Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 20 mars, 2017

Läslusten försvann i somras och höll sig borta väldigt länge. Den längsta perioden i mitt liv. Jag försökte kicka igång den i höstas med att recensera lite böcker, men även när jag fick fatt i nån riktigt bra bok som jag verkligen tyckte om, så var jag inte sugen på nån fler när jag sen var klar. I julas läste jag sen en ganska spännande deckare, en israelisk serieroman, och av bara farten läste jag om fina Olga Tokarzuks Gammeltida och andra berättelser. Kanske fanns läslusten här någonstans?

Jag har fortsatt recensera lite grann, men det som verkligen var en sån där bok som jag längtade hem till var Kate Anderson Browers First Women, om alla amerikanska presidentfruar från Jackie Kennedy och framåt.

Så kom Döden. Då läser man inte.

(Köper böcker gör man tydligen ändå.)

Kanske är det när tillvaron är alltför svart och hemsk som man ska läsa romantiska må bra-böcker, tänkte jag och började på mitt livs första Nora Roberts. Efter tre veckor har jag läst cirka halva. Inte för att den är dålig, hon skriver helt okej och egentligen borde det ju inte spela nån roll för mig att jag kan förutse hur allting ska gå, eftersom jag ju läser om böcker (flera gånger ibland), och just har avslutat omtittningen av sju säsonger Deep Space Nine och är inne på tredje varvet av Star Trek Voyager och det andra av The Americans, men jag har svårt att bli fångad.

Fångad blev jag däremot omedelbart av George W Bush memoar Decision points, den är oerhört intressant och välskriven. Undrar om han skrivit den själv? Det känns så. Händelserna är sådana som jag ofta minns, och jag gillar greppet att inte berätta allt i kronologisk ordning, utan att fokusera just på de viktiga besluten: personliga, administrativa, stamceller, 11 september, Afganistan, Irak, Katrina.

Nyss fick jag också Anita Goldmans essä/memoar Jerusalem och jag för att recensera. Den är hittills mycket lovande, och jag älskar staden som jag nu får tillbaka minnena av.

Annonser

Read Full Post »

Harry Bosch är numera pensionerad från Los Angeles-polisen, men de gamla takterna går inte ur. Att laga en antik motorcykel räcker inte som sysselsättning för en enveten jakthund som bara lever upp när han får vittring på en mördare. Nej, det kan till och med hända att man tar klivet över till andra, mörka, sidan och börjar jobba för en försvarsadvokat.

Hieronymus ”Harry” Bosch, döpt efter den målande helvetesskildraren från 1400-talet, var en av mina stora deckarfavoriter i många år. En klassisk enstöring och arbetsnarkoman som ofta hamnade i konflikt med cheferna. Misslyckade kärleksrelationer, alltför hög alkoholkonsumtion, men ett skarpt och genomskådande öga. Den ihärdige Harry Bosch löste alla fall, även mordet på sin egen mor.

Sen började Michael Connelly gå på tomgång och intrigerna tunnades ut och blev ointressanta. Han startade en ny bokserie med advokaten Mickey Haller som huvudperson, och den gillade jag inte alls. Så vi gjorde slut där ett tag, men uppenbarligen kan varken Michael Connelly eller jag ta farväl av Harry för nu är vi här igen. Och mycket har hänt! Dottern Maddie är 18 år och bor hos sin far. Mickey Haller är Harrys halvbror som vid en gemensam lunch försöker övertala honom att hjälpa till med att få en fängslad man fri. Det rör sig om ett brutalt mord på en kvinna – och ja, Harry Bosch kan inte låta bli.

Språket är korthugget och lite torrt, med gott om lokalfärg från Hollywood och Los Angeles, från Mulholland Drive och Santa Monica Boulevard, matställena, de fina kvarteren och de ruffiga gränderna. Storyn är tillräckligt spännande för att underhålla några timmar. Det känns fint att återse Harry.

Övers: Patrik Hammarsten

Norstedts

 

Read Full Post »

Alkoholister har många knep. Att hälla över sprit i vinglaset, att passa på att skåpsupa i köket när man har gäster hemma, att se till att man är ensam för att ingen ska märka hur mycket man dricker. Många har också egna regler. För Kjell-Olof Feldt såg en dag ut så här: Ingenting före klockan 12. Sen ett eller två glas vodka till lunch. Uppehåll till klockan 15, då det var dags för ett par, tre glas whisky. Sen var det middagen, och då blev det vin och kanske mer sprit. Klockan 21 var det slutdrucket. Ifall det inte var något särskilt, bjudmiddag eller något annat socialt umgänge som gjorde att drickandet fick hålla på till midnatt. Nästa dag samma sak. Och nästa. Och nästa.

Våren 2013 beskrev Kjell-Olof Feldt sig själv som ”ett slags alkoholist” i ett tv-program. Det väckte uppseende, men blev egentligen inget mer av det. Birgitta von Otter kontaktade en terapeut för att diskutera sin makes drickande, men det blev inget av det heller. Förrän två år senare då Kjell-Olof, en 83-årig deprimerad man som överlevt cancer men ser slutet på livet närma sig, en måndag i mars 2015 plötsligt bestämmer sig för ett alkoholstopp. Det här är makarnas loggbok om hur det gick till. Kjell-Olof Feldt slutar tvärt och tar inte de läkemedel han fått utskrivna mot abstinensen. De första dagarna går bra. Birgitta beskriver hur hennes man sedan 45 år slutar hasa omkring och hur stämningen blir vänligare hemma. Men sen sticker blodtrycket iväg, skyhögt.

Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter skriver ungefär vartannat kapitel. Det är ett spänstigt grepp som kunde ha fungerat bättre om de struntat i att beskriva samma händelser, det blir lite tjatigt. Jag hade också önskat att få se mer av Birgitta von Otter. På några ställen antyds att hennes egen alkoholkonsumtion är betydande, något som ofta händer i relationer där den ena är högkonsument. Nu är det fullt fokus på Kjell-Olofs kamp.

Det kontroversiella med loggboken är inte att Kjell-Olof Feldt supit så mycket, han är långtifrån den första höga politikern som blivit alkoholist. Inte heller den förste som skriver om det. Nej, det jag reagerar på är att Feldt redan tidigt bestämmer sig för att han inte vill bli nykter. Hans mål är att kunna dricka på ett måttligare och för omgivningen mindre ansträngande vis. För alla oss som sett alkoholdjävulen på närmare håll tänds här varningsskylten SJÄLVBEDRÄGERI och blinkar illrött. Och efter sex veckors total torrläggning börjar han dricka igen, nu med stränga regler om bara en drink före maten och sen bara två glas vin. Det går så där. Hade Feldt varit 60 år så hade jag dömt ut det som ett misslyckande, men nu fyllde han 85 häromdagen så jag bråkar inte om det. Är makarna nöjda så gratulerar jag dem.

Read Full Post »