Har man en gång börjat läsa Övärlden-böckerna är det svårt att sluta. Jag fortsatte av bara farten.
Gravkamrarna i Atuan är lite mer småtråkig än vad jag mindes, även om hjärtat blöder för lilla Tenar som tas från föräldrarna vid fem års ålder och uppfostras i en sekt som Den namnlösa, reinkarnationen av den tidigare översteprästinnan. Som Arha lever hon lika mycket under jord i labyrinterna under tronsalen som ovanför. Till dess att hon finner en man därnere. En man som letar efter en skatt. Det är Sparvhök.
Den yttersta stranden är däremot bättre än jag mindes den. Rikare, mer fullödig, med fler bottnar. Ged/Sparvhök, numera Ärkemagiker, får här en ung fursteson, Arren, till följeslagare i sin kamp mot det onda. En okänd makt eller person ligger bakom att all trolldom och språkkunskap, De sanna namnen, håller på att försvinna ur världen. I utbyte lovar den onda makten evigt liv, så jag undrar om det ligger ett visst mått av kristendomskritik i historien?
Äsch, jag orkar inte utveckla den tankegången, jag läser för det kära återseendets skull.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Ursula K LeGuin, Gravkamrarna i Atuan, Den yttersta stranden, Tenar, Ged, Sparvhök, Arren, drakar,
Jag stannade i gravkamrarna…
april 2, 2014 av snowflake
Lämna en kommentar