Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Löparna’

Olga Tokarczuks Löparna är en bok för mig. Hon, liksom jag, älskar flygplatser, människorna som rör sig, att föras ihop med andra men ändå vara för sig själv. Att vara på resande fot. Att hålla sig i rörelse.
Den här boken handlar om olika personer och skeenden, levnadsberättelser. Oväntade möten som kan uppstå i en tågkupé eller när man måste vänta på nästa flygavgång. Tåg mellan Berlin och Paris, Budapest och Belgrad, Bukarest och Zürich. Färjor. Floder. Schiphol. Arlanda. På Arlanda är planet överbokat, och två personer kliver av mot att de får 200 euro och hotellet betalt. Den svenska kvinnan är märklig, besatt av djurförsök. De flesta personerna i Löparna är besatta av något. Ofta anatomi, biologi, människokroppen. Alla gillar jag inte, men det spelar ingen roll för några sidor senare har de försvunnit ur historien. Precis som medpassagerare brukar, man föses ihop några timmar och sen ses man aldrig mer.
Vissa minns man länge. Och vissa människor får större plats i Löparna. Annusjka som börjar leva på gatan. Kvinnan som får mejl från sin nästan bortglömda ungdomskärlek, numera döende. Mannen vars fru och barn försvann på en mycket liten ö.
Jag lyssnade på Olga Tokarzcuk i höstas och har bloggat här. Hennes tidigare böcker Gammeltida och andra tider och Daghus, natthus läste jag innan jag började blogga. En intressant skillnad är att i dem är det tiden som rör sig, och platsen som är densamma. I Löparna är platsen aldrig densamma.
Förlaget som ger ut Tokarczuk heter Ariel och är inte så bra på att göra sig synliga på nätet. Men jag förlåter dem för att de ger ut Olga.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Jag kände först inte igen Olga Tokarzcuk häromkvällen, hon har skaffat långa dreads och hade en röd bandana och såg på nåt sätt yngre ut än på bilderna i sina böcker. Men dreadsen kanske passar bättre som ett uttryck för hennes personlighet. Tyvärr fick vi som kommit till Café Panorama på Kulturhuset för lite Olga och för mycket Agneta Pleijel, men när Olga då och då fick prata så var det intressant.
Hon berättade om sin fascination för flygplatser, all rörelse och till synes kaos, men det finns struktur och ordning, mål och syfte där under när man betraktar den tillräckligt länge och noga. Så är även hennes skrivande, förstår man. ”My role is to be careful, to collect details, to tell stories.” I den senaste på svenska, Löparna, finns en man som går omkring med sin arm i en väska i formalin. Han har fantomsmärtor. Den mannen har funnits på riktigt, förklarar Olga Tokarzcuk, som gjorde mycket research om 1600-talets vetenskap när hon fick ett stipendium till Holland.
Hon berättar att ett nytt kapitel skrevs i hennes liv när hon köpte ett hus ute på landsbygden i mitten av 90-talet. I en trakt som var ”en gåva från Stalin”, den hade aldrig varit polsk förut och de tre miljoner människor som flyttade dit efter att tyskarna fördrivits förstod sig aldrig på sina hus. De fick uppfinna en ny mytologi, en ny historia. Här inspirerades Olga Tarzcuk till underbara Daghus, natthus.
Har man läst henne så vet man att hon berättar sina historier på ett sätt som inte liknar någon annans. I små delar, fragment, som så småningom växer ihop och bildar ett mönster. Ungefär så ser hon på världen också. Världen är full av små detaljer, skuren i småbitar, men det måste finnas ordning annars blir vi alla galna, och egentligen hör allting ihop.
Tack vara publikens frågor får vi veta att Olga varit terapeut men slutade när hon bara ville berätta om sina egna drömmar för patienterna. Hennes skrivprocess är spontan, ibland går hon inte utanför dörren på dagar och upptäcker det först när kylskåpet är tomt. Hennes senaste på polska handlar om tre kvinnor och döden. Den låter mycket intressant. Men först får jag nu nöja mig med Löparna, som jag köpte på plats i torsdags.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »