Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2010



Mary Turner kommer för första gången till det som ska bli hennes hem som gift fru. Maken Dick och hon har träffat varandra exakt två gånger innan han friar. Det är inte ens någon kärlekshistoria, det är bara två vilsna människor som har en idé, i hans fall en dröm, om vad det är att vara gift.
Kan det vara 26 år sen jag läste Gräset sjunger? Boken vars manuskript Doris Lessing hade med sig på båten till London, när hon lämnade Sydrhodesia/Zimbabwe. Jag har glömt så mycket. Och samtidigt känner jag igen så mycket. Fattigdomen; ett fallfärdigt hus, möblemang av bensinfat och mjölsäckar. Rädslan för ”infödingarna”, maktdemonstrationerna. Hettan. Den torra jorden. Det hårda slitet. Frustrationen.
Mitt exemplar av boken är inköpt 1984 och kostade då 35 kronor, inbundet. Det kan ha varit på bokrean, för datumet är den 9 mars. Jag undrar vad som lockade mig? Var det min första Lessing? Jag vet inte ens om jag tyckte särskilt mycket om den då, jag tror inte det, men varför fortsatte jag då sen med att läsa 20–30 Lessingböcker till, och att älska henne? Jag önskar att jag haft en bokblogg eller åtminstonde en trave anteckningsböcker i hela mitt liv så att jag kunde kolla sånt.
Tack till Tidningsida som lockade mig att plocka upp Gräset sjunger.

————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


Jag förstår att det är nåt fel på mig eftersom alla andra tycker att det här är en må bra-film, och jag tycker att den är så sorglig. James Stewart får aldrig förverkliga sina drömmar, han måste hela tiden leva sitt liv för andra människors skull. Det är synd om honom. Visst är det fint att vara älskad av fru och fyra barn, att ha många vänner och vara beundrad i sin lilla stad. Men han ville ju resa! Se världen. Inte bara Bedford Falls…
Det här var min första i Glory Box utmaning.

Här är den färglagda versionen, varsamt och fint tycker jag.

——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

”I am a cutter, you see. Also a snipper, a slicer, a carver, a jabber. I am a very special case. I have a purpose. My skin, you see, screams. It’s covered with words — cook, cupcake, kitty, curls — as if a knife-wielding first-grader learned to write on my flesh. I sometimes, but only sometimes, laugh. Getting out of the bath and seeing, out of the corner of my eye, down the side of a leg: babydoll. Pulling a sweater on and, in a flash of my wrist: harmful. Why these words? Thousands of hours of theraphy have yielded a few ideas from the good doctors. They are often feminine, in a Dick and Jane, pink vs. puppy dog tails sort of way. Or the are flat out negative. Number of synonyms for anxious carved in my skin: eleven. The one thing I know for sure is that at the time, it was crucial to see these letters on me, and not just see them, but feel them. Burning on my left hip: petticoat.”

En motvillig reporter, Camille Streaker, skickas till sin lilla hemstad i Missouri för att bevaka en mordutredning. En liten flicka är mördad, en annan försvunnen. Båda var små uppstudsiga individer, som kanske eller kanske inte valdes ut just av den orsaken.
I Wind Gap bor Camilles mor Adora, styvfar Alan, och lillasyster Amma som hon först inte känner igen när hon träffar henne. En trettonårig översittare, som använder sex, pennalism, och lögner för att få som hon vill, och som håller den yngre delen av staden i ett järngrepp. I det stora viktorianska huset står fortfarande den döda systern Marians rum kvar som förut. Allt är som förut; skvallret, skitsnacket, maktförhållandena. Vem som är viktig, vem man kan köra med. Med ärvda pengar och en slaktfabrik — vilken skildring! Jag känner blodlukten från de plågade grisarna — behöver Adora inte arbeta. Och alla krusar för henne.
Camilles arbete med att försöka skriva om morden kompliceras av hennes minnen av Marian, och hennes ångestladdade relation till staden och framför allt till sin mor.
Det här är våldsammare än Joyce Carol Oates. I sin förvridenhet är det nästan värre än Mo Hayder. Camille är lika ärrad som Hayders hjältinna Grey i Tokyo, men av andra orsaker.
Tack till Bokhore-Helena som skrev om denna, och jag håller med om Twin peaks-vibbarna. Den där krypande känslan i en småstad full av hemligheter, alla låtsas som att allt är helt normalt men under ytan pågår de mest fasanfulla saker. Det verkar som att Helena på Fiktiviteter läser den här nu också. Och Bokbabbel har läst.


————————–
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Jag fattar inte hur jag ska göra för att beställa böcker från bokförlaget Tranan. Kanske ska jag vara tacksam för det, jag sparar ju pengar, men det irriterar mig. Är sugen på Sefi Atta och Maissa Bey. På mina vanliga nätbokhandlar är det mycket magert, och där finns de inte på svenska. Har inte Tranan nåt samarbete med de stora nätbokhandlarna?
Petina Gappah kommer på pocket i december i alla fall.
Nuruddin Farahs nyare böcker verkar inte finnas översatta… tror ni han får Nobelpriset så att man kan vänta på det?
(Ja, jag såg Babel.)

Read Full Post »

Om en bok, kanske främst en deckare, börjar med ett litet utsnitt av ett spännande dramatiskt avsnitt där liv är hotade och stora saker står på spel, för att sen backa till ”Några veckor tidigare” eller nåt sånt, då ska man se upp. Det betyder i regel att boken är dålig, och att man försöker hotta upp den med att lägga in nåt spännande från sidan 230 i början.
Detta händer i min tidigare favorit Ian Rankins Öppet hus. Bara för att det är Ian Rankin (dock inte John Rebus) så läser jag till sidan 70 innan jag ger upp. Personerna är ointressanta, jag lär inte känna nån av dem, storyn är ointressant, och jag skiter i hur det går för dem. Det känns som att Rankin vill bli filmad av, säg, Guy Ritchie och att en av rollerna ska spelas av, säg, Brad Pitt eller Don Cheadle.
Ska Ian Rankin sälla sig till Michael Connelly i gänget som jag tyckt så mycket om men som numera är oläsbara? Mycket trist.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


Jag har börjat kolla på Nurse Jackie, den knarkande, otrogna och hjälpande sjuksköterskan. Edie Falco från Sopranos gör rollen, och hon gör det väldigt bra. Den här serien är motsatsen till svart/vit, och jag tänker följa den. Onsdagar 22.30 på ettan.
Jag letade ett klipp där en ambassadanställd skurit sönder en prostituerad, för att sen gå fri. Han kommer in på akuten för att få sitt öra fastsytt, och hinner fälla några riktigt vidriga kommentarer om sitt offer. Jackie tar örat med sig in på damtoaletten , säger ”fuck you” in i det, och spolar ner det.


En helt annan kvinnotyp är Alicia Florrick, vars make chefsåklagaren sitter i fängelse och vars otroheter valsar runt på internet. Alicia börjar jobba som advokat igen efter att ha varit hemmafru längre, tar hand om barnen, försöker komma överens med sin svärmor, och kanske till och med förlåta sin man nån gång. Eller åtminstone få ut honom ur fängelset.
Birollen Kalinda här är en favorit, spelas av Archie Panjabi.
The Good Wife går på måndagar, 21.00 på TV4.

Men! Det allra bästa som går att se just nu är danska Brottet. Sara Lund är precis så sur som jag vill ha henne. En andra säsong, på tio avsnitt, började i onsdags. SVT 21.00.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Niklas Orrenius är politisk reporter på Sydsvenskan och har skrivit en rad reportage och artiklar om Sverigedemokraterna. Till skillnad från många andra har han pratat med SD:arna själva. Han är mycket tydlig med att man som journalist måste lämna sin egen avsky hemma och anstränga sig för att behandla Sverigedemokraterna som ett parti.
Här hittar jag reportage jag läst förut; som den underbara historien från Färöarna där några ledande sverigedemokrater tror att en satir är på riktigt och hyllar en figur som sitter på kammarn och föraktar allt nytt. Men även reportaget om läraren som får sparken från jobb efter jobb när tidningarna skriver om att han är Sverigedemokrat. (Efter detta fick Orrenius många hatmejl.)
Sverigedemokraterna bildades av folk från organisationen Bevara Sverige svenskt, en ren nazistorganisation. Orrenius skriver om den mycket medvetna strategin att rensa ut nazister och renodlade rasister ur partiet, att bli rumsrena. Det är till exempel numera okej att vara svensk och mörkhyad, om man omfattar svenska värderingar. Det hindrar inte att en Sverigedemokrat med en dotter adopterad från Indien får utstå hård kritik. Och fernissan är inte tjockare än att rent rasististiska uttalanden poppar upp här och där, sånt som den ledande klicken försöker hyssja ner. (Gränsen för vad som anses vara rasistiskt är dock inte densamma som för de flesta av oss andra.)
Den ledande klicken består av Jimmie Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof (läraren) och Mattias Karlsson. Flera av dem läste statskunskap i Lund. Den andra ytterligheten i partiet är förstås folk som i youtube-klippet jag antar att alla har sett. (Julafton.) Men alla är inte som den senare, vilket på ett sätt är synd, för det vore ju mycket lättare att avfärda SD då.
Sverigedemokraterna får sitt stora brejk i och med Åkessons debatt mot Mona Sahlin i tv. Dessutom äger de stora delar av nätet. (Nej, jag vill inte länka. Det går lätt att hitta för den som vill.)
Politiskt skriver Orrenius att SD blivit mer nationalistiska. Det handlar om Sverige, nationalstaten, ”det svenska”, ”svensk kultur”. Någon utrikespolitik har de inte, och skäms inte för det heller. Jämställdhetspolitik? Nej. Kulturpolitik? Centralstyrd, och ”svensk”, som sagt. Försvarspolitiken går ut på att stärka försvaret, vilket lockat en och annan bitter moderat till partiet. I kriminalpolitiken har de skippat kravet på att införa dödsstraff.
Orrenius bok är bra och tankeväckande, men jag hade velat ha mer. Om kriminalpolitik, och hur många sverigedemokrater som är dömda för brott. Om invandringspolitiken. Om inställningen till homosexuella.
Godmorgon världen ägnade sin första timme åt det svenska valet. Enligt O har tidigare läst denna bok. A fraction of the web vill gärna diskutera.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

The Easter parade är en tragedi i tre akter, och ett mästerstycke. Jag blir golvad och förstår precis Ingrids alla hyllningar till Yates. Det är psykologiskt tätt, isande vackert, och solkigt tragiskt. Systrarna Sarah och Emily växer upp med sin mor i New York och trakterna därikring. Föräldrarna är skilda, och modern Pookie dricker för mycket och försöker alltid se till att bo finare än hon egentligen har råd med. De flyttar ofta. Flickorna längtar efter sin pappa, som de sällan träffar. Sarah har turen att ha dåliga tänder som måste korrigeras med tandställningar, så hon träffar fadern varje månad när han skjutsar henne till tandläkaren.
Sarah och Emily påminner mig en hel del om systrarna Madeleine och Dinah i sina olika livsval. Här är det Sarah som gifter sig ung och sätter igång med att bilda familj. Emily har en rad kärlekshistorier som sällan faller väl ut. Eller, hon gifter sig förresten också ett tag. Det tar slut efter denna salva:
He didn’t speak again until after they’d crossed the Queensboro Bridge, until after they’d crawled through traffic to the West Side and turned uptown, heading home. Then he said ‘Do you want to know something, Emily? I hate your body. Oh, I suppose I love it too, at least God knows I try yo, but at the same time I hate it. I hate what it put me through last year — what it’s putting me through now. I hate your sensitive little tits. I hate your ass and your hips, the way they move and turn; I hate your thighs, the way they open up. I hate your waist and your belly and your great hairy mound and your clitoris and your whole slippery cunt. I’ll repeat this exact statement to Dr. Goldman tomorrow and he’ll ask me why I said it, and I’ll say ”Because I had to say it.” So do you see, Emily? Do you understand? I’m saying this because I have to say it. I hate your body.’ His cheeks were quivering. ‘I hate your body.’

Sarahs äktenskap är också en katastrof. Våld och alkohol. Men hon stannar. Emily betraktas av familjen som ”a free spirit”, en av systersönerna säger när Women’s Lib börjar växa på 1960-talet att han alltid sett henne som en föregångare till den. I själva verket är hon fruktansvärt ensam och tar till flaskan hon också. Emily påminner mycket om Jean Rhys huvudpersoner Sophia Jansen och Julia Martin. (Jag tänker i mitt stilla sinne att den där vanan med en drink före middagen, som lätt blir två och tre, har förstört många liv.)
Sorgligast av alltihop är nog ändå att systrarna inte kan hjälpa varandra. De gör försök, men någon riktig närhet finns inte. Trots att de ändå älskar varandra.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Jag tycker att Anita Kratz har gjort ett mycket bra jobb med sin bok om Fredrik Reinfeldt; Ensamvargen. Även om hon själv skriver att hon inte tycker riktigt att hon kommer honom inpå livet (framför allt inte de senare åren efter att han blivit statsminister och det kommit ut ett par andra böcker om honom, då knäpper han igen), så tycker jag att jag förstår mer än vad jag gjorde förut. Dessutom tycker jag att det är intressant att få veta mer om turerna bakom vissa saker. Som att det var Bo Lundgren som tog in Anders Borg, som i sin tur krävde att få med sig Sven Otto Littorin. På presskansliet fanns då Ulrika Schenström. När sen Reinfeldt blev vald fick han ärva dem, och de fann varandra väldigt fort. Framför allt Borg och Schenström blev viktiga för Reinfeldt.
Det där med hur alliansen blev alliansen och Maud Olofssons Högfors och rivaliteten med Leijonborg är också intressant. Mycket talande är den bortförklaringskultur som rådde under 1990–2000-talet, och som Reinfeldt var så oerhört irriterad på. Att valanalyserna gick ut på att det var nån annans fel att partiet fått för få röster. (Flera partier ägnar sig åt det.)
Jag tycker att jag fått bättre kläm på varifrån det här med ”nya arbetarpartiet” kommer ifrån, jag ser de ideologiska linjerna, och så tror jag att jag fattar varför ministrar + statssekreterare* får kicken direkt när de ertappas med något. Reinfeldt är väldigt moralisk. Och troligen ganska snarstucken, han tar det nog personligt när nån ljugit för honom. Annars verkar han vara en lugn och resonerande man, som lyckas hålla ihop stridiga viljor inte bara inom sitt parti utan också i alliansen. Och så tycker jag att det är lite kul att han verkar ha inspirerats av Gudrun Schyman i att resa flitigt och träffa vanliga människor och lyssna på deras vardagsbekymmer, det var det han ägnade sig åt när han var ute i kylan flera år för att ha kritiserat Carl Bildt.
Så här skrev jag om början av boken.
Ulrica Schenström = kyssen, Årets bild.
(The Universe is Speaking (again): Johan Rabaeus blurbar i samband med att han tydligen spelade FR i en pjäs.)
Vassa Lena Andersson har läst den här och två andra politiska biografier.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


Jessica: blev kommunist och flyttade till USA. Jag tycker att det är en underbart trulig unge på hennes omslag.
Diana: gifte sig med Englands fascistledare och internerades under andra världskriget.
Deborah: gillar höns och lever fortfarande, boken är sprillans ny.
Nancy: blev romanförfattare och hennes är den enda boken i kvartetten som inte är en memoar, men The Pursuit of Love ska visst vara en fiktionaliserad version av barndomen.
När jag ska hinna ägna mig åt dem vet jag inte.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Det känns nödvändigt att försöka orientera mig i det nya politiska landskapet så jag gick ut på rasten och köpte dessa. Anita Kratz biografi över Fredrik Reinfeldt och Niklas Orrenius bok om Sverigedemokraterna. Den senare består av en rad reportage, varav jag har läst flera förut. Niklas Orrenius var den som blev intervjuad i tv från SD:s valvaka (jag hann tänka: ”Va? En som inte har slips? innan jag förstod att han inte hörde till SD. Rödrutig skjorta hade han.)

Fredrik Reinfeldt har jag undrat mycket över. Han ser så mild ut med de där cocker spaniel-ögonen, men han måste ha väldigt hårda nypor inte minst med tanke på hur blixtsnabbt Sven Otto Littorin försvann och raderades bort från Moderaternas hemsida. Men jag har aldrig fått nåt grepp om Reinfeldt, han blir aldrig riktigt tydlig. Därför börjar jag med den boken, som hittills är väldigt välskriven.

Ensamvargen börjar i Lycksele av alla ställen där MUF har stämma och en bitter ordförandestrid mellan Reinfeldt och en för mig helt bortglömd person som heter Ulf Kristersson står. Kristersson är nyliberal och ledaren i ett ganska slutet Stockholmsgäng, mycket hejsan svejsan. Reinfeldt är nygift med Filippa och tycker inte om den nya vändning MUF håller på att ta. Han är mer tradionellt konservativ, allvarligt lagd, och kommer aldrig in i den innersta hippa kretsen. Men det är många som känner sig utanför och Reinfeldt får stöd av dem och blir MUF:s nye ordförande. Året är 1992.
Att ena MUF blev inte lätt, när många var nyfrälsta på nyliberala idéer, vissa rentav libertarianer, medan andra med Reinfeldt i spetsen förespråkade ansvar. FR är storebror. Han fick ta mycket ansvar för sina bröder. När mamman började studera organiserade hon upp hemmet så att pojkarna fick varsin färg för handduk, tvättkorg, leklåda etc. Fredriks färg var röd. Ofta städade han hela huset, han gillar att städa.
Dammsuga är mer det snabba, jag tycker mer om att grundstäda, att skura och så. Jag gillar när det blir rent, när det doftar rent. Det är den där känslan, att nu har huset och familjen kommit till ro. Nu har jag hjälpt till. Det gillar jag.
Han läste och tyckte om 1984, Den långa flykten, Kallocain och Sagan om ringen. I sin egna bok Det sovande folket (1993) skrev han att han ville nedmontera välfärdsstaten som lurar folk in i en falsk trygghet.
— Antingen gör vi det nu under ordnade former eller också tvingas vi till det under panikartade förhållanden på 2000-talet.

Men det dröjde ju innan de borgerliga fick chansen att regera igen. Ni minns väl finanskrisen på 1990-talet? Som Carl Bildt enligt Anita Kratz var sen att reagera på och till och med slängde ur sig att det var nåt som sommarvikarierna på tidningarna hittat på och förstorat upp. Makalös arrogans, men ”arrogans” är för mig ett ord som gärna flyter upp i hjärnan när jag ser och hör Carl Bildt. Hittills associerar jag ett annat ord på a med Fredrik Reinfeldt. Allvar.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Att sent på kvällen komma med radiotips är ju en garant för att 1) jag inte kommer i säng, 2) jag kommer ur kurs. Så istället för att ägna mig åt det jag egentligen höll på med hamnade jag via Godmorgon världen hos programmet Stil av Susanne Ljung som jag inte hört förut, och efter det var jag tvungen att plocka fram Camilla Thulins bok med samma namn för att se om jag har nån särskild stil. (Det har jag inte.)
Boken är rätt illa skriven, spretig och med felaktigheter som att hon tror att en viss tv-serie heter Sex in the city, men det är fina bilder och kul att läsa om gamla ateljéer som Märthaskolan.
Annars gillar jag Camilla Thulin, hon är en stilig och livsbejakande kvinna, och så är hon ju gift med en av Sveriges sexigaste män: Johan Rabeus.
Yta. Yta. Yta.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Jag fortsätter där jag lämnade (det är ju så bra med en blogg så man kommer ihåg vad man har läst!) och följer Eleanor Roosevelt på hennes väg till större självständighet och politisk medvetenhet. Länge var hon ointresserad av politik, men kände sitt ansvar att intressera sig för samma saker som min man. Det var ju så man gjorde. Så hon följde med på middagar och ordnade egna middagar, det där sociala kittet som var viktigt. Och så födde hon barn: sex stycken. Ett av barnen dog, trots att han var både fetast och vackrast av alla hennes bäbisar. En annan son fick sen samma namn; Franklin Junior.
Det handlar mycket om sjukdomar och rädsla för sjukdomar i Eleanors liv. Svåra influensor som drabbar barnen, och förstås makens invaliditet från 1921 och framåt. Hon beskriver sig själv som kärnfrisk, men ändå har hon också åkommor och sjukdomar som hon kämpar sig igenom.
Strax före första världskriget lär hon känna dåvarande presidenten Woodrow Wilson med fru, i samband med att FDR blir minister i flottan. Under själva kriget vill Eleanor göra nytta och arbetar bland annat på ett sjukhus för krigsskadade. Som alla andra kvinnor stickar hon som en galning till soldaterna hela tiden.
Att maken hade en kärleksaffär som hon kom på skriver inte Eleanor Roosevelt en enda rad om. Men äktenskapet verkar inte direkt passionerat. Dessutom är de ofta på olika håll, i New York, Washington, och Campobello.
Under en av FDR:s kampanjresor tar sig en av hans medarbetare för att börja dra in Eleanor i det politiska arbetet, fråga efter hennes åsikter om olika tal och sånt. Hon skaffar sig ett par kvinnliga vänner som är mycket framåt. Eleanor kan inte tänka sig att gå tillbaka till tiden före kriget, när all hennes tid gick till social events. Hon vill arbeta på riktigt.
En sak jag tycker om är att Eleanor Roosevelt inte alls försöker försköna sig själv. Varken när det gäller sin okunnighet eller sina tillkortakommanden. Till exempel rannsakar hon sig själv rätt hårt i förhållande till dottern Anna, äldsta barnet, som Eleanor menar att hon inte alls förstod sig på under den svåra tiden när Franklin D blev förlamad. Men det rätade upp sig och de blev bästa vänner.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Still beautiful

Jag har fått den fina fina awarden igen, av Emma på Emmas Bokhylla. (och inte visste jag att hon bodde i Tanzania, spännande) och av Lena på Jag är jag (som jag minsann vet var hon bor).
Tyvärr är jag urusel på att knåpa ihop stiliga motiveringar, men vill i alla fall ge awarden till:
Fiktiviteter Helena skriver inte bara om böcker, utan även om tv-serier och annat som ofta är precis i min smak. Alltid tips!
Nilla utan punkt som själv säger att hon skriver om nedtecknade ögonblick men just nu ligger i träda. Hoppas hon kommer igång igen.
klotho som jag också saknar och hoppas på en comeback ifrån.
Och nu struntar jag i etiketten och bollar tillbaka till
Lena på Jag är jag som jag numera nästan har förlåtit för att hon raderade första versionen av sin blogg. Men bara nästan.
Emma som blandar afrikanskt och fantasy hej vilt, men kanske behöver bli lite bättre på att svara på kommentarer…?
Och så ett par grannar:
Sörens bokblogg som skriver på danska och har en bred intressant smak.
Dorthe på DJ:s krimiblog som skriver mycket bra om deckare. Hon skriver på engelska som pinsamt nog är lättare att förstå än danskan.

Och så vill jag ge en award till DIG. Som känner att du vill ha den. Varsågod.

Sju fakta om mig var det också ja. Hm.
1. Jag gillar att diska.
2. Jag är rädd för djupt vatten.
3. Jag är också rädd för att köra bil.
4. Men jag älskar att åka bil mitt i natten när sambon kör och vi sitter tysta och röker och lyssnar på Chris Rea eller Mylene Farmer.
5. Vid 45 års ålder kan jag plötsligt rocka rockring. Det kunde jag inte som tioåring.
6. Egentligen skulle jag vilja tillbringa hela livet med att resa från stad till stad och sitta på uteserveringar och dricka vin.
7. Men jag jobbar. Natt.

Read Full Post »

Tova fattar beslutet när hon ligger i en blodpöl på köksgolvet med utslagna tänder och hör sin dotters rädsla. Det här går inte längre. Hon måste ta barnen med sig och fly.
Med hjälp av en vän som kör dem genom natten och Österbotten tänker sig Tova att börja ett nytt liv i Sverige. Där ska hon bli den mamma hon egentligen vill vara, den som kan skydda sina barn från det onda.
Parallellt med Tovas färd i den långa natten berättas också Tovas mamma Maris historia. Hon har en mycket hård uppväxt på en liten ö. Som yngsta barnet får hon arbeta och slita, äta sist av alla, ofta gå hungrig. Ett askungeliv men med sin riktiga mamma i rollen som den elaka styvmodern, och någon prins kommer det inte heller. Bara en av broderns fyllekompisar som tvingar sig på henne.

Josefine Sundström har skrivit en mycket stark debutroman. Jag omväxlande sträckläser och blir alldeles matt så att jag måste pausa. Bli inte avskräckta snälla ni, för att ämnena är hemska. Den är så bra! Och det finns ljusa partier. En snäll lärare, vänner, tröst. Orden. Mari lär sig aldrig att läsa riktigt, men hon samlar på vackra trösteord: kanel, sjöbris, barnskratt.

Tankar som stannar kvar hos mig är hur hemskt och svårt det måste vara att se sitt barn leva i ett misshandelsförhållande. Det gör Mari. Samtidigt som hon själv har valt att leva med sin egen plågoande, Mamma Susanna. Susanna är ett verkligt hår av hin, jag gråter när jag läser hur hon behandlar Mari när hon förstår att hon väntar barn. Ofattbar grymhet.
Sa jag att den är spännande också? Den där långa färden genom natten. Ska mannen hinna upp dem? Kommer de att klara sig?

Josefine Sundström är den där söta blonda tjejen som har varit programledare för pop-program och liknande på tv. Jag har hört flera som trott att hennes bok skulle vara chicklit. Det är den inte. Det är en fullvärdig roman på alla nivåer, språkligt och innehållsmässigt. Vacker, sorglig, kraftfull. Och miljöerna! Kappkörningen med spark över isen. Att lära sig bemästra en båt. Och så säger de ”int” hela tiden, jag älskar det.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Older Posts »