Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tyskt’

Vinter-tv: Weissensee

Vi kom sent igång med Weissensee, den har flutit omkring där i ögonvrån ett par år innan vi slog till på ett dvd-köp. Och först blev vi nog lite besvikna, det var ju – ä-hum – så mycket om kärlekshistorien mellan Julia (dotter till regimkritisk sångerska) och Martin (son till Stasi-höjdare). Det blev lite tjatigt med deras passionerade göra slut-scener och återföreningar. Och måste Falk vara skyldig till precis allt djävulskap?
Men serien blev bättre och bättre, och allra bäst är den nu när muren har fallit men det fortfarande är kaos och maktkamper. Det är lätt att glömma bort hur saker och ting stod och vägde, diktaturen upplöstes inte så lätt. Stasiofficerare steg i graderna eller rasade ut ur systemet, kolloboratörer avslöjades och hatades, människor begick självmord, andra tvingades omvärdera allt de trott på, och så den ständiga frågan: Hur skulle Sovjetunionen agera? Hur långt kunde det gå?
Nu är vi precis i fas med vad som visas på SVT, så kanske bänkar vi oss framför ång-tv:n ikväll.

Read Full Post »

krien_danielaO så bra detta är.
Jag vet att jag borde känna motstånd, kanske rentav äckel, mot att 16-åriga Maria inleder en passionerad kärlekshistoria med 40-årige suputen Henner, men det hjälps inte. Daniela Krien skriver på ett så självlysande språk och trovärdigt sätt att jag smälter.

Tyskarna har en ju dramatisk samtidshistoria att ösa ur. ”Någon gång ska vi berätta allt för varandra” utspelar sig sommaren 1990, alltså de sista månaderna innan återföreningen. Platsen är DDR, ett land som ska upphöra att existera. Alla vet att allt kommer att förändras, de vet bara inte hur. Vilka som kommer att klara sig.

I denna ödesmättade tid har Maria flyttat in hos sin pojkvän Johannes på hans familjs bondgård. Där lever tre generationer, minus en farbror som för 30 år sen flydde till väst men som snart väntas hem på besök. Farmor Frieda är nervös och förväntansfull. Alla arbetar hårt och Maria försöker göra sig nyttig även om hon helst bara vill läsa ”Bröderna Karamazov”. Jag älskar hur Daniela Krien låter Karamazov-läsningen glida in som ännu en nivå i berättelsen, hur Maria och hennes älskare diskuterar de olika karaktärerna. Bok i bok.
För Maria inleder alltså en relation med den enstörige Henner i granngården. Hon kämpar med sin lögn, ”den fräna doften av lögn”, och hon skäms fruktansvärt. De smyger sig till hemliga möten då Maria låtsas besöka sin mamma.
Mamman är ett kapitel för sig; övergiven av sin man som vill gifta om sig med en tonårig ryska tvingas hon ändå bo kvar hos svärföräldrarna. Något stöd för sin vilsna dotter är hon inte, och pappan förstås inte heller. Jag förstår precis varför Maria flyttar in i en annan familj – hon vill få vara barn. Och samtidigt bli kvinna. Och helst slippa vara en ”zonengabi”, ”Gabriella från zonen”, som västtyskarna kallade kvinnor från öst.

”Någon gång ska vi berätta allt för varandra” är fylld av ett kraftfullt bildspråk, mänskliga relationer, östtysk historia och personporträtt som stannar kvar hos mig. Otroligt vad mycket hon rymmer på bara dryga 170 sidor, Daniela Krien. Vårens starkaste debut.

Först publicerad i Corren. Per Holmer har översatt.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

Märkliga människor befolkar Juli Zehs Fritt fall: passionerade fysiker, trampande cyklister, en polis med världens sämsta slutledningsförmåga och en annan med en fågeläggsformad tumör i hjärnan. Och så den lillgamle pojken Liam, som blir kidnappad — eller inte?
Det börjar med vänskapen mellan Oscar och Sebastian, två långa och udda studenter, som brinner för fysiken och är så intelligenta att lärarna kommer på efterkälken. Oscar är smartast men Sebastian blir lyckligt gift. De diskuterar, konkurrerar, grälar — boken är full av långa vetenskapliga dialoger som för det mesta går över mitt huvud.
Boken är också full av fåglar: talande fåglar, fåglar med namn, hånglande fåglar, fåglar som flyger in i hus, fåglar som blir skjutna. Fågelinfluensa.
Jag kan inte säga att jag förstår den här boken. På slutet kan jag i alla fall konstatera att nej, det är inte en thriller, det är en historia om gammal hederlig svartsjuka. Och om ett katastrofalt missförstånd.
Vissa extremt intelligenta författare kan få en som läsare att känna sig lite smartare när man läser dem. Tyvärr inte här då. 😉 Men jag blir lite glad när jag känner igen referenser till Lola och förstås tributen till George Orwell.
Språket påminner mig om Hertha Müllers. Eller är det bara den ovana tyska språkmelodin som får mig att associera så? En intressant detalj är att nästan exakt samma mening som jag skrev upp i min citatsamling från Corpus Delicti är med här också. Kanske är den med i alla hennes böcker? Och polisen med hjärntumörens flickvän har stora likheter med den perfekta älskarinnan i Corpus Delicti.
Kvinnoporträtten i den här boken är skrivna med en väldigt manlig blick och är ganska ointressanta. Jag undrar varför.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Det är minnesstund på skolan. Stella, den populära lärarinnan i engelska, är död. Saknad av många, och allra mest av Christian som hade ett förhållande med sin lärarinna.
Christian minns sina möten med Stella under den heta, vackra sommaren. De åkte båt, simmade, älskade. Stella var bättre på allt: hon kunde simma fort, hon kunde smasha hårt i volleyboll, förklara Orwells Djurfarmen, hon visste hur världen ser ut. Att Christian älskar Stella är lätt att förstå, men jag förstår inte varför hon väljer honom? Dras hon alltid till unga pojkar? Tycker hon om honom på riktigt? Hon riskerar förstås väldigt mycket, sin karriär framför allt, men vad får hon? Vad kan en vuxen kvinna ha för utbyte av en så ung gosse? Storögd beundran får hon även från andra håll, nämligen. Såna saker funderar jag på. Efter ett tag framgår det att Christian ändå är 18 år, och så småningom blir läsningen så intensiv att jag slutar grubbla och bara flyter med. Det är vackert och intensivt och jag kapitulerar.
En nyckelmening i boken är när Christian stulit ett foto av Stella och blir inkallad till rektorn som håller förhör och sen säger: ”Vad vi förtiger, Christian, gör ibland saker tydligare, än det vi säger. Förstår ni vad jag menar?”
(Rektorn kallar Christian för ”ni”, det är såna där sirliga detaljer som jag gillar och som gör att boken verkligen känns tysk.) Siegfried Lenzs En tyst minut ges ut av Thorén och Lindskog. Ingrid har också läst.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Med många olika röster där alla ger sin lilla skärva av handlingen berättar Andrea Maria Schenkel om ett fruktansvärt mordfall i en avsides belägen bondgård på den tyska landsbygden 1955. Rösterna kommer från barn, grannar, byskolläraren, prästen, mördaren, brevbäraren och andra som påverkades av händelseförloppet. Det är väldigt sparsmakat och isande obönhörligt, med In true blood-vibbar fast flera hundra sidor kortare. Boken består bara av 150 sidor, ändå målar Schenkel upp en hel familjs levnadsöde. Mycket bra gjort.
(Men det är ingen deckare.)
Detta är första boken i min tyska vinter.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Timmen mellan hund och varg är timmen där det avgörs om Ines, alkoholisten, ska gå
från sitt vänliga hundjag och förvandlas till den aggressiva, farliga, oberäkneliga vargen.
Boken börjar med att jaget, lillasyster, är på badhuset och simmar när plötsligt hennes syster som hon inte sett på flera år dyker upp. När de återknyter kontakten visar det sig att den begåvade konstnärliga Ines som Jaget alltid varit avundsjuk på, dekat ner sig och blivit alkoholist. Det är en bok om systerskap, hatkärlek, kärlek. Om privata lögner och professionella lögner.
Jag tycker om Silke Scheuermanns sätt att beskiva händelser, miljöer och stämningar på ett avskalat sätt. Det blir tydligare så. Boken är kort men rymmer mycket av teman som intresserar mig; framförallt komplicerade starka relationer som inte är romantiska, människor som tappar taget, lite journalistik, film. Och så gillar jag att berättarjaget förmår betrakta sig själv så objektivt, trots att boken alltså är skriven i jag-form.

Bokbabbel var inte särskilt förtjust, men jag lärde mig av henne att inte strölösa här och där, utan ta den i två sittningar. Kult med en tysk författare också, det läser jag väldigt sällan.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »