ouppackade böcker men ändå sittplatser där man kunde bläddra. Jag bestämde mig till slut för Sefi Atta (Nigeria), Kopano Matlwa (Sydafrika), Ama Ata Aidoo (Ghana), Maïssa Bey (Algeriet) — som jag varit nyfiken på länge — och haikuns fader Basho som jag läst tidigare och som hade så fint omslag. En liten 1600-talsjapan bland alla nu levande afrikaner.
Planen var att välja författare från olika afrikanska länder för att få bredd, men den mycket trevlige mannen som arbetade där och som vi pratade rätt mycket med, tyckte att jag borde läsa Chinua Achebe också (Nigeria igen) så han gav mig en pocket. Tack! Då gjorde det inget att de inte tar kort så jag fick knalla bort till Hornsgatan för att hämta ut pengar. Sånt kan få mig att strunta i alltihop. (Varför är idealister nästan alltid så opraktiska?) Och så tycker jag att bokförlaget Tranan borde skaffa några fina designade kassar, så man slipper bära sina klenoder i en Willys-kasse.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Frances Lennox är lycklig. Hennes förre make Johnny har meddelat att han fått klartecken för att göra en film om Fidel Castro och nu ska betala underhållet för barnen, ja allt underhåll sedan åratal tillbaka,. Det betyder att Frances kan tacka ja till en liten teaterroll istället för ett jobberbjudande som ”Aunt Vera” på en tidning. Hon har till och med berättat det för sönerna, Andrew och Colin.

Tillsammans med kompisar, före detta kompisar, gamla flickvänner — en blandad samling som Frances tänker på som ”the kids”, sitter nu Andrew och Colin runt det mycket stora bordet i köket i det lennoxska huset när Johnny kommer in. Kamrat Johnny, kommunist in i benmärgen, beundrad av dem som låter sig bländas av slagorden och analyserna, men inte lika imponerande för dem som känner honom på nära håll. och naturligtvis blir det ingen film. Inget underhåll (Revolutionen är såklart viktigare!) och Frances kan glömma sin teaterroll. Dessutom har Johnny en begäran: Frances måste ta hand om Johnnys nya frus dotter.
Detta är så fullständigt absurt att det är omöjligt att förstå hur Frances kan gå med på det, men så blir det i alla fall. Tilly/Sylvia flyttar in i huset, och en oförutsedd kärlek uppstår mellan henne och Frances svärmor Julia, som äger huset men som dragit sig tillbaka till övervåningen för att lämna plats för barnbarnen som hon inte står ut att se i de eländiga kyffen Frances har råd med.

Det här är en rik och mångfacetterad roman, som spänner över decennier. Det är Doris Lessings summering av den galna period som kallas ”the Sixties”. En period när stalinismen fortfarande var stark och medlemskapet i The Party var kriteriet för om man var en god människa. En tid när ungdomar drev omkring utan mål och mening, drogade, stal (det kallades att ”befria” kläder och böcker, eftersom egendom är stöld), och skulle göra uppror.

Kanske är det själva huset som är huvudpersonen i The Sweetest Dream. Det är alltså Julia Lennox hus, som hon till Johnnys stora förtret inte låter honom överta. Julia är från en annan tid, uppvuxen i Tyskland där hon förälskade sig i en engelsman som hon sen fick vänta på eftersom det stora kriget kom emellan. Nu har det hunnit vara ännu ett stort krig, och Julia har mycket svårt att förstå sig på vad som hänt med London, England, hela världen. Framför allt tycker hon mycket illa om demonstrationerna, aktionerna, folksamlingarna, som hon associerar till när nazister och kommunister slogs på gatorna i hennes gamla hemland.

Frances är en helt annan sorts människa. Hon befinner sig mitt i tidsandan, och även om hon kanske nånstans inser att det är absurt att hon lagar mat till 15–20 personer varje kväll, och att nedervåningen i huset ständigt bebos av någon galning som hatar henne djupt och innerligt, så klarar hon inte av att sätta ner foten och säga ”nej”. I Frances liv är det nog köksbordet, som kan fällas ut och rymma över 20 personer, som är huvudperson. Under många år.

Alla dessa ungdomar som driver omkring eller ligger på sina rum och haschar utvecklas så småningom på olika vis. De politiskt intresserade flyttar så småningom över sin uppmärksamhet till Afrika, och gör karriärer där. Även Sylvia, som utbildat sig till läkare, reser till Zimlia (Zimbabwe, före detta Sydrhodesia) och jobbar mycket hårt för att få till stånd ett sjukhus och skaffa det allra nödvändigaste. En lång del av boken handlar om Zimlia, och är en svidande vidräkning med korruptionen och vanskötseln av Doris Lessings gamla hemland. Ledarkulten, flosklerna, blundandet för vad som händer på samma sätt som man blundade för vad som hände i Sovjetunionen, girigheten, inkompetensen, de falska löftena. Och så kommer aids.

Det är åtta år sedan jag läste The Sweetest Dream för första gången, och jag minns den som en stor aha-upplevelse. Doris Lessing hjälpte mig att förstå så många saker. Jag är glad att jag nu läst om den, den är fortfarande så väldigt bra. Så många urscener; som när Colin skrivit en debutroman och frågar sin far Johnny vad han tycker. Johnny kommer med en politisk analys, tycker att den är småborgerlig, och är helt oförmögen att känna igen sig själv i porträttet av den Svikande Fadern. Colin blir förkrossad.
Eller en scen jag minns såväl, men glömt att det var härifrån: Sylvia har bett Andrew att ta med sig böcker till hennes sjukhusstation i Zimlia. Han glömmer det, men ger sen sin sekreterare listan på klassiker som Animal Farm och Djungelboken och ber henne ordna det. Sekreteraren tappar bort listan, och går istället in i närmaste bokhandel och handlar på sig en trave bästsäljare och skickar dem. Men bästsäljare i London har mycket lite med verkligheten på landsbygden i Zimlia att göra… Det är så sorgligt så hjärtat kan brista.

Read Full Post »