Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 25 mars, 2017

Norma och hennes mamma Anita har varit en liten familj. Bara de två – och Normas hår. Håret som lockar sig, vrider sig, eller drar sig tillbaka från tinningarna och stramar. Hårrötter som spänner sig och varnar för onda människor. Kvinnors hår kan vara magiskt och laddat, vem minns inte sagans Rapunzel? I Normas hår sätter sig rädsla och skuldkänslor. Håret kan uppmana Norma att skynda sig, eller orsaka uppsägningar från olika arbetsplatser om någon råkat se Normas hår i fel längd. Det finns ingen annan med sådant hår som Norma. Eller jo, Eva Naakka som rymde från man och barn för många år sen och skämde ut släkten, hon hade likadant hår. Det syns på de vågade vykorten från 1920-talets Amerika.

Sofi Oksanen är en av de klarast lysande stjärnorna inom den nordiska litteraturen. 2010 vann hon Nordiska rådets pris för ”Utrensning”, en berättelse som rör sig mellan Finland och Estland, mellan andra världskrigets härjningar och nutida trafficking med unga flickor. Sofi Oksanen utforskar alltid relationer mellan kvinnor; mor–barn, systrar, väninnor. Att skifta mellan det historiska och nutida samhällsproblem är ett annat av hennes signum, hon har flera gånger återvänt till det estniska och samtidigt behandlat teman som ätstörningar och psykisk sjukdom. Det kan låta tungt, och framför allt ”Utrensning” var bitvis svår läsning, men tack vare Oksanens vidunderligt klara, rena språk så blir det samtidigt njutningsfyllt. Och spännande!

”Norma” börjar på Anitas begravning. Norma är 30+ och van vid att mamma fixar allting. Nu är hon död, hon klev ut framför tunnelbanetåget. Men varför? Att hon fått sparken från Posten orsakade ingen depression, hon fick genast jobb på salongen Hårtricket och gjorde succé med sitt ukrainska löshår till hårförlängningar. Dessutom hade Anita nyligen varit på semester i Thailand.

På begravningen kommer konstiga människor fram till Norma, röster från förr ger sig tillkänna och gamla skandaler flyter upp igen. Galna Helenas dotter Marion som driver Hårtricket är nervös och utsatt för hot. Hon försöker dra Norma till sig, delvis på sin far Lamberts order. Norma bestämmer sig för att rekonstruera sin mammas sista månader. Det visar sig att skönhetsbranschen har kopplingar till grövre brottslighet som handlar med människoliv, i mellanrummet mellan barnlösa människors längtan i Georgien och fattiga kvinnors försök till överlevnad och försörjning i sydostasien.

Låter det snårigt? Det kan vara många människor att hålla reda på, och ”Norma” är ingen bok som passar för att läsa en kvart om dagen. Jag ville sluka den hel – och samtidigt ville jag pausa för att få den att räcka längre. Sofi Oksanen är helt enkelt fantastisk, och här är hon som bäst.

Annonser

Read Full Post »

Siri Hustvedt: Ögonbindeln
Muriel Spark: A Far Cry from Kensington (best of 2016)
Johan Lundberg: Det sista museet
(Lawrence M Krauss: Fysiken i Star Trek)
Kjell-Olof Feldt & Birgitta von Otter: Vägen ut. En loggbok om alkoholism och medberoende
Michael Connelly: Övergången
Den lille fursten: Barbro Lindgren, Eva Eriksson
Muriel Spark: I annan ägo
Marianne Rundström: Passé
Sofi Oksanen: Norma
Lotta Olsson: De dödas verkliga antal
Muriel Spark: Memento Mori
Magnus Sandelin: Svenska IS-krigare
Eva-Marie Liffner: Blåst

Read Full Post »

När dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt kommer till Marianne Rundströms Gomorron-sändning i SVT och berättar att svenska folket måste förbereda sig på att jobba till 75 års ålder får hon lust att ställa sig upp och jubla. Äntligen! För Marianne Rundström tycker att hon har mycket mer att ge, och har inte alls nån lust att tvingas gå i pension. Men senare under dagen när hon besöker ett äldreboende är personalen där i tårar. ”Hur ska vi orka?”

Och så är det ju. Att ha ett slitsamt, fysiskt och mentalt ansträngande jobb är en sak, att ha ett arbete man upplever som utvecklande och spännande en annan. Även om undersköterskan säkerligen har lika stor nytta av sin erfarenhet som journalisten.

Marianne Rundström har skrivit en debattbok. Hon radar upp exempel på misshushållandet med 60-plussares kraft och förmåga, hon berättar om åldersdiskriminering, hon intervjuar likasinnade som exempelvis SVT-kollegan Claes Elfsberg som är lika upprörd som Marianne Rundström över att tvingas hem efter 67-årsdagen. Hon minns tillfällen i sitt liv när det faktum att någon varit äldre och mer erfaren har varit viktigt och gjort skillnad. Och ja, jag håller egentligen med henne: Det är ett vettlöst slöseri att inte låta kompetenta människor jobba, och att favorisera ungdom framför kunskaper. Blandat är bäst, helt enkelt.

Men, och det här är ett för mig stort men, det blir för anekdotiskt. För många korta berättelser, för många upprepningar, och för lite övergripande fakta. Jag vill se siffror, forskning och statistik, som visar på samhällsnyttan med att ta tillvara äldre människors arbetsvilja och -förmåga. Den lilla faktauppgiften att endast 2 procent av ansiktena vi ser i tv-rutan är 65 år fyllda när samma åldersgrupp är 17,5 procent av befolkningen, är för mig mer relevant och upprörande än alla berättelser om folk som tycker det är ledsamt att gå i pension.

Read Full Post »