Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Roberto Saviano’

… på böcker som skulle kunna bli tv-spel. Jag tycker att Svenskans/Wireds var lite trista, nämligen.
* Parable of the Sower av Octavia E Butler. I ett sönderfallande USA försöker Lauren överleva plundringarna, våldet och miljöförstöringen.
* Den långa vägen hem av Cynthia Voight. Fyra syskon vars mamma övergivit dem på motorvägen börjar gå till en mormor de aldrig träffat.
* Tokyo av Mo Hayder. Grey reser till Japan och börjar jobba åt yakusan för att försöka förstå sig själv och massakern i Nanking .
* Nicola Griffiths Ammonite, Slow river eller Blue place. Vilken som helst går bra. Underbart välskriven science fiction.
* Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf.
* The Yiddish policemen’s union av Michael Chabon. Hårdkokt deckarhistoria i ett fejkat framtida Alaska.
* The Sookie Stackhouse novels av Charlaine Harris är ju som gjorda för att bli tv-spel.
* Gomorra av Roberto Saviano. Undersökande journalist skriver om camorran i Neapel och försöker hålla sig vid liv. På riktigt.
* Normal girl av Molly Jong-Fast. Knark, ätstörningar, rehab för kändisar… ligger inte det i tiden? Fint skrivet av Erica Jongs dotter.
* Modesty Blaise (Peter O’Donnell). Så klart. Min favorithjältinna.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

fnExtremt intressant ämnesval från Lyran denna vecka tycker jag. Mitt förstaval är självklart, även om jag nämnt den förut.

Reading Lolita in Tehran — Azir Nafizi. Jag har skrivit om den här. Efter den islamska revolutionen i Iran får Nafisi inte längre undervisa om litteratur på universitetet på det sätt hon tidigare gjort. Istället startar hon en hemlig grupp för några modiga kvinnliga studenter. Där läser de Nabokovs Lolita, Fitzgeralds The Great Gatsby, Henry James Daisy Miller och Jane Austen.
Förutom att boken är ett intressant tidsdokument, och en skildring av hur dramatiska händelser griper in i människors allra innersta intima liv, så är det också en väldigt vacker bok rent språkligt. Fylld av kärlek till litteraturen, och övertygad om litteraturens kraft och betydelse. Böcker är inte nåt som man tar till när man vill bli underhållen en stund, böcker är på liv och död.

The Scarlett Letter — Nathaniel Hawthorne. Amerikansk klassiker utgiven 1850. När ni hör referenser till ”ett rött A” eller ”Hester Prynne” eller ”bokstav på bröstet” så är det den här boken som åsyftas. (Jag tror att det finns en referens i Gilmore girls också.) Den handlar om Hester Prynne som blir gravid under tiden hennes äkta man är bortrest. Hon vägrar uppge vem fadern till barnet är, men som läsare förstår man att det är en av de män som dömer henne för äktenskapsbrott och skickar henne i fängelse. Hon döms också till att bära ett stort rött A (för adultress) på bröstet, så att ingen någonsin ska kunna glömma hennes brott. Hester Prynne får själv sy dit sitt A på klänningen.

Gomorra — Roberto Saviano. Neapelfödde Saviano skriver om sin stad och trakt där camorran bestämmer allt. Bloggat om bland annat här och här. Boken är en blandning mellan skönlitteratur och reportagebok, och det som gör den så intensiv och bra är att Roberto själv är med där. Han tar sig själv som utgångspunkt, som en av alla dessa människor vars liv styrs av camorran. I en underbar scen berättar han om när han pissar i inomhusfontänen i huset där Tony Montana bodde i filmen Scarface. (Småpojkar, tonårspojkar, även vuxna män inom camorran har Al Pacinos Scarface som idol.)

Bubblare: Isabel Allende, Garcia Marquez, Imre Kertéz, Solsjenitsyn…
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

regnbageSjälens regnbåge är en självbiografi av den kurdiske författaren Mehmed Uzun, som levde 30 år i exil i Sverige. Boken börjar med att han sitter i en faluröd stuga i skogen för att skriva. Mitt i meterhöga snödrivor frammanar han synen, dofterna, känslan av Mesopotamien. Då ringer telefonen. Han är åtalad i Turkiet för en av sina böcker. Det blir inget mer skrivet om Mesopotamien.
Själens regnbåge handlar om den kurdiska historien, Uzuns familj, klanerna, och hur Mehmed Uzun blev ”jag” om han nu nånsin blev det. Kan man vara ett ”jag” när man inte ens får heta sitt eget namn? Han beskriver turkifieringen; hur kurdernas språk förbjöds, hur historien utrotas. Han väjer inte heller för att ta upp folkmordet på Armenierna och det religiösa förtrycket. Släktmorden. Och fina berättelser om Mehmeds farfar och mormor.
Boken beskriver också vad som händer efter åtalet. Svenska Pen-klubben agerar, vänner i Svenska akademien, Författarförbundet. Av nån anledning kallas dessa vänner bara för sina initialer. AR för Arne Ruth, PC för Peter Curman, KE för Kerstin Ekman, som läste ett par texter av Mehmed Uzun på Kulturhuset när Roberto Saviano var där. (Det är alltså Ekmans förtjänst att jag läste den här boken, jag hade aldrig hört talas om Uzun förut. Tack, Kerstin!)
Och så handlar boken förstås om Uzuns liv i Sverige. Gamla stan, sjön Largen. Hur han läser Gunnar Ekelöf och Nelly Sachs. Hur Uzun blir god vän med Katarina Frostenson och Artur Lundqvist och Maria Wine och Johannes Edfeldt.
Men mest handlar den kanske ändå om skrivandet, skapelseprocessen. Uzuns språk är vackert och mjukt, associativt. Orden kommer klara och rena det ena efter det andra som på ett pärlhalsband. Eller kanske en fjällbäck. Det är helt fantastiskt att tänka sig att en man med detta språk hade illitterata föräldrar!
När jag googlar hittar jag en bra recension här och en av en annan bok här.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Han har mejslat ut en egen nisch åt sig själv, Roberto Saviano. Någonstans mellan reportage och skönlitteratur, lika delar fakta och känsla. Den unga hann-inte-bli-änkan Marias berättelse i Kärleken är dödens motsats borrar sig in i mitt hjärta.
”Att han var död förstod jag på mammas sätt att uppföra sig. Hon kramade mig, vilket hon inte hade gjort på flera år. Hon kramade mig och började stryka mig över håret eftersom hon visste att det alltid tog lite tid för mig att reagera. Efter en stund satte jag igång att slå sönder allt jag såg, jag slog sönder teven och kastade ut bonbonjärerna från balkongen, jag ville inte att någonting skulle överleva Enzo. Inte ens föremålen. Inte heller jag själv.”
Det är en berättelse om sorg, om unga syditalienska män som tar värvning för att delta i krigen i Afganistan, Irak, Libanon, och om kvinnorna som klär sig i svart.
Pytteliten bok, 53 sidor. Den minsta jag köpt sen Pixi-böckerna. Fint översatt av Barbro Andersson.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

savianoTänk er en tillvaro där man måste planera allting tre dagar i förväg, så att livvakterna är beredda. Tänk er att man ständigt måste flytta mellan olika lägenheter, som man aldrig hinner göra till sina. Att ingen vill ha dig till granne. Att hela tiden få subtila eller brutala dödshot. Att mötas av förakt och vrede från dem du egentligen bryr dig om och skriver för, alltså ”den vanliga människan”. ”Den vanliga människan” som trots Europas högsta mordfrekvens, barn som får cancer på grund av att miljöfarligt avfall grävs ner i deras närhet, ungdomar som inte kan utbilda sig om inte Camorran säger ”ja”, beskyddarpengar och äckliga sopberg, ja, trots allt detta så tycker många ”vanliga människor” att det inte är Camorran som är problemet utan det är Saviano som är en jobbig jävel som skrivit om det. ”Kastat gyttja i eget bo”, som uttrycket heter på italienska. Skämt ut trakten och landet inför alla.
Så tänk er att sitta i en lägenhet dag ut och dag in, och sen -tada! – åka iväg till kalla länder och prata om din bok och mötas av hundratals okända människor som tycker att du är modig och stark och vill krama ihjäl dig. En sån tillvaro, med de tvära kasten, har Roberto Saviano.
Han var blek och svartklädd på Kulturhuset. Såg sliten ut, men har kvar sin humor. Han skämtade mitt i eländet, vilket stora delar av publiken begrep redan på italienska, medan jag var tvungen att vänta på översättningen. (Bra och snabb översättning.)
Det var alltså mycket bra och jag är glad att jag fick vara med.
En sak jag tycker är konstig var att Maja Lundgren var där, men i publiken. Varför var hon inte i panelen? Hon har levt i Neapel, i Camorrakvarteren, skrivit om det, och vem – förutom Saviano – kan veta mer om tillvaron där? Beror det på att hon är persona non grata efter Aftonbladetfejden? Det var märkligt och synd, tycker jag. (Jag försökte hitta en väldigt intressant recension av Myggor och tigrar, som tar upp det så många andra förteg, nämligen våldtäkten. Jag tror att den stod i Hallandsposten eller nåt liknande, och det var en manlig recensent, men google vill inte hjälpa mig så om nån annan vet blir jag tacksam.)
DN intervjuar Saviano, här.

———–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

… men jag är för trött för att blogga om honom på ett rättvist sätt. Läs Mia* så länge. Läs boken Gomorra! Och se filmen när den kommer.
Nu ska jag dricka whisky.
——————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Via Svenskan fick jag se att han pratar på Kulturhuset också. Och till det har jag nu bokat en biljett! Billigt också, femti spänn. Något för dig, Maria E?
Nu gäller det bara att ordna det här med jobbet på nåt vis, men det är värt att byta arbetstimmar för Robertos skull.
—————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Older Posts »