Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Internationell författarscen’

Alla vi som var och såg Joyce Carol Oates på Internationell författarscen på Kulturhuset i somras, minns ni frågestunden efteråt? Det var ett par svenska skådisar som högg micken i början och ställde flera frågor på raken, om en pjäs som de höll på med. Nervositeten spred sig i lokalen (tänk om de skulle ta upp all frågetid?) och till slut fick Ingemar Fasth nästan slita av dem micken. Nå, det var tydligen den här pjäsen de ville prata om. Och Oates höll sitt ord när hon sa till dem att de kunde prata mer enskilt sen.
Det vore väldigt roligt att se pjäsen, men det kommer jag inte att hinna göra. Grattis ni som kan.
Uppdatering: Jenny B på Kulturdelen har sett den, läs här.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Det är väl ändå inte möjligt att ingen annan hunnit skriva om Jeanette Winterson igår? Jag är för trött och omtöcknad för att åstadkomma något ordentligt, jag hade ju tänkt sitta här och läsa era! Just nu minns jag bara att hon var så livlig och att hon har kvar den där gamla hockeyfrillan, och att hon sa nåt om Manchester och folk norrifrån. Och förstås att manuskriptet till den senaste romanen blev kvarglömt på en sunkig tunnelbanestation av nån anställd på Penguin. Tack och lov var det en som hittade det, började läsa, och tänkte ”det här låter som Jeanette Winterson”. Så hon/han lämnade in det.
I varje fall var gårdagskvällen rolig och givande, och Roger Wilson som samtalspartner skötte sig bra. Kunnig och påläst och vågade skoja lite. Han halade fram en gammal syndabok som hon skämdes för och langade ut i publiken, den ser han nog aldrig mer… :-)
Kul att träffa nya människor: Boktipset, Holly Hock och Maria, och gamla: Mia. Vi hittade igen varandra efter lite missförstånd.
Uppdatering: Boktipset skriver också om kvällen, liksom Holly Hock som dessutom gjort en djupdykning i författarskapet. Och Jessica på Bokhora har intervjuat henne.

Read Full Post »

Jag kände först inte igen Olga Tokarzcuk häromkvällen, hon har skaffat långa dreads och hade en röd bandana och såg på nåt sätt yngre ut än på bilderna i sina böcker. Men dreadsen kanske passar bättre som ett uttryck för hennes personlighet. Tyvärr fick vi som kommit till Café Panorama på Kulturhuset för lite Olga och för mycket Agneta Pleijel, men när Olga då och då fick prata så var det intressant.
Hon berättade om sin fascination för flygplatser, all rörelse och till synes kaos, men det finns struktur och ordning, mål och syfte där under när man betraktar den tillräckligt länge och noga. Så är även hennes skrivande, förstår man. ”My role is to be careful, to collect details, to tell stories.” I den senaste på svenska, Löparna, finns en man som går omkring med sin arm i en väska i formalin. Han har fantomsmärtor. Den mannen har funnits på riktigt, förklarar Olga Tokarzcuk, som gjorde mycket research om 1600-talets vetenskap när hon fick ett stipendium till Holland.
Hon berättar att ett nytt kapitel skrevs i hennes liv när hon köpte ett hus ute på landsbygden i mitten av 90-talet. I en trakt som var ”en gåva från Stalin”, den hade aldrig varit polsk förut och de tre miljoner människor som flyttade dit efter att tyskarna fördrivits förstod sig aldrig på sina hus. De fick uppfinna en ny mytologi, en ny historia. Här inspirerades Olga Tarzcuk till underbara Daghus, natthus.
Har man läst henne så vet man att hon berättar sina historier på ett sätt som inte liknar någon annans. I små delar, fragment, som så småningom växer ihop och bildar ett mönster. Ungefär så ser hon på världen också. Världen är full av små detaljer, skuren i småbitar, men det måste finnas ordning annars blir vi alla galna, och egentligen hör allting ihop.
Tack vara publikens frågor får vi veta att Olga varit terapeut men slutade när hon bara ville berätta om sina egna drömmar för patienterna. Hennes skrivprocess är spontan, ibland går hon inte utanför dörren på dagar och upptäcker det först när kylskåpet är tomt. Hennes senaste på polska handlar om tre kvinnor och döden. Den låter mycket intressant. Men först får jag nu nöja mig med Löparna, som jag köpte på plats i torsdags.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Jag har varit härligt slö, men tänkte nu pigga upp mig — och kanske er — med en liten enkät.

En författare som är värd mer uppmärksamhet:
En överskattad författare:
En lyckad filmatisering: (av en bok)
En lyckad tv-serie: (baserad på en bok)
En bok jag lärt mig något av:
En må bra-bok:
En bok jag gärna ger bort till ett barn:
Av författarna som kommer till Internationell Författarscen i höst är jag mest nyfiken på:

Mina egna svar kommer strax här nere. Svara här eller på egna bloggar, länka eller ping/trackbacka.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Hon var så bra! Intressant och rolig och levande. Långa spindelarmar, långa livliga fingar. Vid ett tillfälle blev hon så rörd att hon började gråta.
Utfrågaren var en norrman, Hans Olav Brenner, som hon tyckte såg så boyish and innocent ut att hon sa saker hon inte tänkt sig. Hon sa flera gånger att hon var generad, att det kändes pinsamt.
Det var mycket prat om dagboken, som Oates började skriva när hon bodde i London och hade hemlängtan. Själv vågar hon inte riktigt läsa den, utfrågaren var många gånger mer påläst. Om att hon inte är elak mot andra i den, så förklarade hon att hon umgås/umgicks med nice people. Till exempel John Updike som hon också brevväxlade med. Tyvärr vill inte änkan att hans brev publiceras, och det tycker Joyce Carol är tråkigt.
Joyce Carol Oates stod sina föräldrar nära. Hon gick i en gammaldags skola, som var ”pretty horrible”, knappt nån värme och med äldre killar som var elaka. ”That’s where I learned everything about life.” Om Darwins principer, och att springa. ”Joyce runs like a deer, let’s chase her!” Hon ville sluta skolan för det var så jobbigt.
Hon talade också mycket om Dödgrävarens dotter, som jag läser just precis nu, så det var jätteintressant. Det är hennes farmors historia, en kvinna vars far försökte skjuta sin fru och sen sköt sig själv. I verkligheten överlevde modern, i boken dör hon. Farmodern återskapade sig själv, ändrade sitt utseende, bytte liv, och därifrån var steget inte långt till att tala om Norma Jean Bakers förvandling till Marilyn Monroe. Från början hade Oates tänkt att Blonde skulle sluta med den scenen, när Baker får sitt nya namn, men sen kunde hon inte sluta skriva. Så det blev till the bitter end, och slutskedet av boken sammanföll med slutskedet av Oates fars liv, så det var en jobbig tid. ”I can never do it again.”
En rubrik i en tidning när en pjäs sattes upp i New York löd: ”Detroit housewife has play in New York City.” Då var hon professor. En annan artikel beskrev henne som ”a shy faculty wife”. Man måste ha humor, konstaterade Joyce Carol. Hon och Margaret Atwood har varit med om sånt.
Och så på slutet kom katten Muffin in, hennes egen katt som kom med i Det var vi som var Mulvaneys. Då berättade hon en rolig episod, men började sen gråta…
UPPDATERING: Mia klagar på att jag inte berättar storyn. Det var så att Mulvaneys ska/skulle filmas i Kanada. Oates får ett samtal för att diskutera castingen. Det enda hon vill veta är vem som ska spela katten Muffin. Två svarta katter, blir svaret, och sen försöker filmkillen komma in på det han tycker är viktigare… men Oates blir helt förfärad: Muffin är ju inte ens svart!
Det hon blir sentimental över är en scen när en man säger till Marianne: ”Muffin isn’t the only one who loves you, you know”.

Och så blev det frågestund. Jag frågade om hon haft fler författare än Peter Robinson i sina skrivarklasser som sen lyckats, och på det blev svaret att hon undervisat Jonathan Safran Foer (brilliant, we loved him, he looked like a high school kid) och en Jodi PycoonJodi Picoult? (enormous bestseller).
I mitt tycke blev det obehagligt när en tjej frågade om hon haft ätstörningar (svar: nej), och sen inte ville ge sig utan kom med två följdfrågor innan hon blev av med mikrofonen.
Ja, det är förstås mer att säga men det får räcka för ikväll.
Jag måste läsa Bellefleur.

Fler om kvällen: En annan sida, Wind up women, Bokstavligt talat, Svenskan, DN, boktoka, textappeal. Finns det fler?

———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Klockan har passerat midnatt och det finns biljetter till Joyce Carol Oates Sverige-besök nu. Och jag har två – tack vare min nattuggla till äldste son som man törs ringa 00.20 i ett sånt här ärende. Min hjälte!
(Möjligen har jag åtta biljetter, varav sex i min sambos namn, men jag tvivlar på det eftersom jobbdatorn vägrade ta mitt kontokort.)
Puh.
Nu kommer det säkert att finnas biljetter kvar i flera veckor bara för att jag blev så uppstressad och inte har möjlighet att ordna med sånt imorgon. Eller så tar de slut i en blink, så skynda, skynda.
Jag ska somna lugn och veta att jag får höra både Siri Hustvedt och Joyce Carol Oates på Kulturhuset i sommar.
—————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 184 andra följare