Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2011

Två unga vuxna män ska följa med sin far, adoptivfar, till ett möte med Jesse Jackson. Den äldste, Tip, har svårt att slita sig från sina älskade fiskar i labbet på Harvard. Han tänker att han måste säga ifrån till sin far, före detta borgmästare i Boston, att det räcker nu. Tip är inte politiskt intresserad och vill inte lägga tid på sånt här längre. Försenad som vanligt kommer älsklige lillebror, Teddy, och tillsammans får bröderna springa sista biten genom snön för att hinna till föreläsningen i tid.
Efteråt vägrar Tip följa med på mottagningen. Istället går han rätt ut i vägen utan att se sig för, och en kvinna kastar sig på honom för att få honom ur vägen för en stor bil. Kvinnan blir skadad, ambulansen kommer, och hennes dotter Kenya, elva år, får skjuts med Tip, Teddy och deras far in till sjukhuset.

Flera dagar efter att jag läst ut Run tänker jag fortfarande på lilla Kenya som älskar att springa och gör det väldigt fort, Tip och Teddy och Tennessee, Doyle, Sullivan och morbror Sullivan, katolsk präst som trots sin egen ovilja att tro på det betraktas som en mirakelgörare och helare. Och så tänker jag lite på Bernadette, den rödhåriga mamman som ärvt statyn som ser ut som hon själv. Tänk att Ann Pratchett hittat på en helt egen, lång och känslosam, historia om denna staty. Hur den kom i familjens ägo borta i Irland, hur den egentligen kom i familjens ägo, och hur den ärvs på kvinnolinjen och går till den som den likanr mest. Hela boken börjar med att Bernadettes systrar kommer till änklingen Doyle med krav på att få statyn, för Bernadette lämnar ju bara söner efter sig. Varav två är adopterade, och dessutom svarta. Doyle vägrar lämna den ifrån sig, och får stöd av morbror Sullivan. Där undviks en släktfejd.

Run är en väldig kärleksfull bok. Den är så härlig och kraftfull att läsa, jag kommer att tänka på min stora favorit Carol Shields i just det där att skriva om dessa viktiga, starka, kärleksfulla familjerelationer. När man vill varandra väl, även om man inte alltid lyckas med det.
Ann Patchett har också ett helt eget sätt att skriva, så omsorgsfull med språket och framför allt så spännande! Jag har oftast ingen aning om vad som ska hända, historien tar olika helt oförutsedda twistar, och det är ett par intensiva och smärtsamma dygn för människorna där i det snöiga Boston.

Jag vet inte hur länge jag varit runt och nosat kring Ann Patchett utan att komma till skott. Det kan ha börjat med en diskussion om Lucy Grealy och Skärvor av ett ansikte, och jag är rätt säker på att Ingrid var den som först nämnde henne, men ni vet hur det är, man nappar inte alltid direkt.
Nu vet jag i alla fall att jag kommer att läsa allt av Ann Patchett.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Jag läser just nu The Long Exile av Melanie McGrath, som är en förfärande intressant historia om en grupp inuiter som levde vid Hudson Bay i Kanada, dit amerikanen Robert Flaherty kom och gjorde en film och den kvinnliga huvudrollsinnehaverskan Maggie med barn. När han rest hem fortsatte inuiternas liv som vanligt, det var dåliga år och bra år och sen dåliga år igen. De slet hårt. Priset på rävskinn gick upp och ner. Ibland svalt de. Kontakten med vita människor hade lett till att de ändrat sina vanor, och blivit beroende av jaktinkomster. Maggie dog och sonen Josephie hade bara sin styvfar kvar, innan han själv gifte sig.
Sen kommer slaget, de kanadensiska myndigheterna beslutar att flera familjer ska flyttas mycket högre norrut, nära Grönland, där temperaturen kan krypa ner mot -70 istället för Hudson Bays behagliga -40 på sin höjd, och isfritt några veckor på sommaren.
Jag märker att jag lägger in vedpinne på vedpinne i kaminen, men ändå fryser hela tiden.

Filmen Nanook from the North blev en hit, märkligt nog. Men de som spelar fick aldrig se den.

Read Full Post »


Underhållande sällskap på bussar och tåg just nu är Dawn French. Förutom att vara väldigt snygg och rolig i tv (som ena halvan i French & Saunders) så har människan nu gått och skrivit en bok också. Den handlar om en morsa som plötsligt upptäcker att hon ser ut som sin egen morsa, en 17-årig dotter som hatar varenda detalj på sin kropp, en 16-årig son som betraktar sig själv som en inkarnation av Oscar Wilde, och en farsa som inte syns. Den är — förstås! — drastisk och rolig, så där så att jag börjar skratta ibland och folk tittar på mig. Men allvarlig också. Livet är ju allvarligt, och humor med svärta är bäst. Nu misstänker jag dessutom att det är på väg mot en stor katastrof för familjen Battle. (Väl valt namn.)
Det vimlar av fina formuleringar som jag vill spara på, som denna: ”Jag har tagit på mig hans beundran som en favoritkofta”.
Nice, huh?

Read Full Post »

Det tog väldigt lång tid att få nån känsla för Barack Obamas mamma, Stanley Ann Dunham. Janny Scotts A singular woman lider rätt svårt av att inte ha direkta källor, bara ett par brev och några minnesanteckningar som Ann själv skrivit. Och det är där som hon blir synlig: i ett brev till sin goda vän Julia, efter att de blivit osams och Ann inte förstår riktigt vad som hände och vad Julia är arg på. Och i hennes Att göra-lista, där det ingår saker som att gå ner i vikt och gifta om sig. Lite märkligt att det var så viktigt för henne, för annars var det väldigt mycket arbete arbete arbete, och så familjen och vännerna.
Det handlar mycket om människors levnads- och arbetsvillkor i små byar i Indonesien och på Java. Ann var en antropolog och en fältarbetare i själ och hjärta, hon var ute på ideliga resor och var uppenbarligen väldigt bra på att ta folk, lyhörd och omtyckt. Hon fick många vänner, huset var ofta fullt med folk. Och hundar. Hon koncentrerade sig på människors försörjning, smide, batik, och annat. Jag kan se henne där, i sitt hus, med sitt stora skratt och livliga intellekt, i centrum av samtalet.
Men det är egentligen först när hon närmar sig 50-årsåldern, och lämnar sitt älskade Java för att arbeta vid Women’s world bank i New York, som jag riktigt känner för henne. Det måste ha varit mycket svårt att sadla om sådär. Att vara äldst i en grupp av superambitiösa 25-åringar som jobbar 24/7 och ha en ganska bitchig chef som är supereffektiv. Lyhördhet och eftertanke var inte vad som efterfrågades där, och Ann brakade ihop med chefen många gånger. Men många av de unga kvinnorna tyckte om henne. Och hon fick resa till möten NGO:er emellan, inför FN:s stora kvinnokonferens i Beijing 1995, hon ingick i en förhandlingsgrupp med folk som Ellen Johnson Sirleaf och Hillary Rodham Clinton. Om än troligtvis i skymundan.
Ann har hankat sig fram hela sitt liv, kunnat bo och arbeta där hon har velat, men alltid haft ekonomiska bekymmer och aldrig kunnat spara några pengar. Eller aldrig tyckt att det var tillräckligt viktigt. Barack Obama är delvis kritisk, då han anser att Ann använde sina föräldrar som försäkring: när det behövdes fick de rycka in, både ekonomiskt och på andra sätt. Barack Obama bodde ju hos sina morföräldrar, när Ann ansåg att han behövde bättre utbildning än han kunde få i Indonesien.
Å andra sidan blev Ann besviken och sårad, när Barry lyckades så bra i sina advokatstudier och började uppmärksammas i medierna, där han bara talade om sin svarta erfarenhet, och sin kenyanske far som han skrev en hel bok om. Ann omnämndes i ett par meningar bara, som antropolog från Kansas.
Att nå en bättre relation med sin son och sina barnbarn var en stor anledning för Ann att flytta tillbaka till USA. Men det blev inte långvarigt. Hon var sjuk, hade besvärliga blödningar, svullnad och smärta. Hon var livrädd för att få cancer, men det var just vad hon fick. Än en gång blev det mamma Madeleyn, nu änka, som fick ta hand om Ann. Dottern Maya var den som satt vid dödsbädden när Ann drog sitt sista andetag. 52 år gammal.

Read Full Post »

Om man råkade lyssna på P1 morgon i torsdags och hörde programledaren attackera Ann Heberlein i värsta skjutjärnsstil kan man få för sig att tro att hon skrivit en hämndlysten nyckelroman med sin förre förläggare Svante Weyler i skurk-rollen.
Det har hon inte.

Ann Heberlein har skrivit en filosofisk undersökande bok, där hon vill ta reda på vad ett gott liv är. Hon bedömer sig nu som frisk från sin psykiska sjukdom. Hennes psykiatriker gör samma bedömning. I tid sammanfaller ”Ett gott liv” med vad som hände efter att Ann Heberlein var som värst sjuk och skrev sin förrförra bok, den starkt självbiografiska ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”.
Cirkusen kring den, Heberleins försvinnande (hon fanns i ett hotellrum i Köpenhamn där hon tack och lov till skillnad från Victoria Benedictsson inte tog sitt eget liv), beroendet av Förläggaren, ett par bokmässebesök och massor av föreläsningar – detta upptar ungefär en tredjedel av boken.
Större delen av boken handlar om letandet efter sanningen och lyckan, både i teori (Heberlein är en namndroppare av rang, det är allt från Aristoteles och Nietzsche till Forrest Gump) och praktik (hon hjälper sin man prästen med att ta hand om fattiga och flyktingar).
Här finns en familjehistoria med ”en släkt av mindre dugliga individer”, fastern blev på sin egen mors inrådan tvångssteriliserad.
Här finns en klassresa, här finns konsumtionskritik, här finns kritik av psykvården och så finns det ett eget kapitel som är högintressant för alla oss som var på Psykiatridagarna på Stadsbiblioteket i Linköping i oktober för två år sen och hörde både Heberlein och Anna Odell. I ”Jag vill inte dö?” förklarade den sjuka Ann Heberlein att livet var meningslöst och gör ont. Kärleken finns inte.

I ”Ett gott liv” vaknar hon en morgon på ett annat hotellrum, i Boston, och konstaterar att hon är frisk. Livet har mening. Kärlek, lycka och godhet finns.

Alla olyckliga själar som tog till sig hennes sjukdomshistoria kommer inte att tycka lika mycket om den här. Ann Heberlein konstaterar själv att det är så mycket svårare att tala om det goda. Men man kan ändå försöka.

Min recension av Ett gott liv tidigare publicerad här i Corren.
Den helt bisarra intervjun i P1 morgon hittar man här.
Åsa Moberg recenserar i DN, Kaj Schueler i Svenskan.

Read Full Post »

Belinda Bauer skriver in sig i det fina sällskapet av alla mina brittiska deckarfavoriter, helst vill hon hänga med Denise Mina (underklassperspektivet) och Mo Hayder (när Mo inte är så skräckig). Jag tänker mycket på Mo Hayder och hennes deckare Jack Caffery under läsningen. I de tidiga böckerna, de som översattes till svenska, handlar det ganska mycket om Cafferys längtan och letande efter sin bror, som försvann och troligen blev mördad av en pedofil när de båda var små. Caffery blir besatt, och broderns öde är den största anledningen till att Caffery blir polis.
I Mörk jord är det lille Stephen Lamb som lika besatt gräver och gräver efter sin försvunne, troligen mördade, morbror Billy på Exmoorheden i sydvästra England. Om han bara hittar morbroderns kropp, kommer mormor att sluta stå i fönstret och vänta, mamma att bli lite snällare, och hela Stephens liv bli mycket bättre när han blir hjälte. För nu är Stephens liv eländigt. I skolan är de tuffa killarna i munkhuvor ute efter honom, läraren kommer bara ihåg honom för att han luktar mögel, bästa kompisen tar alltid bästa delen av smörgåsarna, och mamman är som sagt — rätt jävlig. (Ett mycket trovärdigt porträtt, en sån där kvinna som gnälligt väntar på att hennes liv ”ska börja”.) De enda som är snälla är Stephens lillebror Davey och några i raden av farbröder som glider in och ut ur familjens liv.
Stephen Lamb har en talang. Han kan skriva brev. Så han skriver till seriemördaren och pedofilen Arnold Avery för att få veta var han begravt Billy. De inleder en katt-och-råtta-lek, och det är förstås ingen tillfällighet att Stephen heter just Lamb.
Mycket stark och bra debut av Belinda Bauer, och lille Stephen kommer att stanna i mitt hjärta länge. En sån där hjärtskärande liten pojke som jag är så svag för. Jag ser också att Bauer redan kommit med bok nummer två, så bra!

Read Full Post »

Augustnomineringarna

Jag tror inte att jag kände igen en enda bok. Jo, Bengt Ohlssons har jag ju läst en del om. Och den där om Kamprad, den har jag hört talas om. Annars var det väldigt… blankt.
Var är Majgull Axelsson? Monika Fagerholm?
Okej då för att Johanna Nilsson inte är med, hennes bok kom ju alldeles nyss. Men Majgull och Monika… konstigt!
Och detta år när jag verkligen har läst ovanligt mycket svenskt och nytt, sällan har jag haft så här bra koll, och ändå har jag inte läst en enda av de nominerade, oftast alltså inte ens hört talas om dem.

UPPDATERING: Usch vad pinsamt, jag lät blicken bara glida över ungdomsböckerna och missade helt att Cirkeln är nominerad! Den har jag minsann läst. Grattis Sara BE!

Read Full Post »

Det var underbara timmar på morgon och förmiddag. Hon satt som i en stor såpbubbla, vars insida var lika mjuk som mormors handflator.

Den bilden, från sidan 12, varar bara en kort stund men jag bär den med mig genom hela läsningen, som tröst. För det gör nästan fysiskt ont att läsa Johanna Nilssons sena uppföljare till debuten ”Hon går genom tavlan, ut ur bilden” från 1996.

Jag träffar alltså Hanna igen, och hon är lika förtvivlat hudlös, ledsen och ångestriden som då. Sådär så att man bara vill ta henne varsamt i famnen och krama henne, stryka över håret och säga att allt kommer att bli bra. Och det är precis vad Alex gör, mannen som Hanna träffar och blir kär i.

Det är omöjligt att läsa om Hanna utan att känna konturen av Johanna där bakom. Hanna är också författare, hon reser på uppläsningar och bokmässan, hon träffar förläggare och läsare och skriver, skriver, skriver. När hon inte har de rivande svarta fjärilarna som försöker klösa sig ut ur magen, eller de fruktansvärda äckelsmutsiga känslorna efter att ha ätit, säg, en liten portion spaghetti. Smutskänslorna hanterar Hanna genom att kräkas. Svartångesten leder till ett tablettmissbruk. Det är denna resa nedåt – och ännu längre nedåt – som är så svår att följa med på.

… vars insida var lika mjuk som mormors handflator.

Det mjukt egensinniga språket behövs, skönheten bildar kontrast till spyorna och de svarta känslorna och gör att man orkar läsa vidare.

Samtidigt – förlåt! – blir jag lite irriterad på Hanna också. Får en vuxen människa verkligen vara så krävande, så barnsligt behövande, så rädd för att vara just vuxen? Ironin i att Hanna träffar just Alex, en dyslektiker med matlagning som största intresse, är inte det största problemet i deras relation. Det värsta är att han har barn, två små på sex och åtta år, som behöver sin pappa på barns självklara vis. Och det klarar inte Hanna av, för egentligen vill hon vara ett barn själv. Vaggas och vyssjas. Bli omhändertagen.

Allting bottnar i att Hanna är skräckslagen inför att vara kvinna. Eller bottnar det i att Hanna, som hon själv tror, har något kemiskt fel i sitt huvud?

Johanna Nilsson har skrivit höstens modigaste och mest självutlämnande bok. Hon förtjänar många läsare, en Augustnominering, och massor av kärlek.

(Även publicerad här.)

Read Full Post »

… en helt, HELT, fantastisk bok av Octavia E Butler. Hon tar vampyrtemat till en helt ny nivå. (Det bär mig lite emot att skriva vampyrtema, för jag vet att människor som skulle tycka om denna bok, följa Shoris öde och gripas av hennes smärta, ensamhet, fumliga famlande efter sitt eget minne och försök att återfinna sin identitet och plats i världen, kort sagt älska Shori, dessa människor kanske kommer att avskräckas av ordet ”vampyr” och aldrig någonsin ta Fledgling i sin hand.
Stackars er, säger jag då.)
Ni som redan ingår i den lyckliga skara som upptäckt Octavia E Butler och läser hennes underbara vridningar och vändningar på teman som ras, kön, makt, och sexualitet, ni som med Butlers hjälp hittat nya vindlingar i hjärnan och tänker på nya sätt, ni är förstås redan öppna för den uråldriga Ina-rasen med sin egen mytologi och historia av förföljelse och överlevnadsstrategier i symbios med människorna. Ändå får man den där härligt hisnande känslan i magen när det börjar med ett skrämt, smärtsamt medvetande i en grotta. Vad har hänt? Vem är jag? Varför gör det så fruktansvärt ont?

Jag känner doften av en best of-etikett på den här, men man borde väl egentligen vänta tills den är utläst? Äsch, vem ids vänta.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


Alltså, tecknat bilden som är på tröjan (som är en fin varm brun färg).
Jag tycker mig se Marcel Proust, Virginia Woolf, och James Joyce. Eller? Woolf är jag säker på — näsan! — men de andra… trodde ett tag att den med hatten var Gertrude Stein, det passar med yttrandet eller hur? — men ansiktet pryds av en ganska rejäl mustasch, så det är nog en man i alla fall.

Det kommer att bli lite tyst här på bloggen framöver, de närmsta dagarna kommer jag att sakna internetuppkoppling och sen vet jag inte riktigt hur det blir. Om det mot förmodan skulle finnas en enda männsika därute som INTE har något bra att läsa så rekommenderar jag Gå din väg men stanna, av Johanna Nilsson.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Som så många andra har jag blivit helt betagen av Katniss Everdeen, hjältinnan i Hungerspelen. Det handlar förstås framför allt om hur Suzanne Collins gestaltar henne; tuff, trulig, hård på ytan men med ett bultande, värkande hjärta därinnanför. Benhårt lojal mot dem hon älskar, vilket inte är så många eftersom hon inte gillar andra människor så värst.

Men det handlar också en hel del om Katniss likheter med Modesty Blaise. Att befinna sig i fruktansvärda underlägen, men lyckas vända det som ser ut som nackdelar till fördelar och till slut vinna. Pilbågen. Den stenhårda fokuseringen, och en överlevnadsinstinkt som går utanpå allt annat. Och visst har pakten/relationen med Peeta inne på arenan till första Hungerspelen stora likheter med Modestys och Willies relation? Inte den romantiska kärleken, men den andra. Och lojaliteten framför allt.

Därför tyckte jag bättre om den sista delen i trilogin, Revolt, än vad de flesta andra verkar ha gjort. Hela den där grejen med att Peeta blivit hjärntvättad till att hata och frukta Katniss påminner om Modesty-äventyret där Willie blivit hjärntvättad bortom sans och vett, och sitter fången på en konstig, glashal bergsformation. Modesty träffar krumelurgubben Gus som har två örnar, som hjälper henne upp. Sen luras Willie att tro att Modesty är svårt skadad, och börjar den infernaliska klättringen nerför med henne på ryggen. Demonerna bränns ut ur hans hjärna, för instinkten att rädda Modestys liv går djupare än allt annat.
Ungefär så känner jag för Peeta och det faktum att han slängs in att kämpa sida vid sida med deras lilla grupp där på slutet.

Två andra favoriter: Rue och Cinna.

(Det finns ett annat MB-äventyr också där det är Modesty som programmerats till att reflexmässigt döda Willie. Men hon missar, eftersom han tilltalar henne med det speciella smeknamnet ”prinsessan”.)

Read Full Post »