Så sitter jag här igen och ska försöka skriva nåt vettigt som kan ge ett litet hum om hur fantastisk Fragile beasts är. För att den handlar om Kyle, fjortonåringen som är så känslig och tänkande, han är duktig i skolan men måste dölja det för sina föräldrar. Han älskar att teckna och måla, och oroar sig mycket för sin beundrade bror Klint, det blivande baseballproffset. Och om Candace! 77-årig sträv och rik enstöring, som brinner för allt spanskt; maten, språket och framförallt tjurfäktningen. Hon la en miljon dollar på att forsla den magnifika dråparen Calladito från en arena i Spanien till en äng i Pennsylvania. Och inte att förglömma Louis, som följer med Candace och tjuren till USA och nu lagar den ena fantastiska maträtten efter den andra. (Kvinnor han dumpar göder han med efterrätter så att de inte ska sakna honom.)
Louis är min favorit varje gång det är han som har ordet, på samma sätt som Kyle och Candace är mina favoriter när jag får titta in i deras hjärnor och hjärtan. Tawni O’Dell är lika trovärdig vem hon än skriver om, vems rädsla och hemligheter och lycka det än handlar om. Mest hjärtskärande är Kyle, en av dessa förtvivlade pojkar O’Dell är så bra på att skildra. Det tycker Candace också:
”There’s something about the earnestness of little boys and their boundless joy and curiosity that has always tugged at my heart. Maybe it’s the tragic knowledge that they will lose their spirit and zest for life when they become men as surely as they will lose their freckles and lopsided grins.
(…)
I watch these two boys, Kyle and Klint, and I try yo imagine what kind of men they will be and I can’t. I can’t imagine what kind of children they were, either. I don’t think they were ever allowed to be children, even though one is a type of deified child frozen in perennial boyhood, a man whose destiny it is to play a game for most of his adult life. And the other exudes a street urchin sweetness and ruin that attracts and also repels. In him it’s all too easy to see the cherub face barely alive beneath a layer of emotional grime. They’ve come from a different world than mine, one strewn with empty beer cans and cigarette packs where a mother’s bony embraces can be lost forever if she suspects you’re not on her side. I can’t begin to understand it.”
När pojkarnas fulla pappa kör ihjäl sig är mamman sedan flera år borta. Hon tog med sig lillasyster Krystal och har knappt hört av sig sen dess. Men nu dyker hon upp på begravningen, till Kyles glädje och Klints ilska, och tänker hämta sina söner. Tonårsflickan Shelby har en annan idé, varför kan inte hennes rika farmor Candace Jack ta emot pojkarna i sitt hem? Där börjar boken.
Sen utvecklar den sig till en berättelse om kärlek och hat, om syskon och ungdomspassioner och mörka övergrepp och vad som är viktigt i livet. Tjurfäktning, till exempel. Att brinna.
Jag har läst alla Tawni O’Dells böcker, Avvägar, Ivans återkomst och Käraste syster. Det här är den bästa av dem alla. Det spanska temat förnyar och lyfter, samtidigt som man som läsare känner igen de tuffa miljöerna från gruvdistriktet. Framsidan känns inte alls fel längre, utan helt rätt.
—————
Läs även andra bloggares åsikter om Tawni O’Dell, Fragile beasts, best of 2011, tjurfäktning, hjärtskärande pojkar
snowflakes in rain 
Åh, Tawni O’Dell! Det var evigheter sedan jag läste något av henne, även om jag har henne som självklar referenspunkt när det gäller en viss typ av samtida amerikansk litteratur (tänkte t ex på henne när jag köpte American Rust häromdagen… Pennsylvania, industristad osv). Nu, när jag läst din rec, sitter jag mest och undrar varför. Måste återbekanta mig med henne asap, förmodligen med just Fragile Beasts.
Jag tror att vi diskuterat detta tidigare, men omslaget? Jättekonstigt ju.
Jo, vi har diskuterat omslaget men jag tycker inte längre att det är jättekonstigt. 😉 Det passar väldigt fint med det spanska och jag kan tänka mig miss Candace Jack klä sig sådär när hon betraktar sin älskares kamp mot tjuren. Ja, kanske lite för gammaldags, men ändå.
O’Dell bygger ut sott rike, hon refererar lite kort till gruvor och händelser i de andra böckerna, men värlen växer i den här.
Åh, pojkar små! Vilka fina citat du har valt. Jag kan förstå känslan. Det är hjärtslitande att se en liten spinkig pojke och undra vad det skall bli av honom.
(Förra veckan kallade jag mina engelska kollegor för ”Dickensian street urchins” av någon anledning som jag har glömt.)
[…] Kommentarer « Jag älskar Fragile beasts, Tawni O’Dells bästa hittills […]
🙂 Så otroligt fint med dina kollegor! De tog väl inte illa upp?
Mina pojkar har ju vuxit upp till män, men jag minns deras små ryggar och stora fötter. *nostalgisk*
De är vana vid värre från mig… ”Pinch punch first of the month” är en brittisk tradition jag utsätter dem för så att de inte skall få hemlängtan. 🙂
Det låter spännande — men vad är det? Ska man nypas först?
Kommer att tänka på Gul bil.
[…] har skrivit om Tawni O’Dells Fragile beasts här och här (och lite här och här) En mycket mycket bra bok. Like this:GillaBli först att gilla […]