”Det är inte Gatsbys hus, det är Daisy Buchanans, det är därifrån man kan se det gröna ljuset på andra sidan vattnet. Ifall Fitzgerald beskriver Daisys hus så kan Peter inte minnas det, men det är helt klart inte Gatsbys tornöversållade, murgröneklädda koloss. Huset som Tom köpte åt Daisy måste, vara sig det nu skapats av Fitzgeralds penna eller Peters fantasi, ha varit åtminstone en smula likt Potters hem — vilket är ett hus som Nathaniel Hawthorne skulle ha begripit: stort, förstås, men varken ett falskt slott eller ett monument i kalksten (tänk er alla dessa högdragna monster till mausoleer i Newport), utan mest av allt ett ofantligt, planlöst byggt hus, överallt rustik och gavlar, tre av fyra sidor omgärdade av verandor; på något sätt koncipierat med en känsla för absolut autencitet, för att se ut att ha byggts på lite varstans under åren, när det i själva verket är byggt på en gång, precis som det är, i mitten av 1920-talet. Där det står stadigt, men lätt (alla dessa spröjsade fönster, takskäggens breda, moderliga vingspann) på sin miniatyrö av perfekt skött gräs liknar det mest av allt ett sjukhem, som det ställe de skickar Bette Davis i … hm, var det Under nya stjärnor eller Seger i mörkret … i varje fall ser det ut som en mytisk, kollapsad miljonärs tillflykt, ett perfekt allraheligaste av ett slag som förvisso inte existerar nuförtiden och förmodligen inte heller då Bette Davis-filmen gjordes. Har det egentligen någonsin funnits ställen som alpkliniken i Bergtagen? (Det är antagligen därför som Peter tänker på sanatorier just nu.)”
Det var länge sen jag fyllde på i mitt Gatsby-förråd nu, så det känns bra med ett så här långt stycke. Börjar också fundera på det här med hus, deras utseende och deras betydelse. Hur de påverkar människorna i dem, lika mycket som tvärtom.
Min recension av När natten faller finns här.
—————–
Läs även andra bloggares åsikter om Michael Cunningham, När natten faller, The Great Gatsby, Daisy Buchanan
Intressant, intressant. Jag har inte läst Timmarna, bara sett filmen, men jag tyckte mycket om hans Specimen Days. Jag tyckte om hans språk och psykologiska insikt. Jag vill nog läsa den här boken.
Oj, först nu såg jag din kommentar, förlåt.
Jag läste Märkliga dagar på svenska, och blev besviken på den men mest för att den inte var Timmarna. Jag borde nog läsa om, för jag tror att jag skulle omvärdera den då.
Psykologisk insikt är verkligen Cunninghams grej.
Här kommer ett alldeles för sent inlägg från mig som tokigt, tokigt, tokigt nog varit frånvarande från dina fantastiska sidor på ett tag (jobbyte och full rulle är en icke duglig, men dock liten förklaring…;-), men nu är jag tillbaka som trogen följare igen:D Och nämns Michael Cunningham, då bara kan jag inte hålla mig från att öppna munnen; jag fullkomligen älskar denne mans böcker. Timmarna är ju bara underbart stark och gripande (älskar äv filmen!), och Märkliga dagar tyckte jag var en helt fantastisk bok; suggestiv, udda, djuplodande- och stundtals skrämmande. Den tog mig med storm… Ett hem vid världens ände tyckte jag oxå otroligt my om- för att inte tala om hans episka mästerverk; Kött och blod- en fullkomligen briljant, storslagen släktodyssé- mänsklig, äkta, och litterärt strålande. Och nu ligger självklart När natten faller i mina mångtaliga skaläsahögar:)
Hej jenny! Kul att se dig igen!
Tack för berömmet, men här har varit mycket stillsamt hela hösten så du har inte missat nåt särskilt.
Du kommer nu med två andra tips som jag inte läst: Ett hem vid världens ände och Kött och blod, jag ska hålla ögonen öppna efter dem. :_) Kanske läsa om Märkliga dagar också, jag tror jag behandlade den lite styvmoderligt.
Men Timmarna, å ljuvliga!
Min favoritsv´cen är Julianne Moore på hotellrummet, och vattnet.
Tack för välkomnandet tillbaka, känns härligt:) Och tack snälla för trailern!! Ja, visst är filmen helt fantastisk:D Och på tal om när bok blir film- och där filmen håller samma höga nivå: Richard Yates Revolutionary Road fullkomligen älskade jag, både i bok- och filmform. Väntar nu bara på att hans briljanta Easter Parade oxå kommer som film. Igår började jag på hans Cold spring harbor- och det bådar såå gott…
Ska det bli film på Easter parade? Törs man se den? Har sett Revolutionary road, älskar Kate Winslet, men den var verkligen hemsk. Såg den liggandes i en hotellsäng med dottern bredvid, hon tyckte den var fruktansvärd men vi kunde ändå inte sluta titta. I samma veva såg vi Flickan, en svensk film, som jag tyckte var HELT hemsk, men bra. Den var hon mindre berörd av. Förutom dessa filmer hade vi en underbar helg tillsammans, fint att bli påmind om den. 😉
Yates novellsamling Eleven kinds of loneliness är också mycket bra.
[…] * The Tender Bar av JR Moehringer genomsyras av referenser till platsen Manhasset, kvinnor som är ”någons Daisy”, med mera. * Reading Lolita in Tehran – Azar Nafisi. Gatsby blir föremål för en rättegång i klassrummet på universitetet. Brottet: västerländsk omoral. Det är en central del av boken. * Duma Key – Stephen King – ett par korta referenser. Uppdatering: * Det är Richard Papens favoritbok, berättaren i Donna Tartts Den hemliga historien. * Haruki Murakami beskriver Gatsby som den viktigaste boken i hans liv och han har dessutom översatt den. Michael Cunningham: När natten faller där det talas om husen och Daisys gröna ljus. […]
[…] Tillägg: Gatsby-referens! […]